2047: Samtidskonstens slitningar

Bråket mellan Konstakademien och Konsthögskolan har gett upphov till ytterligare artiklar (Kunstkritikk, Aftonbladet).

Argumentationen från båda håll är tämligen svävande men man kan ändå tämligen lätt förstå vad det handlar om. När jag var verksam på Konsthögskolan i början på 1990-talet rådde fortfarande en idé om att studenterna skulle lära sig konstens grunder och inte utsättas för de internationella trenderna som man ansåg vara dagsländor och skadliga för de känsliga studenterna. Inte så att svensk konst höll sig utanför det internationella. Svensk konst är nästan helt och hållet inlånat från Frankrike och USA. Men i Sverige gjorde man som i många andra länder, skapade sina egna versioner av det internationella. Vi fick därför våra i sin tur nationellt inflytelserika konstnärer. Det handlade huvudsakligen om måleri. De gamla idéerna var emellertid på upphällning och inom några år var konstens grunder identisk med samtidskonstens trender som var helt beroende av teori. Det behövdes inte mer än något decennium innan en konstnär med ambitioner tillhörde den alltmer världsomspännande samtidskonsten. Dock kunde man även ha andra ambitioner, dvs. att främst vara verksam i Sverige. Det var det allra vanligaste och så är det ännu. Men då når man inte upp till elitkvalitet. Teoribehovet är också olika. Den internationella samtidskonsten konsumerar stora mängder teori medan merparten av de, skall vi säga, ”nationella” konstnärerna, nöjer sig med betydligt mindre. På samma sätt är behovet av visuell estetik fördelat, de nationella lägger större vikt vi den, de internationella mindre.

Jag har själv varit med och kämpat för att teorin skulle få en plats i konsten och konstutbildningen. Frågan är dock hur mycket teori man behöver, teori som oftast kombineras med något aktuellt socio-politiskt ämne. Och det gäller att vara på hugget. Just nu är t ex båtflyktingar ett hett ämne. En av samtidens mest kända konstnärer brasilianaren Vik Muniz (80) har skapat en pappersbåt som skall åka runt i Venedig under Venedigbiennalen. Han är inte med i huvudutställningen men med båten kommer han att synas. Kanske inte det allra mest övertygande konstprojekt men det räcker mer än väl (artnet).

Hur som helst, rektorn Marta Kuzma vill göra Konsthögskolan ännu mer internationell med lärare och gästlärare utifrån. Tanken är helt riktig eftersom detta är precis vad som gäller i konstvärldens internationella del. Det som skiljer denna inriktning av teori och undervisning från 1990-talet är att det handlar om att befästa en sedan rätt länge given standard. Kuzma säger:

”Oron över att kunskap försvagar den konstnärliga praktiken sträcker sig till 1960- och 70-talet, då masterprogrammen fördes in i konstskolorna, fortsätter Kuzma, och tycker att det är otroligt att det diskuteras än idag. Konsthögskolan ska vara en plats för experiment, förändring och för möjligheter, framhåller hon.”

Så kan man försöka vrida på det, men det är faktiskt just nu av intresse att diskutera vilken inriktning konsten skall ha och vad man egentligen skall ha teorin till. Och inte minst vilken teori man avser.

Mera defensiv blir Kuzma när hon får frågan hur det går med den etniska mångfalden i skolan. Den frågan har ersatt det tidigare problemet med klassfrågan. Det har alltid varit en dålig representation av arbetarklassen i konstskolorna. Klurigt nog är den frågan löst eftersom man med goda politiska motiv kan ersätta den med behovet av etnisk mångfald. Man får emleertid inse att den etniska mångfalden förutsätter att den kommer från den bildade medelklassen. Det kan dessutom vara så att de kandidater som trots allt finns lutar mer åt en relativt traditionell konstsyn än man tänker sig på Konsthögskolan.

En höjdpunkt för etnisk mångfald rullar i varje fall igång nästa vecka. Venedigbiennalen är kvalitetssäkrad i det avseendet.

