2028: Provocerande konst

Ett tag har det pågått med den återkommande frasen: ”Vi-måste-våga-prata-om”. Det handlar alltid om något som skribenten anser synnerligen angeläget och som denne dessutom har en bestämd uppfattning om. Vad verbet ”våga” skall tillföra är oklart, några risker handlar det aldrig om, möjligen förutom dem som kan sammankopplas med det som måste pratas om.

Men det låter lite mera frimodigt om det tillämpas på konsten. ”Vi måste våga prata om konstbegreppet”, ”Vi måste våga prata om den internationella samtidskonstens undersökningar”, Vi måste våga prata om estetik i konsten”, ”Vi måste våga prata om rädslan för äldre konst”.

Det sista av dessa förslag kan följas upp med en artikel av Therese Bohman. Hon uppmärksammar att 1700-talskonstnären Georg Engelhard Schröder har blivit (det krävdes dock 300 år) överskridande och provocerande. Hans alldeles oerhörda insats består i att han avbildat damer med blottade liljekullar. Sådant är dock mycket vanligt i den klassiska konsten men det hindrade inte Susanne Eberstein (dåvarande vice talman) 2013 avlägsnade en av Schröders målningar. Nu har den sista av slaget lämnat platsen. Man skulle lätt kunna få för sig att politikerna fann Schröder föregripa Femens radikalitet men det har visat sig vara tvärtom, olämplig genusframställning. Så är det emellertid med konstens gränser, somt överskrides, somt förloras. Det är bara att ta nya tag. Ett möjligt verk, vilket skulle kunna ge neoakademikerna en möjlighet till att överträffa samtidskonsten, kan vara en avbildning av två fru talmän i riksdagen enligt gammalt allegoriskt recept:

01 theodoor van thulden allegory-of-justice-and-peace_jpg!Blog
Theodoor van Thulden (1600-talet)

Publicerat i Konstkritik | 33 kommentarer

2027: Så talade Åsa Linderborg

Att bli färdig med RH tar sin tid. Den tycks ännu vara tämligen vital. Jag trodde att teckningen, den ursprungliga, den rysansvärda, befann sig i ett klart icke-publiceringsläge. Men inte riktigt så och då blir det genast svårigheter. (Dagens Media)

Skillnaden måste bestå men på rätt sätt. Åsa Linderborg har skrivit en andra krönika om lekstugor, hårdbevakade sådana. Hon upprepar sin tidigare tes: Yttrandefriheten är inte hotad eftersom det finns en så markant polisiär närvaro. Lite motsägelsefullt alldenstund man kan med samma motivering hävda motsatsen: Yttrandefriheten är tydligen hotad då det krävs så mycket vakter och utrustning.

Linderborg slirar gärna, tydligen för att hennes anhängares önskningar skall kunna uppfyllas:

”Men om vi kräver att Folkets Hus Göteborg ska hyra ut sina lokaler till ett möte med Vilks, måste vi också kräva att de ska tacka ja till nazister, islamister eller nån annan organisation som också kräver en rad säkerhetsarrangemang.”

Här blev det fel. Folkets Hus sade nej av det skäl att några lärare, som redan hyrt in sig, kände sig oroliga. Naturligt nog hade de inget emot att hysa en debatt om yttrandefriheten med ett brett deltagande. Det är svårt att klassa arrangemanget som extremistiskt. Ung Pirat har inte heller uppfattningen att någon är skyldig att upplåta lokaler. De kan dock ha sina funderingar angående hur man tar emot en debatt om yttrandefrihet, hur rädslan tar överhand.

Ja, så har vi det här med samtalspartners:

”Det finns de nu som menar att vi – svårt att förstå vilka som är ”vi” – har en skyldighet att prata med Vilks, att det är vårt fel att han bara har högerextremister och muslimhatare att umgås med. Vilks själv menar samma sak i en intervju med Nils Forsberg i Expressen.
Det är ett helt absurt påstående. Vilks ansvarar själv för att han enrollerat sig med Tryckfrihetssällskapet, SION och Dan Parks.”

Skyldighet har man givetvis inte men det kunde ju vara av intresse att man åtminstone gjorde en ansträngning för att diskutera sakerna och att genom samtal få en lite bättre inblick än man kanske har. Och inte bara följa devisen ”det är bättre med en enkel lösning istället för att riskera att hamna i en komplicerad”.

Skattebelastningen har blivit en hett ämne för Linderborg. Den här gången kom jag undan och istället slog hon ner på Ung Pirat dem hon betraktar som aningslösa. Till stor kostnad arrangerade de ett möte som Linderborg menar blev helt misslyckat. Jag tror emellertid att det blev lyckat. Det handlade bokstavligen mer om de högst praktiska villkoren för yttrandefriheten än en genomgång av dess principer och allmänna tillstånd. Och vilka goda skådespelare!

Linderborg som antagligen plågas svårt av förslösade och framtida slöseri med skattemedel kan dock trösta sig med att det säkert blir svårt att finna särskilt många arrangörer som anlitar Vilks. Jag kan själv bidra med att försöka flytta mina föreläsningar utomlands. Jag har varit tre gånger i Danmark under den senaste månaden och därmed svårt belastat den danska staten. Och det finns fler länder. Om det kan vara till någon tröst.

Publicerat i debatt, yttrandefrihet | 30 kommentarer

2026: Kulturens röster

Så var det debatten som har blivit tillgänglig på Aftonbladets kultursida. Med en artikel av Åsa Linderborg. Det är ingen enkel uppgift för Linderborg att skriva om situationen ute i ödemarken med alla säkerhetsföranstaltningar. Hon måste hålla sin linje, vi har alla våra uppgifter som skall fullföljas i detta komplexa drama. Linderborg måste klaga och då blir det dels det här ”det som fastnade är att Vilks vid varje fråga som brände till – islam, SION, mångkultur, Tryckfrihetssällskapet – svarade att han inte hade några intressanta åsikter. Han ville därför prata om annat. Han tyckte det var bättre i Danmark. Han försvarade Dan Park.”

Jag har dragit detta rätt många gånger och det finns inga intressanta åsikter som på ett enkelt sätt kan dras fram. Islam – behöver moderniseras. SION, existerar knappast, mitt besök där blev en av projektets höjdpunkter. Mångkultur, inte lyckat att göra det till ett politiskt projekt. Tryckfrihetssällskapet, islamkritiskt, betydligt mer kontroversiellt i Sverige än i Danmark. Och Danmark, ja, debatten är långt mera öppen på den sidan sundet vilket jag tycker är en fördel. Dan Park, lite ansträngning får ändå kulturjournalisterna göra innan de tjuter med vargarna.

Det blev ju inte så mycket med det varför Linderborg börjar ondgöra sig över kostnaderna. Med detta uppstår en motsägelse eftersom hon menar att yttrandefriheten inte är hotad med tanke på den bevakning som jag åtnjuter. Men enär bevakningen är så dyr och det är ytterst komplicerat att genomföra något som helst där jag medverkar blir detta i varje fall en begränsning av min möjlighet att yttra mig. Tänk er själv en utställning som redovisar RH eller ens en föreläsning i samma ämne.

Som det påtalats i kommentarerna. Det är inte jag som är orsak till kostnaderna utan terroristerna. Sådana figurer är kostnadskrävande.

Så var det med den saken. En annan sak är en läsvärd artikel i Expressen av konstkritikern Nils Forsberg. Illustrerad av Marianne Lindberg De Geer.

1517812_929194897114548_3292422109135046493_n
Hans Lindström

Publicerat i Konstkritik, yttrandefrihet | 35 kommentarer