2044: Akademiernas strid

För några dagar sedan seglade det upp en motsättning mellan Konstakademien och Konsthögskolan. Konstakademien menar att eleverna får för mycket teori, för lite praktiskt arbete och för lite kunskap om svenskt konstliv. Konsthögskolans linje är att bedriva en omfattande teoriundervisning och att internationalisera undervisningen. Vi första anblicken förefaller det att vara en enkel motsättning mellan en konservativ respektive en radikal hållning. Men det är mera komplicerat än så.

Om tvisten
Ulrika Stahre tar ställning (Aftonbladet)
Dan Wolgers försvarar konstakademien
Nils Forsberg kommenterar

En gång i tiden bestod konsthögskolornas (åtminstone de nordiska) verksamhet i att odla traditionen och att vara nationellt orienterade. Inte så att man avvisade det internationella, tvärtom förebilderna för den nordiska konsten har alltid varit internationella storheter, men det har främst handlat om måleriets uttryckssätt. Samtidens internationella trendigheter var något man gärna undvek. Teoriundervisning betraktades med skepsis, men detta kom att förändras från slutet av 1980-talet. Och det är från den tiden man brukar tala om ett paradigmskifte när teoriundervisningen fick ett stort genomslag och de gamla lärarna efter hand kunde bytas ut mot representanter för den internationella samtidskonsten. Följden blev att den traditionella undervisningen (som ansågs helt nödvändig) mer eller mindre försvann. Istället blev konsthögskolorna uppdaterade att direkt ta sig an vad som försiggick i den stora konstvärlden. Konststudenterna blev internationella samtidskonstnärer som tämligen omedelbart kunde ta itu med att producera passande projekt (gärna kring ämnena kön, klass, identitet). Förändringen var nödvändig men när en sådan undervisning skall organiseras i stabila program får man räkna med att det inte kommer att bli som man hade tänkt sig. Konsten bygger på förändring och när en förändring omvandlas till permanent verksamhet blir det svårt för den nödvändiga oppositionen att markera sig. Det är också så konsten ser ut i dag. Den internationella samtidskonsten härskar över biennalerna och praktiskt taget även över alla andra utställningar som kan räknas som ”relevanta”. Den har även ett direkt fäste i konsthögskolorna, ett fäste och en hållning som av naturliga skäl sprider sig neråt till förskolorna som måste uppdatera sig för att kunna leverera lämpliga elever.

På konstakademien är man inte särskilt förtjust över denna utveckling. De mera traditionellt inriktade konststudenterna har svårt att komma in på konsthögskolorna och konstnärer som fortsätter att odla traditionella och åtminstone delvis, nationella förebilder får inte någon plats i det avancerade kvalitetssystemet.

Jag antar att det är mot den här bakgrunden man får se bråket. Eftersom den internationella samtidskonsten är en väletablerad mainstream och inte producerar särskilt mycket utöver det man förväntar sig kan man tala om att den har blivit en tradition. Och då kan man ställa tradition mot tradition. Den internationella samtidskonsten har givetvis det långt bättre läget eftersom det är den som gäller. I den ingår att framhålla teorin och att avvisa alla nationella intressen. Teorin är fortfarande det väsentligaste vapnet. Konsten kan förklaras och motiveras genom intressanta berättelser eller med hänvisningar till mer eller mindre avancerade teoretiker. Jakten på namn och referenser är en förutsättning och det är väl här det händer mest. Konsten som form och uttryck har svårt att göra sig markerad och därför blir det teorin som är den avgörande markören. Men det räcker knappast för att tillfredsställa behoven av konstens vidare utveckling. Det blir trots allt en fråga vad man skall ha all denna teori till. Det har visat sig att den inte lyckas accentuera någon samhällspåverkan eller leda till någon betydande vinst av ny kunskap, vilket har varit uppsatta mål. Vi har istället ett etablissemang som producerar standardprojekt.

Oppositionen från Konstakademien skulle ha varit helt hopplös för några år sedan. Nu har man en poäng, nämligen att angripa konstens senaste akademisering. Det skadar inte.

Det här inlägget postades i debatt, Samtidskonst. Bokmärk permalänken.

8 svar på 2044: Akademiernas strid

  1. mohammad skriver:

    Precis!

    Det är ingen överdrift att påstå att verksamheten på konsthögskolorna är en ren metaverksamhet.

