Vilks.net

Olof Rudbeck föddes 1630 i Västerås. Den månglärde mannen upptäckte 1650 lymfkärlen, disputerade 1652 i Uppsala med De circulatione sanguinis. Hans storslagna verk Olf Rudbeks Atland eller Manheim dedan Japhetz afkomne…slechter ut till hela werleden…utgångne äro utkom 1679. Rudbeckius framlägger teorin att Platons Atlantis skall ha varit beläget i Sverige. Med teorin följer nödvändigheten att t ex förklara hur en rad för Sverige främmande företeelser kan ha funnits härstädes. Inte minst är elefanten besvärlig. Rudbeckius skriver: ”…talar Plato fol. 114 om elefanter, att här fanns en stor hop av dem. Elefanter är ofta införde i Sverige, men aldrig här i myckenhet sedda, och därföre förstås genom elefanter ulvar, ty man lär av Edda uti djurens namn, att man må kalla det ena djuret med det andras namn, allenast det skall igenkännas vid sina åthävor och natur, eller vid sitt bo och hemvist…Även så i en gammal visa kallas en lus särkelefant; en artig skaldeart att genom gåta avmåla det allraminsta djuret i världen genom det allrastörsta, av det hon vistas i kläderna. Ingen skall heller undra över detta skaldernas självsvåld, ty likare är att kalla en mus en villgalt och en lus en elefant emedan bägge hava djurs skapnad och gå med sina fötter, än det stjärnekikarena göra, som tillsammansätta vilka stjärnor dem helst behaga, och nämna dem vid skepps, fiskars, djurs, fåglars och människors namn, där likväl icke den ringaste liknelse är till sådant….Att nu här av Plato ulvar kallas elefanter på skaldeart vises strax av Platonis efterföljande ord, i vilka han kallar det djuret det snålesta. Det är nu världen bekant, att intet djur är snålare av alla grymma och snåla, så som lejon, björnar, parder, och sådana, än som ulven. Därföre ock icke allenast sådana villa djur, som andra jaga eller fräta, kallas ulvar, utan ock Tiden som allt förtärer, kallas ulven: se Edda 48 mytologi. Giriga människor, grymma tyranner, stridbare konungar och andra starka krighjältar kallas Olfar, Ulfar, Olof, Ulf, Ylf etc. sedan uti en vår kristelige psalm kallas Antikristus en ulf, såsom ock Kristus själv kallar de falska profeter Matt. C 7 ulvar.”

Så var det med vetenskaplig konklusion bevisat att om så icke lus så i varje fall var elefanten en varg. Det man vill få fram är inte alltför svårt att åstadkomma. Det slog mig när jag läste 52 forskares uppfattning om kultur (SvT). Ty vad är kultur?:

”Kultur är en dynamisk uppsättning perspektiv och kunskaper om omvärlden, som hela tiden är i stadd i rörelse och förändring.
Kultur kan vara mer eller mindre gemensam, mer eller mindre överlappande, men det är mycket svårt, för att inte säga omöjligt, att ringa in en kultur som något ursprungligt och autentiskt.”

Kultur är alltså förändring med den ej uttalade förutsättningen att allting hela tiden måste förändras eftersom varje ögonblick är ett nytt unikt sådant. Åtskilligt i kulturen bygger på att bevara och fasthålla perspektiv och kunskaper. Julen (som råkar ha särskild aktualitet i dessa dagar) förändras den också men det är knappast det man tänker på när man talar om julens traditioner. Visserligen försvann Tredjedagen redan 1772. Även den alltför glada Julstugan blev förbjuden men annars får man nog säga att hållbarheten är påtaglig.
När det gäller ursprungliga och autentiska kulturer (där bevarandet å det strängaste uppmuntras) tycks dock detta handla om praktiskt taget alla kulturer förutom den svenska. Man kan här tillägga Konsten som av konstvärlden betraktas som universell och autentisk. Dock med brasklappen att den samtidigt är en social konstruktion.

Särkelefanten lever i bästa välmåga.

Det kraftfulla engagemanget i svenskheten fortsätter. Det påminner en hel del om en vad-är-konst?-debatt. Liksom i kontroversiell konst kan alla ha en mening. Och i stundens hetta glömmer man bort att den subjektiva åsikten inte äger allmän giltighet. Hela frågan är ytterst komplicerad men när svenskheten exponeras i ett politiskt landskap blir det nästan alltid alltför snabba slutsatser kombinerat med invektiv. Men det är klart att det är god underhållning när affekterna styr.

Martin Aagård (Aftonbladet) ger sig ut på den vanliga resan, att man inte kan definiera ett folk. Det är samma resonemang som man förr använde när man försökte definiera konst. På den tiden slutade alla konstdebatter med att man ”konst kan inte definieras”. Men ingenting är enklare och det behövs inte mer, som jag tidigare påpekade, än en enkel tillämpning av den institutionella teorin. Problemet med Aagårds text är att den är skriven i ett ideologiskt syfte. Sådana texter, och det finns gott om dem, vill så snabbt som möjligt komma till ett avslut där den egna ståndpunkten skall visas vara helt överlägsen varje invändning.

Till skillnad från konsten finns det i folkslagsdebatten essentiella definitioner. Så är det t ex med samer. För att kvala in som en sådan får man vara hyggligt renrasig. Man kan inte komma in genom självutnämning. Dessutom är samerna inte benägna att kallas för svenskar.