Det här inlägget postades i debatt, Samtidskonst. Bokmärk permalänken.

8 svar på 2047: Samtidskonstens slitningar

  1. minnesdagen skriver:

    ”Svensk konst är nästan helt och hållet inlånat från Frankrike och USA. ”

    Har reagerat på detta. Läser man böcker, av typen ’de hundra största mästarna inom måleriet’. Så finns där aldrig några tyskar, ryssar eller östeuropéer.

    Men ytterst få undantag (riktigt gammal konst, italienare) så är de alltid från Frankrike, Holland, Spanien, England eller USA.
    Klimt, eller Munch, kan man möjligtvis hitta ibland.

    Hade inte den ryska revolutionen tagit död på de ryska konstnärerna och konstsamlarna hade det kanske varit mera blandat.

    Den brittiska jornalisten Malcolm Muggeridge berättade om hur trångbott det var i Moskva i början på 1930-talet,
    ”Endast viktiga tjänstemän som Sokolnikovs och rika författare som Ehrenburg kunde åtnjuta lyxen av en lägenhet helt för sig själva. Ehrenburgs lägenhet hade faktiskt några impressionistiska målningar – vilket annars var förbjudet i Sovjetunionen – hängandes på väggen. Han hade också ett lantställe nära Moskva. Och när jag en gång besökte honom där, visade han mig, med stor stolthet, en växt i hans växthus som han hade fått av Belgiens drottningmoder. Senare när vi gick vi på en promenad, pekade han på ett hus där köpmannen Morosov hade underhållit den revolutionära intelligentsian. Ehrenburg berättade nostalgiskt att han själv varit där på eleganta kvällsoiréer och sett på amatörpresentationer av Chekovs pjäser.”

    Morozov (1871-1921) – rik affärsman, samlade modernistiska målningar med verk av Picasso, Matisse, van Gogh, Renoir, Cezanne, Chagall samt en stor mängd ryska målare, ex. Vrubel, Korovin, Golovin, Kustodiev. Morozov träffade personligen Matisse och Picasso genom sin vän, konstsamlaren Sergej Shchukin.

  2. mohammad skriver:

    Märkligt att Marta Kuzma (f. 1964) spikar högskoleexprerimentet till 1960-70 talen då kandidat och masterprogrammen för bildutbildningen körde igång tidigast 1978, om jag nu är rätt undedrrättad.

    Har professorn en länk i sammanhanget att reda ut förhållandet…

  3. Adam skriver:

    Lars: Vilka är teorierna inom konsten? Jag kan ibland hitta hypoteser (påståenden som kan verifieras empiriskt) i konsten, som, i ditt fall, med RH och judesuggan – du skrev RH väckte väldigt kraftig anstöt men judesuggan skulle inte göra det; för RH fick du ett pris på ditt huvud av Al- Qaida, medan ingen i det globala judiska samfundet brydde sig om judesuggan. Så, du kastade fram en hypotes, ritade judesuggan, ingen brydde sig. Hypotesen har verifierats. Du hade rätt. Men teorier?

    Med teori menar jag en större mängd samlade idéer om försanthållanden om världen, vilka kan brytas ner i hypoteser, som testas, varefter man ser ifall teorin stämmer överens med verkligheten eller inte. Finns detta inom konsten? Konsthistoriker kan ju syssla med teori. Finns t. ex. konstteorier om varför stilleben uppkom som konstnärlig uttrycksform. Det är en sak. Men finns det konstnärer i dagens samtidskonst som arbetar med teorier? Jag har inte stött på ett enda fall (blir gärna motbevisad på den punkten), däremot åtskilligt av antiteori; konstnärer som säger de sysslar med teori men i själva verket är relativister som försöker kritisera allt vad teori är och Istället föreslå nån form av retorik – ofta någon form av västerradikal
    retorik – att ersätta teorin med för på så vis skapa ett bättre samhälle.

