Under mitt besök i Stockholm besökte jag som sagt en del utställningar. Bland annat Hans Andersson på Gallery Lars Bohman. Hans Andersson arbeten är utförda i collageteknik och kan inordnas i den estetiska sektorn. Det är alltså frågan om konst som befinner sig utanför den internationella samtidskonsten. Helt oväsentligt är det inte att påminna om att den helt övervägande mängden av konst som produceras tillhör det modernistiska skedet. Allt är möjligt idag men man skall komma ihåg att konstens hierarkier rangordnar insatserna. I alla fall är det alltjämt möjligt att finna nya vägar för att skapa estetiska upplevelser. Anderssons verk (man kan se ett antal verk här och dessutom i Peter Cornells recension) är kompositioner av mycket enkla material. Mest fascinerande är hans stora cirkelbilder. Cirklarna framträder inte omedelbart, man måste närma sig bilderna för att se detaljarbetet. Underlaget är papperskassar som han klistrat samman för att sedan utföra sina cirklar. Varje cirkel är försedd med ett antal linjer som han dragit med hjälp av linjal. Man inser snart vilket oändligt arbete han lägger ner. Eller som man också kan säga, ett typiskt exempel på konstnärens besatthet. Det vill oftast till att det skall finnas en sådan inställning för att det skall bli ett trovärdigt resultat. Texterna till utställning går som man nog kan förstå inte in på klass, genus eller migration utan utgör ett poetiskt underlag. Som Ulrika Pilo skriver i katalogen om Anderssons verk: ”Barockens förtätade chiaroscuro sänks ner för att mörklägga dadaismens kabaré”. Sådant kan man naturligtvis inte skriva om dagens konst som politisk aktion – men egentligen skulle ett sådant omdöme liva upp de politiska övertygelserna.
Den estetiska konsten lever alltså i högönsklig välmåga. Och även modernismens grammatik omhuldas av en optimistisk tilltro till konsten. Konstens estetik fann sin utgångspunkt i Kants estetikuppfattning, att den estetiska upplevelsen är en hoppfull erfarenhet av världens harmoni, överbryggandet av klyftan mellan kunskap och omdöme. Men det är bara början, kompletteringar som tillkom förde konsten till de saligas ängder eller åtminstone hoppet om att nå dit: Konsten som den absoluta sanningen förmedlad av den geniale konstnären på ett högre plan. Det kan förefalla som om man inte ger särskilt mycket för detta i dagens konst men ambitionen har överlevt. Idag framhävs konsten som den alternativa politiska vägen. Då skall man förstå att detta betyder den riktiga och fördjupade vägen. Visserligen finns det inget som tyder på att så skulle vara fallet men så är det med tron. Den lovar mycket men uppfyller intet annat än hoppet hos den som är villig att tro.
Men det skall inte mycket till för att, i varje fall valda delar, av den socialkritiska konsten kan ses som estetiska uttryck. Även om man inte behöver dra alltför djupsinniga slutsatser av konstupplevelsens andlighet är den speciell utifrån den skapelse som konsten rest över sig själv.