Under modernismens tidevarv fanns konstens front, alltså där saker skedde och där det nödvändiga överskridandet ägde rum. På den tiden handlade förnyelsen om form och estetik. Det pågick tills alla former hade erövrats. Resultatet var entydigt, vilken form som helst är estetiskt möjlig. Men det fanns mer att ge sig på. Det modernistiska paradigmet kunde utmanas och därför kunde man flytta fram gränserna med hjälp av kitsch, reklam, koncept som antiestetik och föra in konsten i dess performativa era. Allt detta var mer än nog för att underhålla fronten och så kom postmodernismen när man överskred modernismen och proklamerade konstens relativisering. Det blev ändå inte så eftersom konsten fann ett nytt överskridande genom att placera innehållet som den grundläggande faktorn, ett innehåll som snabbt förflyttades till politiken. Detta gav upphov till en rad nya erövringar inom fältet konst som politik, som t ex genus och postkolonialism. Ett stycke in på 2000-talet började även dessa områden bli utmattade. En ytterligare variant på temat bör dock nämnas: Historien och historieskrivningen. Detta medförde att konstnärerna sökte sig till arkiven för att omgestalta historien. Som man relativt lätt kan räkna ut blev det inte mycket av det, inte ens konstens egen historia blev särskilt förändrad. Att det blev så med den saken hör samman med att konsten är en västerländsk uppfinning som definierat och sanktionerat sig själv. Om man försöker överskrida detta genom att öppna gränserna mot andra fält eller släppa in den krassa verkligheten skulle vi inte längre ha någon konst. Självfallet kan man under en omständighet tillåta gränsens öppnande, nämligen då man skall erövra eller utnyttja något, men det rör sig alltid om en envägskommunikation.
Så var är alltså fronten, eller med en mildare term ”aktualiteten”, dvs. det som befinner sig brännpunkten? Som det ser ut nu blir denna front densamma som dagens politik och i konstsammanhang kan det inte vara något annat än en vänsterideologi. Säkert ingen överraskning. Men frågan är hur man skall överskrida den fronten utan att övergå till något annat. Konstvärldens aktörer gör givetvis sina försök genom att lägga fram sina politiska grepp med hjälp av sin tradition, t ex att krångla med formen och lägga till en komplex akademisk diskurs. Resultatet presenteras som alternativ, mer eller mindre den slutgiltiga lösningen, men är förstås helt oanvändbar förutom att det kan tjäna som underlag för utställningar och seminarier i konstvärldens övre skikt.
Sålunda, hur överskrider man politiken? Antagligen är det inte så svårt, det är bara det att ingen har tänkt närmare på saken.