Vilks.net

Ett intressant fall för yttrandefriheten är den franske komikern Dieudonné. Han har gjort sig känd inte minst genom antisemitiska uttalanden. Men den här gången har han gripits av polis för försvar av terrorism. På Facebook har han skrivit: ”I kväll känner jag mig som Charlie Coulibaly”.
Det är klart att man kan misstänka att han försvarar terrorismen men det är naturligtvis inte på något sätt givet. Han har förklarat kontexten genom att peka ut sig själv som behandlas på samma sätt som terroristerna. Även om uttalandet är opassande bör det utan vidare kunna godtas enligt yttrandefriheten. Vi påminns samtidigt om yttrandefrihetens aktuella problem: Hur något skall tolkas. Med den saken kan det gå lite hur som helst när en domstol skall försöka förstå ett obekvämt yttrande.
Dieudonnés utspel väcker inte någon entusiasm och kommer säkert att bli en belastning för honom. Men det är en annan historia.

Yttrandefriheten har varit het under många år. Men jag antar att den nu har kommit in i ett mera avgörande skede. Tidigare har försvar för yttrandefriheten varit något som har väckt misstankar om en dold agenda. Nu har den blivit nästan rumsren men dock otroligt problematisk. I dagens SvD förklarar man varför man inte trycker bilder av profeten ”vi har respekt för olika religioners föreskrifter och inte medvetet vill kränka och såra. ”Man kan inte vara helt säker på att det är skälet. Det låter lite bättre än att avstå på grund av fruktan & skräck. Frågan som dyker upp är hur man avväger mot andra intressen. Bör man t ex inte respektera den religionskritiska aspekten? Eller konsten? Hur som helst skall man trycka Charlie Hebdos förstasida. Det motiverar man med att det har stort allmänintresse samt att bilden kan tolkas som försonande. Nåja, vad har väl en dagstidning med yttrandefriheten att göra?

En fråga som livligt diskuteras i kommentarspalten är hur man skall uppfatta Islam. Som det länge har stått till har vi en sida som åberopar religionsfriheten och en annan som ser Islam som en politisk ideologi. Jag skulle vilja säga att den senare har de starkaste argumenten. Den helt övervägande delen av den muslimska världen styrs teologiskt och det för förstås också med sig frågan om hur muslimer i väst ser på saken. Under alla omständigheter är det ett problem. Det är emellertid vanligt att man vägrar se problemet och säger som Eli Göndör i Aftonbladet: en religion bland andra.
Det tycks inte gå upp för försvararna av Islam att religionen måste moderniseras på så sätt att religiösa dogmer inte får motivera politiska beslut och ordningar. I den stund islam blir som andra religioner, en privatsak, kan man tala om en religion bland andra. Jag vet naturligtvis att förhållandet mellan religioner och politik aldrig är absolut men i huvudsak fungerar det i västvärlden. Och man kommer inte ifrån, alla relativiseringsbehov till trots, att väst i detta fall får sägas vara positivt förebildlig. Islams brist på modernisering är inte på något sätt ett kontroversiell påstående, det är ett välkänt problem även om Göndör låtsas som om det regnar.

Angående konstvärlden och Charlie Hebdo har jag faktiskt funnit en artikel i den tyska Art. Med anledning av händelserna har man gjort en intervju med Kurt Westergaard.

Diskussionen här på bloggen är intensiv och det tackar jag för. Endast genom korsade klingor kan man komma någonvart.

Nytt bränsle serveras varje dag genom knippen av artiklar. Ann Heberlein påpekar att det inte bara är de troende som är lättkränkta. Nå, det vet vi alltför väl men det tycks främst vara en del troende som går längre än att enbart meddela sin kränkthet. Hon tycker att man skall vara försiktig med yttrandefriheten och endast använda den när det är befogat. Svårigheten med den klausulen är vem som skall avgöra när det är motiverat läge. Profeten får t ex nog finna sig i att konstant vara i skottgluggen eftersom han sanktionerar politiska ställningstagande genom religiösa dogmer.

Anders Johansson är en djuplodande litteraturvetare. I den avdelningen kan han utan vidare sväva som en albatross. När han skall ta sig in i realiteterna blir det inte lika övertygande. Han tar till postmodern relativism för att ifrågasätta ”vi” i ”vi är Charlie”. Detta med yttrandefriheten är ju ett västerländskt påfund som på sin höjd intresserar en liten del av jordens befolkning. Han kan, och vi har hört den här förr, inte se att det skulle vara en omistlig kvalitet. Liksom att han själv representerar den intellektuella eliten och den intellektuella diskursen – ett annat västerländskt påfund. Johansson har dessutom ett konstant USA-hat och han brukar lufta det när han skriver om politik. Den uppfattningen kan man naturligtvis ha men i längden blir den något ensidigt upprepad. Vad vill han göra åt saken förutom att vägra att besöka landet?

Björn Wiman har, och det har tydligen tagit tid, kommit fram till att det nu gäller att dra gränsen mellan rasism och religionskritik. Det var vad man diskuterade när rondellhunden började cirkulera 2007. Dock, sedan dess har man avskaffat ras. Det finns inga raser, således är rasism inte längre möjligt. Alltså förutom dem som vidhåller att det finns raser vilket numera är ovanligt. Som ersättning för ras har man emellertid infört ”folkgrupp” och gentemot dessa menar man att rasism kan utövas. För att detta skall vara möjligt fordras att folkgruppen kan leva upp till att vara svag och utsatt. Problemet med detta är välkänt: Så länge man definierar vissa grupper som svaga och utsatta generaliserar man kring folkgrupp och dess egenskaper vilket är ett, ehuru i all välmening, rasistiskt beteende. Värre är att ideologisk kritik också kan betraktas som rasism. Det senare fallet är emellertid inte så enkelt att avgöra. Rondellhunden har t ex anmälts och friats men det är fortfarande vanligt att den får epitetet ”rasistisk” eller ”hets mot folkgrupp”. Ibland ser jag beskrivningen ”gränsar till hets mot folkgrupp”.
Hurusom löser man då detta ogenomträngliga komplex? Förr eller senare får man bestämma sig för ett Alexanderhugg. Något annat är inte att tänka på med tanke på vad man så ofta hör: Människors lika värde. Denna sats är visserligen erbarmligt hycklande men någon tilldelning får man ändå ge den.

Vad skall man säga om det här? Är den amerikanska flaggan/patriotismen på samma nivå som profeten när man talar om kränkning?