  4. Lars Vilks skriver:

    Kuzma menar nog diskussionerna om teorins betydelse i undervisningen. Teorin fick ett genombrott på 60- och 70-talen dock med begränsade konsekvenser. I Sverige märkte man inte mycket av det. Jag vill minnas att omvandlingen av konstakademierna till reguljära högskolor inleddes omkring 1980. Fram till dess hade ett avgångsbetyg från en konstakademierna/högskolorna inte någon relevans för t ex vidare studier. Detta ändrade man på samtidigt som man gav konsthögskolorna ett forskningsmandat (som ingår i reguljär högskola). I första omgången skapades ”konstnärligt utvecklingsarbete” vilket långt senare blev den speciella konst som forskning. I slutet av 90-talet ordnades undervisningen till samma struktur som övriga högskolor.

  5. Lars Vilks skriver:

    Man får skilja mellan olika slags teorier och olika behov. Den estetiska teorin (kring problematiken ”Vad är konst?” är en avdelning men det är vanligtvis inte konstnärer som ägnar sig åt den. Men de brukar ta del av den. För konstnärer brukar det vara så att teorier är ett konstnärligt material. Det är inte deras sak (om man undantar de fåtaliga doktoranderna i fri konst som är något för sig) att ställa upp teorier till prövning. De gör konst och teori används som en del av konstprojekten. Foucault och gamle Walter Benjamin är t ex stadiga källor. Men också postkolonial teori, feministisk teori osv. Men det handlar alltså om att underbygga sina konstprojekt inte att pröva eller utveckla teorierna.
    Emellertid finns det konstnärer som arbetar med teori som konst. Joseph Kosuth är väl den mest kände. Andra konstnärer som arbetar teoretisk är t ex Liam Gillick och Hito Steyerl. Givetvis kritiserar man inte allt vad teori är, man väljer det som gäller.

  6. Lars Vilks skriver:

    Du nämner ju själv en del av konstnärer som kommer från andra länder. Spanien för räknas dit (Velasques, Goya, Picasso, Dali t ex). Ryssland har såväl Chagall som Malevitj och Kandinsky. Tyskarna är väl representerade (landet skapades sent) tex Max Beckmann, Max Ernst, Kirchner, Nolde osv. Österrikarna har också en del, förutom Klimt t ex Kokoschka och Schiele, senare Hundertwasser osv. Östeuropa är inte lika rikt representerad men det finns en del som dock skyndade till Paris och gjorde sina karriärer där.

  7. Kin skriver:

    I boka ”Stilleben – tingenes realitet og symbolikk” skriver Norbert Schneider ”I kunstens historie forekommer det ikke sjældent, at klassificerende begreber og teorier for fakta og sagsforhold, som den æstetiske praksis allerede forlængst har skabt, først opstår på et meget sent tidspunkt. Refleksionen, der udvikling, som den hverdagsnære kunstneriske skaben allerede længe har fulgt. Sådan er det også gået med Stilleben …” Han fortsetter med at begrepet ikke dukket opp før midten av det 17. århundret, og når det etter hvert ble fastlagt statutter og doktriner for rangordning innen maleri, fikk stilleben lavest rangering.

    I en artikkel om forskning og terapi leste jeg her forleden om at D.J. Haraway har kritisert ”refleksivitetsbegrepet som ute av stand til å bringe inn noe nytt”, i stedet låner hun et bilde fra fysikken og snakker om diffraksjon: ”lyset brytes og sendes tilbake på en ny måte. Lyset brytes og man ser på en ny måte /…/ Forskning blir ikke bare en rapport om noe, men at noe nytt bringes fram”. Artikkelforfatteren kaller dette ”konstruktivistiske aspekter ved forskning”. Jeg vet ikke om dette bildet (diffraksjon) er brukt i forbindelse med tolkning av kunstverk, men det er en interessant tanke.

  8. Cecilia skriver:

    Tack för denna enkla beskrivning.
    Det enkla är det svåra – var och förblir mitt favvomotto.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.