1968: Fronten

Under modernismens tidevarv fanns konstens front, alltså där saker skedde och där det nödvändiga överskridandet ägde rum. På den tiden handlade förnyelsen om form och estetik. Det pågick tills alla former hade erövrats. Resultatet var entydigt, vilken form som helst är estetiskt möjlig. Men det fanns mer att ge sig på. Det modernistiska paradigmet kunde utmanas och därför kunde man flytta fram gränserna med hjälp av kitsch, reklam, koncept som antiestetik och föra in konsten i dess performativa era. Allt detta var mer än nog för att underhålla fronten och så kom postmodernismen när man överskred modernismen och proklamerade konstens relativisering. Det blev ändå inte så eftersom konsten fann ett nytt överskridande genom att placera innehållet som den grundläggande faktorn, ett innehåll som snabbt förflyttades till politiken. Detta gav upphov till en rad nya erövringar inom fältet konst som politik, som t ex genus och postkolonialism. Ett stycke in på 2000-talet började även dessa områden bli utmattade. En ytterligare variant på temat bör dock nämnas: Historien och historieskrivningen. Detta medförde att konstnärerna sökte sig till arkiven för att omgestalta historien. Som man relativt lätt kan räkna ut blev det inte mycket av det, inte ens konstens egen historia blev särskilt förändrad. Att det blev så med den saken hör samman med att konsten är en västerländsk uppfinning som definierat och sanktionerat sig själv. Om man försöker överskrida detta genom att öppna gränserna mot andra fält eller släppa in den krassa verkligheten skulle vi inte längre ha någon konst. Självfallet kan man under en omständighet tillåta gränsens öppnande, nämligen då man skall erövra eller utnyttja något, men det rör sig alltid om en envägskommunikation.

Så var är alltså fronten, eller med en mildare term ”aktualiteten”, dvs. det som befinner sig brännpunkten? Som det ser ut nu blir denna front densamma som dagens politik och i konstsammanhang kan det inte vara något annat än en vänsterideologi. Säkert ingen överraskning. Men frågan är hur man skall överskrida den fronten utan att övergå till något annat. Konstvärldens aktörer gör givetvis sina försök genom att lägga fram sina politiska grepp med hjälp av sin tradition, t ex att krångla med formen och lägga till en komplex akademisk diskurs. Resultatet presenteras som alternativ, mer eller mindre den slutgiltiga lösningen, men är förstås helt oanvändbar förutom att det kan tjäna som underlag för utställningar och seminarier i konstvärldens övre skikt.
Sålunda, hur överskrider man politiken? Antagligen är det inte så svårt, det är bara det att ingen har tänkt närmare på saken.

Publicerat i konstteori | 23 kommentarer

1967: Söndagsgott

Bland kommentarerna har det också presenterats konspirationsteorier som bygger på en välkänd antisemitisk idé om att frimurarna och judiska bankirer manipulerar världen och att de har som mål att nå fullkomlig makt. Alla större händelser brukar framföras som led i denna verksamhet. 9/11 och nu senast CH betraktas som manövrer för att avleda uppmärksamheten från den judiska ondskan. Jag ser naturligtvis detta som rent nonsens. Vill man läsa mer om konspirationsteorier kan man göra det på Wikipedia. Enligt konspirationsteorierna är förstås Wikipedia styrt av de mörkaste av makter. En del inslag som otroligt nog har fått gott fäste är sådant som att filosofen Theodor Adorno (juden) skulle ha skrivit Beatles musik och texter. Och att Paul McCartney skulle ha dött i en trafikolycka och ersatts (av de onda krafterna) av en kopia. Bildbevis finns t o m på nätet… Att konspirationsteorierna har brett ut sig beror förmodligen på flera saker. Internet gör det möjligt att sprida dem. Merparten av mänskligheten är inte tränad i källkritik. Den postmoderna relativismen som i sin mest extrema form menar att det inte finns någon teori som är bättre än någon annan har också gett ett bidrag.

