Vilks.net

Man skulle ju tycka att det gamla kravet på en balans i diskussionen mellan ”respekt” och ”yttrandefrihet” skulle ha en möjlighet i det här läget. Det är ju klart att dessa begrepp är politiserade. Men just därför är det svårt med medelvägen. Identiteten har sökt sina symboler och det är mer eller mindre betongfast. Charlie Ebdo har tillfälligt skapat en samstämmighet men det är naturligtvis fråga om en stund i sorgen. Man får dock inte glömma att Charlie Ebdo inte har setts med alltför blida ögon. När tidskriften för några år sedan gjorde sitt Muhammednummer fick de stark kritik (”onödigt”, ”respektlöst” etc.). Man fruktade också att det skulle utbryta upplopp. Men den gången hände just ingenting. Charlie Hebdo har inte varit intressant i Sverige. I konstvärlden är det en marginell händelse. Karikatyrteckningar befinner sig sällan i konstens mittfåra och Charlie Hebdo kan utan vidare sägas sakna ”rätt radikalitet”.
Det skrivs mycket och lite trevande för att få de givna identiteterna på plats igen. Några påminner oss om den grad av hyckleri som I am Charlie drar med sig. Lars Åberg erinrar sig (SDS) om den bristande uppslutningen för mig och Westergaard. Logiken är enkel, man bör bli ihjälslagen för att bli tagen på allvar.
En fråga som valsar runt är om terroristerna representerar Islam. I denna definitionsfråga kan, som i så många andra fall, den institutionella teorin hjälpa till. Islamvärlden uppfattar terroristernas tolkning av Islam som en avart, så mycket avart att den skulle vara något annat. Det är vad man brukar säga inom konstområdet när det handlar om kontroversiell konst. Men det är alltså en fråga om kvalitet. Terroristislam betraktas som Islam av mycket låg kvalitet, men i klassificeringsmässigt är det svårt att komma fram till något annat än att den tillhör fältet. Som det brukar heta: ”Det finns inte ett islam utan många”.
Islam som fredens religion är en annan återkommande stöttespelare. Den brukas främst ironiskt men EXPO gör en markering av dess boktsavlighet genom Daniel Poohl. Den salomoniska lösningen på detta är att ingen av de mosaiska religionerna är särskilt fredliga. I teorin är Kristendomen tämligen fredlig medan Islam är betydligt mera burdus.”Fredens religion” lär vi inte hitta i någon av dessa. Poohl gör för övrigt vad han kan för att hålla fast den åtråvärda identitet. Detta drag, att försöka återta de behärskade områdena finner man också hos Natalia Kazmierska som anstränger sig för att väga upp Charlie Hebdo med Breivik. Att likheten mellan den islamistiska terrorn och Breiviks solitära galenskap inte riktigt går ihop noteras naturligtvis inte.
Några artiklar gör hederliga försök. Kenan Malik gör det han brukar genom att försöka stävja motsättningar och de näraliggande beskyllningarna som ständigt är verksamma kastvapen. Men det är svårt att få något igenom, den som äger en övertygelse och identitet har sitt eget skruvstäd.
En bra artikel är skriven av Zizek. I varje fall som beskrivning av det rådande dödläget. Sedan är det givetvis så att Zizek också siktar på det han är övertygad om: Lösningen på allting är en ny vänster. Det kan mycket väl vara riktigt bara vi fick veta hur en ny vänster verkligen skulle vara funtad. Men det kanske räcker med frågan: Vi behöver en helt ny vänster – har vi några förslag?
Zizek menar också att terroristen är avundsjuk på den moderna människan, liksom att det också finns något av en omvänd avundsjuka. Den moderna människan saknar det totala engagemanget och hängivelsen. Något kan det väl ligga i det men dock undrar man vad som är att föredra. Den moderna människan skapade yttrandefriheten för att utmana Det Allsmäktiga Auktoriteten. Den får man nog vårda så gott man kan.

I morse på den tredje dagen mötte jag Göran Greider sittande i TV4:s soffa. Jo, han var lite besvärad och kom fram till att Charlie Hebdo hade sin storhetstid på 60-talet men också att tidningarnas publiceringar av deras satirer var tvångsmässiga. Han skrev om detta i dagens dikt (Aftonbladet). Lite fel blev det eftersom det är tämligen naturligt att medierna visar något av Charlie Hebdos provocerande fyndigheter. Dessutom har man varit ytterst restriktiv med att trycka upp några av det enda som ömmar, profeten blev gles. Det var inte mycket till tvång.
Åsa Linderborg har hämtat sig och kan nu förklara att det är USA och dess anhängare som bär den egentliga skulden till dådet. Men det är ingen överraskning med en sådan deklaration. Positionerna är förutsägbara och varje händelse kan alltid pressas in i den ideologi man bekänner sig till.
En och annan hämtar upp ”respekten”. T ex i en rätt lustig artikel av Kjell Magnusson som bland annat lär oss att ” I ett öppet samhälle kan överlagt mord på journalister inte tolereras.” När han skriver en sådan mening förstår man att det skall komma någon invändning vilket det också gör. Han har fått ett välavvägt svar på tal av Devin Rexvid (SvD).
Förändringar sker ytterst långsamt även i ett modernt samhälle.

En hel dag i Stockholm med intervjuer och uttalanden. Men det som kvarstår är ungefär vad som brukar ligga på yttrandefrihetsbordet: Visserligen skall man tillåta kränkande inslag i yttrandefrihetens namn men man kanske ändå skulle göra åtminstone ett undantag.
Dagens sista post för min del blev en medverkan i Channel 4, jag tror det var ITV. Den lite underliga länkpositionen att stå upprätt ett stycke framför en kamera och föra samtal genom att lyssna genom en öronsnäcka. Och inte se något annat. I varje fall hade man engagerat en kvinna med algerisk bakgrund som drog hela kränkvalsen och menade att konsten måste visa respekt: Miljoner muslimer blir kränkta av den ringaste bild av profeten. Man blir till slut bara trött i detta ekorrhjul. Jag dyker också upp i TV4:s morgonnyheter efter 7 någonting.