Ett tag har det pågått med den återkommande frasen: ”Vi-måste-våga-prata-om”. Det handlar alltid om något som skribenten anser synnerligen angeläget och som denne dessutom har en bestämd uppfattning om. Vad verbet ”våga” skall tillföra är oklart, några risker handlar det aldrig om, möjligen förutom dem som kan sammankopplas med det som måste pratas om.
Men det låter lite mera frimodigt om det tillämpas på konsten. ”Vi måste våga prata om konstbegreppet”, ”Vi måste våga prata om den internationella samtidskonstens undersökningar”, Vi måste våga prata om estetik i konsten”, ”Vi måste våga prata om rädslan för äldre konst”.
Det sista av dessa förslag kan följas upp med en artikel av Therese Bohman. Hon uppmärksammar att 1700-talskonstnären Georg Engelhard Schröder har blivit (det krävdes dock 300 år) överskridande och provocerande. Hans alldeles oerhörda insats består i att han avbildat damer med blottade liljekullar. Sådant är dock mycket vanligt i den klassiska konsten men det hindrade inte Susanne Eberstein (dåvarande vice talman) 2013 avlägsnade en av Schröders målningar. Nu har den sista av slaget lämnat platsen. Man skulle lätt kunna få för sig att politikerna fann Schröder föregripa Femens radikalitet men det har visat sig vara tvärtom, olämplig genusframställning. Så är det emellertid med konstens gränser, somt överskrides, somt förloras. Det är bara att ta nya tag. Ett möjligt verk, vilket skulle kunna ge neoakademikerna en möjlighet till att överträffa samtidskonsten, kan vara en avbildning av två fru talmän i riksdagen enligt gammalt allegoriskt recept:

