I söndagsbesökte jag Malmö Konsthall. Jag gick dit för att lyssna på ett samtal mellan konstnären Runo Lagomarsino och Gertrud Sandqvist, hans tidigare lärare på Malmö konsthögskola. Lagomarsino (912) är sedan några år ett av Sveriges hetaste namn i den internationella ligan. Jag har följt honom under en längre tid. Jag kan inte säga att jag har varit alltför förtjust i vad han har åstadkommit. Han är en tidstypisk socialkritisk konstnär med alla de parametrar som utmärker en sådan: Postkolonialism, migration, kritik och referens till modernismen osv. Hans bakgrund är intressant, född i Sverige av argentinska föräldrar. Påverkad av den argentinska konceptkonsten men även av den brasilianska. Han har varit en hel del i Brasilien. En transnationell konstnär vars föräldrar flydde till Europa. Allt ligger på plats för att möta upp tidens konstideal. Men jag känner inte till Lagomarsino närmare och jag var nyfiken på vad han hade att säga.
Jag hade förväntat mig att han skulle luta starkt åt konst som aktivism. Men så var det inte. Intressant nog hävdade han en helt annan vinkling. När jag frågade honom avvisade konsten som aktivism som en simpel instrumentalism. Hans konst skulle inte ha någon specifik användning och han såg gärna att många olika tolkningar skulle vara möjliga. Han talade om nödvändigheten av att skapa en distans och inte bli identifierad med sina verk direkta innehåll. Man får nog säga att han hävdar sig själv främst som konceptkonstnär.
Lagomarsino är säkert inte ensam om att se så på sakerna. Konstens identitet går alltmer förlorad när den politiska verkligheten tränger sig fram som identisk med konstens verklighet. Men samtidigt får man en del att fundera på. Vilken distant attityd kan man tala om? Det går ju inte att utan vidare sikta in sig på Kants estetiska distans. Konceptkonsten kan naturligtvis bispringa oss med en vidare uppfattning om det estetiska. Sammanfattningsvis kan man säga att när man skapar konst genom idéer är det idéernas meningslösa (i god mening) och logiska konsekvens som skapar distansen. Att göra sammalunda med dagens socialkritik är något svårare eftersom det väldigt lätt uppstår ett moraliskt problem. En del konstnärer klarar detta genom att göra sina verk tillräckligt obegripliga eller egendomliga. Lagomarsino har en del sådant i sitt bagage, t ex när han åker buss från Argentina till Brasilien medförandes en väska med oexponerat fotopapper. Vid framkomsten öppnar han väskan och sedan är det bara att framkalla och ställa ut. Resan gjordes som en remake av hans fars flyktresa från Argentina.
En helt annan sak dök också upp samtidigt med att den där Vilks dök upp. På Facebook har man diskuterat hur farligt det kan vara när han oanmäld dyker upp och sätter skräck i åtminstone en del av omgivningen. Hel klart är att jag är en i bokstavlig mening skräckinjagande gestalt. Kanske borde jag medföra bruksanvisningskort som jag kunde dela ut bland dem jag möter när jag dyker upp: ”Hurusom man lämpligen bör förfara när Vilks kommer oanmäld respektive anmäld”.
Det är inte lätt med skräck.
Gertrud Sandqvist och Runo Lagomarsino