Kulturminister Alice Bah Kuhnkes vill minska islamofobin genom att informera svenskarna om Islam. Frågan är om sådan information verkligen tjänar sitt syfte. Jag antar att man då också informerar om hur Islam utövas och vilka konsekvenser den har i sina moderländer. En genomgång av tillståndet i t ex Saudiarabien och Iran skulle nog göra vem som helst mörkrädd. Jag tror den enda möjligheten att komma någonstans är att igen betona behovet av att ordentligt renovera denna religion. Det tycks trots allt ha uppstått ett lite friare debattklimat om Islams ideologiska problem. Se t ex DN och SvD.

Konsthallen ställer ut tiggare (SvT). En pittoresk komposition? Talar man om liknande installationer tänker man förmodligen först på Santiago Sierra som har placerat missbrukare, illegala invandrare med flera på gallerier och konsthallar. Det var för cirka 15 år sedan och skapade en del debatt om etik i konstvärlden. Även i Malmö har det prövats på den tiden Galleri Tapper-Popermajer fanns i staden. Då (2005) visade man hemlösa och bjöd in politikerna som var så illa tvungna att gå dit och säga något om ansvarskännande (SDS). Upplagan 2015 skall alltså visa Den Andre för den bildade medelklassen. ”Den Andre” har sedan den blev populär dykt upp i många skepnader. Man skall inte glömma att Den Andre kan vara tämligen ondskefull som t ex en IS-soldat. Ett sådant exemplar omvandlat till konstinstallation skulle nog ha satt lite fart på konstupplevelserna.

Publicerat i debatt, Konstkritik | 30 kommentarer

1966: Here we go – again

Så är det dags igen. Jag förklarar mig samtidigt nöjd eftersom jag redan i intentionerna rörande rondellhunden (det var alltså 2007, åren går i projektet, märkligt nog är den minst lika ömmande idag som då) intresserade mig för konstvärldens postmoderna öppenhet (det finns inte längre några gränser-stuket). I jämn ström flyter materialet in och det kartlägger entydigt konstvärldens konvention. Dt råder konsensus; även i dessa sofistikerade kretsar föredrar man att dra till med samma gamla visa som är vida spridd. Den norske konstkritikern Kjetil Røed har skrivit sin och konstvärldens uppfattning om Charlie Hebdo och karikatyrer i Aftenposten. Røed är annars en utmärkt kritiker och jag känner honom dessutom personligen. Men när det gäller SAKEN blir det som det blir. Han ser Der Stürmer i Charlie Hebdo och slår fast att bakom försvaret av CH döljer sig främlingsfientligheten. Och så hela versen med ”normaliserandet” av kränkningar som obefogat drabbar oskyldiga svaga grupper. Och han fortsätter som den värsta politiker: ”Hvor er den kritiske kraften i dem som er så viktig å forsvare? Hvorfor er vår latter viktigere enn den andres ydmykelse? ” Och han uttrycker hur fruktansvärt det är ”Mens vi i Norge kan humre av Muhammed med bombe i turbanen, kan en muslim føle at hans innerste identitet er under angrep. Vi ser det samme bildet, men opplevelsene er så ulike at de knapt lar seg sammenligne”.

Det tycks inte för ett ögonblick gå upp för honom att denna innersta identitet bär på en konkret ideologi som han i sitt vänsterperspektiv inte skulle kunna gå med på.

Røed avslutar med en mening som först kan verka alldeles för självklar: ”Mobbing er ikke greit på arbeidsplassen og i skolegården, og bør ikke være det i en større offentlighet heller”.

Han kan dock inte mena detta. Man får ju gärna mobba dem som inte tillhör de rättänkande. Överallt.
Yttrandefriheten kommer jag att tala om i två kommande arrangemang. Det verkar i alla fall som om det blir av Linköping den 11 februari på Utrikespolitiska föreningen. Och så Lars Vilks-kommittén. Den senare har lagts upp på Thomas Nydahls blogg Occident.

Publicerat i yttrandefrihet | 172 kommentarer