Versailles Museum visar porträttet av Voltaire som en hyllning till CE. Det går ju bra att använda hans begrepp ”tolerans” för att variera ”yttrandefrihet”. Tolerans innebär också att vara öppen för intolerans eftersom toleransen aldrig är total. Vilka begränsningar som skall gälla är ständigt under förhandling, inte minst i våra dagar. Senaste tokbidraget kommer från Herman Lindqvist.
Min konstrunda i Stockholm gav inte särskilt mycket. Jag kunde konstatera att Fotografiska håller positionen som den populära institutionen. Publiken ser gärna på fotografier och det kan väl hänga samman med att konsten inte kan erbjuda särskilt mycket i den realistiska genren kombinerat med en lättsmält estetisk förpackning. På Moderna var det sista dagen för den också populära skulpturutställningen. Jeff Koons ballonghund har matchat Fotografiska som publikt objekt. För att balansera populismen och kommersialismen har man i djupet av samlingarna utställningen ”Att bli europé” av Meriç Algün Ringborg. Man behöver bara läsa utställningstiteln för att förstå budskapet som i vanlig ordning handlar om att migrationen borde vara öppen i den stora globala gemenskapen. Utställningstexten går på den vanliga linjen om rasismen i Sverige:
”Inom stater märks också tydligt nationalistiska strömningar, vilket vittnesmål och analyser i den nyligen utgivna antologin Rasismen i Sverige exemplifierar med skrämmande tydlighet. I skrivande stund har dessutom nynazister just tillåtits paradera på landets offentliga gator och torg, och ett [ett] nationalistiskt och populistiskt parti med rötter i vit makt-rörelsen har blivit tredje största parti i det svenska riksdagsvalet.”
Om man verkligen ville säga något med det här stycket kunde man diskutera vad ”tolerans” innebär eller vad det möjligen borde innebära.
Konstnären är väldigt uppbragd över att cediljen i hennes namn ”Meriç” lätt försvinner eftersom den i allmänhet inte finns på svenska tangentbord: ”De byråkratiska systemen erkänner helt enkelt inte alla personers identitet, de tillåter dem inte att vara utan anpassning till en urgammal konstruktion (det svenska alfabetet)”. Jaja, det mångkulturella tangentbordet lär vara en rejäl utmaning för byråkratin.
Problemet med det här konstprojektet är att det är alltför angeläget för att kunna åstadkomma något mer än att hjälpligt framföra sitt budskap. Så pass mycket konst är det att man åtminstone måste läsa texten för att helt förstå konstnärens indignation i detalj. Innehållet är sådant som ständigt förs fram i den socialkritiska konsten och installationsformen tillför inte något särskilt. Verket kan inte ens kallas för radikalt eller provocerande. Vi har liksom hört det här många gånger och att det visas på Moderna är en garanti för att det är kvalitetssäkrat.
Jag menar inte att politisk konst är en omöjlighet, men man måste först som sist komma ihåg att när den har väckt uppmärksamhet och diskussion har den inte representerat den rådande regimen. Ringborgs projekt är visserligen utopiskt i avseendet att den nonchalerar alla problem kring integration och ekonomi. Men eftersom Sverige är känt för en frikostig invandringspolitik är det svårt att få fram den rätta skuldkänslan. Problemen kring politisk konst kvarstår alltså, hur skall man formulera ett innehåll som inte bara blir några vanliga politiska slagdängor och vilken form skall det ha? Och hur skall form och innehåll korrespondera?