    Personer som aldrig ville nå upp till de tidigare kraven på nödvändigt hantverkskunnandet befolkar numera konstskolorna.

    Die dumme Schweden” har sålt ut även här….

  2. Från Graven skriver:

    Låter precis som vad som hänt ute på journalisthögskolorna.

  3. Ludvig K skriver:

    Jag känner en del folk som har gått på Konstfack och Kungliga konsthögskolan. Några av dem hade bokstavligen inte hållit i en pensel förrän de började på konsthögskola. En mer klassisk målare som jag känner och som inte tänker konceptuellt alls klarade inte av konstvärlden och ägnar sig nu åt att snickra möbler på landet.

    Var på ett event nyligen på http://issues.gallery/ där man visade den amerikanska videokonstnären Ryan Trecartins “Center Jenny”. Filmen visades på samtliga tv-skärmar på Media Markt i Gallerian i Stockholm. De flesta som jag pratade med där var överens om att det var årets konsthändelse.

  4. Adam skriver:

    Drar mig till minnes den danske konstnären Uwe Max Jensen, vars intagningsprov till Århus Konstakademi 1994 var en paket leverpastej. Han blev inte antagen. Året efter sökte han igen, hans intagningsprov var samma paket leverpastej, nu ett år gammalt. Då blev han antagen.

  5. Från Graven skriver:

    Uwe Max Jensen bärs iväg naken av polis från Kungliga slottet Köpenhamn (“ville visa röven för drottningen”):

    http://ekstrabladet.dk/nyheder/samfund/provo-kunstner-vil-vise-bar-roev-for-dronningen/5318864

  6. minnesdagen skriver:

    “…eftersom den internationella samtidskonsten är en väletablerad mainstream och inte producerar särskilt mycket utöver det man förväntar sig kan man tala om att den har blivit en tradition.”

    Jag inser att jag inte hänger med så bra i konstens utveckling när det gäller definitionerna, tänjer man på gränserna blir det alltså postmodernism ?

    Jag hittade detta på wikipedia:
    “Begreppet “postmodernism” används också som en bred, nedsättande benämning på attityder och ställningstaganden som anses vara en del av en allmän trend, ibland utmärkande för kritisk teori i synnerhet, som uppfattas som relativistiska, nihilistiska, negativt inställda till upplysningen eller antimoderna, särskilt som kritiker av rationalism, universalism och vetenskap”

    Och sedan detta, Jean Baudrillard,
    “Propagandan har i vårt samhälle gått från att snedvrida bilden av vad som inträffar till att bli något som konstruerar vad som faktiskt kommer att inträffa.”

    Och detta, Jean-François Lyotard,
    “Lyotard menade än mer att all vetenskap konstitueras av att framställa narrationer, och att dessa fiktioner skapar vetenskapens fakta enligt givna regler. Ny forskning legitimeras, enligt Lyotards mening, genom att stämma överens med vetenskapens Metanarration. Att på detta sätt försöka ena skilda vetenskapliga narrationer vände han sig emot, eftersom detta försök till konsensus enligt hans mening innebar att makten centraliserades.
    … postmodernismen innebar skepsis mot all form av metanarration.”

    Vilken sorts konst är rondellhunden ? Uppenbart postmodernism ?

  7. minnesdagen skriver:

    Min kommentar ovan blev inte helt lyckad.
    Klippen ovan är för att förstå vad som är postmodernt.

    Kan man säga att vi lever i en postmodern värld ?
    Och att rondellhunden (och Dan Park) är postmodern konst ?

    Medan mainstream inom konsten lever kvar i den ‘moderna’ (1900-tals konsten) och därför inte producerar något intressant ?

  8. Lars Vilks skriver:

    “Postmodernism” kan användas på flera sätt. I det här sammanhanget är betydelsen postmodern som en konsthistorisk epok den viktigaste. Generellt sätt betyder då postmodern att modernismen avvisas och ersätts med ett ironiskt förhållande till fasta värden. Men konsten har gått vidare och främst engagerat sig i socio-politiska spörsmål. Det som råder nu, alltså efter epoken postmodernismen, har inget givet namn. RH och Parks konst kan placeras i den här sektorn med förbehållet att de båda på ett uttalat sätt bryter mot reglerna om vilken agenda man skall följa.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.