I det upprörda läge som nu råder är allt som heter nationalromantik upprörande. Det kan man se i en uppbragt recension av Wagners Mästersångarna i Nürnberg.

En proteströrelse har utbrutit genom att Alliansen budget inte vill ge bidrag åt kulturtidskrifter. Man kan ju säga att det är SD:s fel eftersom budgeten gick genom med deras röster. Detta föranleder en DN-skribent att framlägga den taktik hon anser man skall ha för att neutralisera SD: ”Att möta Sverigedemokraternas kulturkrigsförklaring är inte att propagera för kärlek, fred eller ’ett ekologiskt samhälle’, som kulturministern nyligen uttryckte saken.
Vad som behövs är något annat, något som kanske bäst skulle fångas i en simultan högläsning ur Sveriges kulturtidskrifter: i en stor, oroande kör av spruckna röster.”

Tjusig tanke som ryms inom kultursektorns upprepade övertygelse: ”Konsten kan, konsten är Alternativet”. Emellertid skall denna blåögda tanke inte kasta någon skugga över kulturtidskrifterna. Där finns kolossalt mycket skräp men också sådant som är smalt och oersättligt. Därför har jag skrivit på uppropet.

I en av kommentarerna skrev ”Ludvig”: ”Att du själv Lars som verkar inom samtidskonsten inte ens rynkar på näsan åt deras uttalande om att ’dra ner anslagen till samtidskulturen’, något som tydligen är så viktigt att betona så att man tar med det i en intervju i en tidning, kan få vara en bisak.”

Jag tror inte att det är någon fara. Skall det ske nerdragningar kan det bli på samma sätt som historien ovan om kulturtidskrifterna, det förutsätter den liberala sektorns medverkan. Problemet ligger väl snarare där. SD har, som kommentatorn uppgivit, uttalat sig (DN) om att man inte vill stödja provocerande konst (inklusive Vilks) men det är en så obetydlig kategori att det inte spelar någon roll (riktigt provocerande konst lär man inte kunna få bidrag till oavsett).

I Nederländerna har regeringen skurit kraftigt på anslagen till kulturen, det var redan 2011 men jag vet inte hur saken har utvecklat sig sedan dess (här är en artikel, obs. att den är starkt vinklad). Geert Wilders populistiska parti har varit med som stödparti. För en tid sedan diskuterade jag statligt stöd till konsten med Wilders efter att han frågade mig vad jag hade för åsikt i ämnet. Att han var emot stöd hänger främst samman med att konsten har sin vänsteragenda vilket naturligtvis inte faller i god jord på högersidan. I varje fall argumenterade jag för att statligt stöd är högst motiverat. Wilders hade inga egentliga invändningar. Jag tror förstås inte han ändrar sin inställning för det men mitt intryck är ändå att motståndet främst handlar om okunnighet och konventionell populism som alltid brukar inkludera avvisandet av avancerade konstformer.

Identitetspolitikens popularitet är inte att ta miste på. Idag visade sig vara en dag som bäddar för den ständigt suspenderade diskussionen om svenskheten. Jag antar att de flesta känner till Björn Söders uttalande om vilka som är svenskar. Egentligen var det något helt okontroversiellt men antingen tänkte sig Söder och SD inte för – eller också gjorde de just det. Ja, hur skapar man en medieerektion? Den vanliga visan, numera, är att något kommer från SD-hållet och därefter bryter det lös. Hittills har det fungerat för SD. Och förmodligen gör det så igen. Politiska uppfattningar brukar inte skilja sig från religiösa. Man tror på något och misstror annat. Mer än så behövs inte, känslorna sköter resten.

Alla svenska medborgare uppfattar inte sig själv som svenskar. Och alla svenska medborgare betraktas inte av majoriteten av svenskar (etniska och kulturella sådana). T ex kan en norrman som har varit svensk medborgare under många år se sig som norsk. Och omgivningen refererar ofta till personen som ”norrmannen”. Ett annat exempel är historien om den finske radioreportern som besökte finländare som hade slagit sig ned i Kanada. Han intervjuade bland andra en äldre kvinna och frågade hur det var att vara i Kanada. Jodå, det var hur bra som helst bortsett från en sak. Det är så många utlänningar här.

Ett av de aktuella diskussionsinslagen har handlat om huruvida man kan vara både svensk och något annat på samma gång. Soran Ismail (DN) uppfattar sig som 100 % svensk och 100 % kurd. Det är teoretiskt möjligt, men man kan vara säker på att svenskarna i första hand ser honom som invandrare. Man får komma ihåg att svenskheten i praktiken följer den institutionella konstteorins modell: Det som svenskvärlden betraktar som svenskt är svenskt. Däremot är det möjligt att vara lite av varje men som det brukar bli i sådana fall blir man det ena åtminstone lite mer än det andra. Ett exempel som jag har nämnt från konstvärlden är den som är modeskapare och konstnär. En sådan person kan uppfatta sig som 100 % av båda men konstvärlden avgör saken genom sin bedömning. I den ovan länkade artikeln till DN säger Lena Paser Körösi ”Jag identifierar mig själv, ingen annan ska göra det åt mig”, säger hon till Dagens Nyheter /…/ När andra talar om för mig vem jag är, är det inget annat än en förolämpning. Det är fullständigt oacceptabelt”. Det hjälper inte att själv vilja, man styr inte i någon större utsträckning över hur man uppfattas.