Vilks.net

Kommentarerna har lett till det av mig så omhuldade ämnet konstteori. Mer än gärna skriver jag något om det.

Innan man börjar med värderingar och definitioner utifrån värderingar är det fördelaktigt att se på konsten som klassificering. Det är det klassiska problemet med vilken egenskap som alla konstverk har gemensamt och som därför gör det möjligt att avgränsa konst från andra verksamheter. Många egenskaper har prövats men den enda som har lyckats, åtminstone tills vidare, uppfylla kravet, är den institutionella teorin. Egenskapen är då att något uppfattas som konst av konstvärlden. Framgången, dock utan entusiasm, beror främst på den svåraste nöten att knäcka: readymaden, alltså att vad som helst kan utnämnas till konst. För att få med dessa i konstmängden är den institutionella teorin nödvändig.

Man inser snart att frågan om vad som är konst är en ovanligt lätt fråga men att den inte säger något särskilt intressant. Det är först när kvalitetsbegreppet kommer in i bilden som konstdefinitionen säger något väsentligt. Då kan man också se varför det är värdefullt med grundläggande konstteori. Detta ämne har blivit eftersatt och har delvis också förfallit eftersom konsten idag åsidosätter teorin för att istället ägna sig åt angelägenhet, nyttighet och propaganda. Dessa begrepp står i direkt motsats till de traditionella kvalitetskriterierna. Visserligen är det så att kvalitetskriterier är konstruktioner och därför kan ändras om konstvärlden så önskar. Men även om samtidskonsten har sin instrumentella inriktning är traditionen oerhört stark vilket kan förklara varför nyttighetstänkandet i konsten inte rönt några avsevärda framgångar – annat än att fungera som begreppsexpansion (även detta är möjligt inom ramen för konstbegreppet – men utan vidare funktion).

Här är några av de mest påtagliga konstnärliga kvaliteterna:

Konstbegreppets tillväxt genom överskridande
Överskridandet är ett sådant när konstvärldens elittrupper tar avstånd
En tillräcklig mängd av obegriplighet för att göra varje konstverk tillräckligt obegripligt
Du skall icke illustrera
Att alltid sikta bredvid det som synes vara målet

Signaturen ”Doktorn” har skrivit några kommentarer angående konst:
”Mäster Lars har länge sökt den sanna konstens väsen och byggt sitt Nimis till vittnesbörd därav.
När det gäller Nimis talar vi om magi. Konst har varken redovisningsskyldighet inför curatorer, kritiker, eller akademier, eller
‘konstkonsumenter’. Den existerar endast för dem med redan en viss förståelse för dess magi.”

Dessa meningar kan ha en viss pedagogisk funktion. Jag har inte på mycket länge sökt den sanna konstens väsen, ej heller byggt Nimis till någon sådan vittnesbörd. ”Den sanna konstens väsen” är en konstteoretisk vändning som har varit vanlig ganska långt in på 1900-talet. Man hade vid den tiden fortfarande tanken att det fanns universella värden i konsten. Konsten har sina värden och vid varje tidpunkt får dessa värden omförhandlas. De måste alltid bekräftas. I Doktorns text antyds att det skulle gå bra utan konstvärldens erkännande vilket enbart är en from förhoppning på det egna jagets förträfflighet. Självklart måste man inse att konstvärlden representerar en professionell nivå. Den har alltid rätt vid varje tidpunkt men kan dock ofta missta sig angående framtida värderingar.
Det hjälper liksom inte att Doktorn står för bekräftandet. Det är alltid trevligt när någon hejar på men vad är detta mer än ett privat tyckande?
Konstvärlden har visat uppskattning för Nimis. Nimis har nog fått en skuggning genom rondellhunden men det är bara pikant.
Konstens kvaliteter skapas med andra ord ständigt och det står var och fritt att lägga till vad man önskar. Man kan även lägga till ”den sanna konstens väsen” och komma med något förslag om vad det skulle vara för något magiskt. Men ytterst få förslag får något erkännande utan förblir privata övertygelser.