Bråket mellan Konstakademien och Konsthögskolan har gett upphov till ytterligare artiklar (Kunstkritikk, Aftonbladet).
Argumentationen från båda håll är tämligen svävande men man kan ändå tämligen lätt förstå vad det handlar om. När jag var verksam på Konsthögskolan i början på 1990-talet rådde fortfarande en idé om att studenterna skulle lära sig konstens grunder och inte utsättas för de internationella trenderna som man ansåg vara dagsländor och skadliga för de känsliga studenterna. Inte så att svensk konst höll sig utanför det internationella. Svensk konst är nästan helt och hållet inlånat från Frankrike och USA. Men i Sverige gjorde man som i många andra länder, skapade sina egna versioner av det internationella. Vi fick därför våra i sin tur nationellt inflytelserika konstnärer. Det handlade huvudsakligen om måleri. De gamla idéerna var emellertid på upphällning och inom några år var konstens grunder identisk med samtidskonstens trender som var helt beroende av teori. Det behövdes inte mer än något decennium innan en konstnär med ambitioner tillhörde den alltmer världsomspännande samtidskonsten. Dock kunde man även ha andra ambitioner, dvs. att främst vara verksam i Sverige. Det var det allra vanligaste och så är det ännu. Men då når man inte upp till elitkvalitet. Teoribehovet är också olika. Den internationella samtidskonsten konsumerar stora mängder teori medan merparten av de, skall vi säga, ”nationella” konstnärerna, nöjer sig med betydligt mindre. På samma sätt är behovet av visuell estetik fördelat, de nationella lägger större vikt vi den, de internationella mindre.
Jag har själv varit med och kämpat för att teorin skulle få en plats i konsten och konstutbildningen. Frågan är dock hur mycket teori man behöver, teori som oftast kombineras med något aktuellt socio-politiskt ämne. Och det gäller att vara på hugget. Just nu är t ex båtflyktingar ett hett ämne. En av samtidens mest kända konstnärer brasilianaren Vik Muniz (80) har skapat en pappersbåt som skall åka runt i Venedig under Venedigbiennalen. Han är inte med i huvudutställningen men med båten kommer han att synas. Kanske inte det allra mest övertygande konstprojekt men det räcker mer än väl (artnet).
Hur som helst, rektorn Marta Kuzma vill göra Konsthögskolan ännu mer internationell med lärare och gästlärare utifrån. Tanken är helt riktig eftersom detta är precis vad som gäller i konstvärldens internationella del. Det som skiljer denna inriktning av teori och undervisning från 1990-talet är att det handlar om att befästa en sedan rätt länge given standard. Kuzma säger:
”Oron över att kunskap försvagar den konstnärliga praktiken sträcker sig till 1960- och 70-talet, då masterprogrammen fördes in i konstskolorna, fortsätter Kuzma, och tycker att det är otroligt att det diskuteras än idag. Konsthögskolan ska vara en plats för experiment, förändring och för möjligheter, framhåller hon.”
Så kan man försöka vrida på det, men det är faktiskt just nu av intresse att diskutera vilken inriktning konsten skall ha och vad man egentligen skall ha teorin till. Och inte minst vilken teori man avser.
Mera defensiv blir Kuzma när hon får frågan hur det går med den etniska mångfalden i skolan. Den frågan har ersatt det tidigare problemet med klassfrågan. Det har alltid varit en dålig representation av arbetarklassen i konstskolorna. Klurigt nog är den frågan löst eftersom man med goda politiska motiv kan ersätta den med behovet av etnisk mångfald. Man får emleertid inse att den etniska mångfalden förutsätter att den kommer från den bildade medelklassen. Det kan dessutom vara så att de kandidater som trots allt finns lutar mer åt en relativt traditionell konstsyn än man tänker sig på Konsthögskolan.
En höjdpunkt för etnisk mångfald rullar i varje fall igång nästa vecka. Venedigbiennalen är kvalitetssäkrad i det avseendet.
