För några dagar sedan seglade det upp en motsättning mellan Konstakademien och Konsthögskolan. Konstakademien menar att eleverna får för mycket teori, för lite praktiskt arbete och för lite kunskap om svenskt konstliv. Konsthögskolans linje är att bedriva en omfattande teoriundervisning och att internationalisera undervisningen. Vi första anblicken förefaller det att vara en enkel motsättning mellan en konservativ respektive en radikal hållning. Men det är mera komplicerat än så.
Om tvisten
Ulrika Stahre tar ställning (Aftonbladet)
Dan Wolgers försvarar konstakademien
Nils Forsberg kommenterar
En gång i tiden bestod konsthögskolornas (åtminstone de nordiska) verksamhet i att odla traditionen och att vara nationellt orienterade. Inte så att man avvisade det internationella, tvärtom förebilderna för den nordiska konsten har alltid varit internationella storheter, men det har främst handlat om måleriets uttryckssätt. Samtidens internationella trendigheter var något man gärna undvek. Teoriundervisning betraktades med skepsis, men detta kom att förändras från slutet av 1980-talet. Och det är från den tiden man brukar tala om ett paradigmskifte när teoriundervisningen fick ett stort genomslag och de gamla lärarna efter hand kunde bytas ut mot representanter för den internationella samtidskonsten. Följden blev att den traditionella undervisningen (som ansågs helt nödvändig) mer eller mindre försvann. Istället blev konsthögskolorna uppdaterade att direkt ta sig an vad som försiggick i den stora konstvärlden. Konststudenterna blev internationella samtidskonstnärer som tämligen omedelbart kunde ta itu med att producera passande projekt (gärna kring ämnena kön, klass, identitet). Förändringen var nödvändig men när en sådan undervisning skall organiseras i stabila program får man räkna med att det inte kommer att bli som man hade tänkt sig. Konsten bygger på förändring och när en förändring omvandlas till permanent verksamhet blir det svårt för den nödvändiga oppositionen att markera sig. Det är också så konsten ser ut i dag. Den internationella samtidskonsten härskar över biennalerna och praktiskt taget även över alla andra utställningar som kan räknas som ”relevanta”. Den har även ett direkt fäste i konsthögskolorna, ett fäste och en hållning som av naturliga skäl sprider sig neråt till förskolorna som måste uppdatera sig för att kunna leverera lämpliga elever.
På konstakademien är man inte särskilt förtjust över denna utveckling. De mera traditionellt inriktade konststudenterna har svårt att komma in på konsthögskolorna och konstnärer som fortsätter att odla traditionella och åtminstone delvis, nationella förebilder får inte någon plats i det avancerade kvalitetssystemet.
Jag antar att det är mot den här bakgrunden man får se bråket. Eftersom den internationella samtidskonsten är en väletablerad mainstream och inte producerar särskilt mycket utöver det man förväntar sig kan man tala om att den har blivit en tradition. Och då kan man ställa tradition mot tradition. Den internationella samtidskonsten har givetvis det långt bättre läget eftersom det är den som gäller. I den ingår att framhålla teorin och att avvisa alla nationella intressen. Teorin är fortfarande det väsentligaste vapnet. Konsten kan förklaras och motiveras genom intressanta berättelser eller med hänvisningar till mer eller mindre avancerade teoretiker. Jakten på namn och referenser är en förutsättning och det är väl här det händer mest. Konsten som form och uttryck har svårt att göra sig markerad och därför blir det teorin som är den avgörande markören. Men det räcker knappast för att tillfredsställa behoven av konstens vidare utveckling. Det blir trots allt en fråga vad man skall ha all denna teori till. Det har visat sig att den inte lyckas accentuera någon samhällspåverkan eller leda till någon betydande vinst av ny kunskap, vilket har varit uppsatta mål. Vi har istället ett etablissemang som producerar standardprojekt.
Oppositionen från Konstakademien skulle ha varit helt hopplös för några år sedan. Nu har man en poäng, nämligen att angripa konstens senaste akademisering. Det skadar inte.
