1950: Årets sista suck

Postat den 2014 30 december av Lars Vilks

Hittills har jag stått emot frestelsen att kommentera Den Stora Koalitionen. Men det är alltför svårt att motstå. Politiken har därmed blivit roligare, mer än på den tiden när Gunnar Hedlund sade ”Jag tycker att politik är roligt”. Dessutom ett genialt erbjudande för den osäkre svenske väljaren som helst vill ha allting i kompromisser; nu är den här: Lite socialism light, en sista fläkt av högervinden, bondens bästa och liberala krav på skolpolitiken samt givetvis grönt ljus men ej för vita män. Många möjligheter: ”Vi byter budget tillsammans”. ”Vi står för en gemensam opposition i samförstånd.”
Nåja, rävspelet skall inte underskattas. Väljarna är kanske något besvikna men det är långt till nästa val och Det Stora Grälet kommer förmodligen att visa sig inom en inte alltför avlägsen framtid.
Jag försökte skingra de politiska tankarna med lite konst och läste därför idag det senaste numret av Paletten. Det varinte upplyftande. Redan i första meningen kom det neoliberala syndromet upp igen och det blev inte bättre i fortsättningen. Det framgick att konstens nyckelbegrepp är ”rätt radikalitet” och den framgick ju redan av den första meningen. Några motröster tillåts inte i denna självcentrerade tidsskrift vars värde jag dock aldrig skulle förneka: Den är en säker tidsbild i ett segment av samtidskonsten.
Årets sista dag kommer att ägnas åt de fem målningar jag en längre tid har hållit på med. Fliten är det inget fel på men eftersom jag har reducerat mina penslar till nr 1 o 2 går det inte så fort framåt. Men årets sista dag blir det också fotbollsspel då jag och mina bekanta skall spela den klassiska Sylvestercupen. Jag räknar med att vara i god form då jag för två dagar sedan avverkade en tvåtimmars generalrepetition med gott resultat trots en formidabelt stelfrusen gräsmatta.

Med detta sagt tillönskas mina kommentatorer (som ofta bispringer mig med textskrivandet, tack för det) och övriga besökare ett gott nytt år. Eller i varje fall ett intressant sådant.

Publicerat i debatt | 59 kommentarer

1949: Summa 2014

Postat den 2014 23 december av Lars Vilks

Så var det konståret 2014. Trots en enorm aktivitet får man ändå sammanfatta med att det inte hände mer än vad man kunde förvänta sig. Även det här året är det biennalerna som meddelar tonen och e-flux journal deklarerar de senaste små trenderna. Konstvärlden är medveten om stiltjen och ett av de nya orden som anger mättnaden är ”Biennihilism” vilket definieras: ”The feeling experienced by art lovers after yet another phoned-in, theory-laden ’ennial’, sending them into a funk of despair and prompting a belief that human life has no intrinsic value or meaning”.

Så kan det gå när fronten står stilla. Under den postmoderna eran kunde man berätta att avantgardet hade försvunnit och att konstens frontlinje hade ersatts av pluralism, alltså allting hela tiden och överallt. Det där var ju inte riktigt korrekt. Den första frontlinjen var postmodernismen och den andra var socialkritikens genomslag vilken kombinerades med konstens globalisering. Under de senaste åren har vi sett försök att göra konsten till en politisk aktivism liksom att konstens akademisering har tilltagit. Men dessa trender är som renodlade tämligen blygsamma. Konstvärlden i stort nöjer sig med ett lagom, snygga shower, många event och i regel kopplade till en eller annan social eller politisk ambition.

Det stora nuet som har varit styrande under ett antal år ger inte riktigt någon utdelning. Eftersom det tills vidare inte finns något framåt att hoppas på kan man följa Penelope Curtis, chef på Tate Britain, råd att “We should visit permanent collections as much as (if not more than) exhibitions”. Inte en helt oäven tanke. Konstnären Grayson Perry är inte helt nöjd med videoutbudet: “All video art should have a label telling you: (a) how long the piece is and (b) whether it has a beginning and end. If over five minutes, long sofas should be provided. I recently discussed this year’s Turner Prize with a professional television editor. He said ‘I wish they would come and sit with me working on ‘The X-Factor’ and then they might learn how to edit properly!’” Den välkände målaren Kerry James Marshall har fått nog av dagens pressreleaser och jag kan i den saken enbart instämma: ”An end to press releases and reporters and reviewers who parrot them. Let’s have some real looking, thinking and writing about artworks for a change”. Marlene Dumas tycker att årets utställning var Daumier på Royal Academy i London och årets konstnär Rembrandt. (Art Newspaper)

Javäl, fronten framåt tycks vara ett minne blott men tydligen finns det utrymme för att likt Walter Benjamins ängel storma framåt med ryggen mot framtiden, blickande bakåt.

Kritikern Blake Gopnik (New York) väljer som bästa utställning under 2014 John Gerrards Solar Reserve. Alltså ett event som fungerar som ett utrymme för den mera traditionella estetiken. Tjusigt och kan naturligtvis med lite ansträngning ges en politisk dimension.

Slutligen något om donnorna på konstmarknaden. Här är en lista på de bästa säljarna på auktioner (sista siffran anger antalet). Lite överraskande att den så påtagligt toppas av Joan Mitchell, abstrakt expressionist.

01female 2014MIND

Härmed tillönskas läsekretsen en överväldigande jul, eller som det nu bör benämnas, vinterfest.

Publicerat i aktuellt i konstvärlden, Konstkritik | 53 kommentarer

1948: Kvinnligt kvalitetskrav

Postat den 2014 21 december av Lars Vilks

Akademirådet i Danmark önskar mer kvinnlig representation i museerna. Inköpen av nya verk fördelar sig med avsevärd manlig övervikt. Museerna försvarar sig med att de enbart gör sina inköp utifrån kvalitetsaspekten. Akademirådet vill inte acceptera detta utan menar att inköpen bör göras enligt kulturministerns Marianne Jelveds rekommendation att: ”kunstmuseerne grundigt overvejer, hvordan man sikrer, at indsamlingen ikke kun bevarer et snævert udsnit af samtidskunsten, men sikrer, at vi og eftertiden via museernes samlinger kan få et fuldt og dækkende billede”.

Det där kan bli nog så besvärligt om kulturministerns maning skall fullföljas över hela fältet. ”Allas lika värde”-dogmen fungerar inte så väl i konsten som alltid och berättigat har varit och är strängt hierarkisk.

Den här saken får mig att återknyta till några rader som Tom Sandqvist skrev* år 2 000 och där han åberopar Zygmunt Bauman och Jean Baudrillard (den förstnämnde har hållit ställningarna medan den sistnämnde helt har förlorat sin forna stjärnglans): ”Nya konstnärliga uppfinningar och uttrycksformer är inte längre avsedda att jaga bort och ersätta redan existerande uttryck, utan skall förena sig med de andra och hitta utrymme på den överbefolkade konstscenen. /…/ Det finns inte längre någon grundläggande regel, något kriterium för det estetiska behaget /…/ ett system utan säker ekvivalens där värdena inbördes växlas fritt och där de flyter omkring som separata enheter”.

Texten är skriven i de sista andetagen av den postmoderna hyperventilationen, men det kvarstår att värderelativiseringen långt ifrån har spelat ut sin roll som vi kan konstatera i Akademirådets uttalande. Nåja, det blev inte riktigt så. Efter postmodernismen anlände den socialkritiska värdegrundsarmén och upprättade imperiet Den Internationella Samtidskonsten. Denna är, föga förvånande, ytterligt exkluderande men den brukar samtidigt hävda att konstnärlig kvalitet är något som tillhör det förlegade patriarkatet. Emellertid har detta inte fått något genomslag eftersom imperiet väljer och deklarerar sina kvaliteter (vilket gör det möjligt för Artfacts att bygga sina rankinglistor). Vad som är kvalitet bestäms pragmatiskt av imperiets agenter men inte genom någon liten kärngrupp. Tvärtom uppfattas vad som är kvalitet i en relativt stor gemenskap gentemot vilken det inte finns någon större opposition. I viss mån är konst utförd av kvinnor en kvalitet i sig men alltjämt krävs att den på ett föredömligt sätt följer imperiets rekommenderade diskurs. Sådant kan dock ordnas och det är fullt möjligt att museerna gör en ansträngning för att tillmötesgå kravet genom en kompromissvilja.

*Avantgardet (redaktör Tom Sandqvist), Paletten Förlag 2000

Publicerat i debatt, konstteori | 22 kommentarer