Vilks.net

Christoph Büchels mosképrojekt har föranlett en del kommentarer och jag kan själv lägga till något. Trots mängder av politiska inslag i biennalen är det inget annat som har skapat kontrovers. En kritisk synpunkt på politiken i biennalen kan man läsa här (artnet). Den senaste nyheten i mosképrojektet är att arrangörerna skall lägga fram de korrekta tillstånden. Annars blir det stängning den 20 maj. De kyrkliga myndigheterna har också blandat sig i diskussionen och kräver att man måste ha dess medgivande angående hur kyrkan får användas.

Konstnären kan knappast agera på egen hand. Ansvarig för utställningen, isländska utbildningsdepartementet, är en del av arrangörerna vilket borde innebära att man följer de byråkratiska spelreglerna. Någon hjälp från biennalens ansvariga kan man nog inte räkna med. Där vill man inte bråka med Venedig. Den palestinska konstnären Emil Jacir planerade ett projekt för biennalen 2009 med vaporettostationernas namn i arabisk översättning men Venedig sade blankt nej utan motivering.

Det är inte alldeles enkelt att få ett klart grepp om Büchel. Utan vidare kan man dock säga att han håller sig med en traditionell konstagenda i politiska spörsmål men att han också agerar provocerande mot konstinstitutionerna. Det senare är t ex fallet med hans Swinger’s Club på Sezession i Wien 2010, även om den hade en politisk udd.

En stängning behöver inte vara ett konstnärligt nederlag. Det skapar uppmärksamhet och det kan bli så att biennalen 2015 blir ihågkommen genom mosképrojektet.

När bästa nationella paviljong utses på Venedigbiennalen är det numera ett litet spel om rättvisa. Tämligen självklar favorit var USA med veteranen Joan Jonas. Men det går ju inte i dessa tider och man klarade sig genom att ge Jonas ett hedersomnämnande. Istället blev det Armenien som fick priset genom en utställning till minnet av det armeniska folkmordet.

Det tillhör inventarierna i konstvärlden att klaga på existensen av de nationella paviljongerna. Med tiden har det blivit en mindre fråga eftersom man numera blandar nationaliteterna. Åtminstone ibland. Emellanåt ser vissa länder möjligheten att lansera sina egna konstnärer. Detta ledde den här gången till att Kenya drog tillbaka sitt deltagande eftersom curatorn hade tagit med för många kineser. Det var samma sak förra gången. Man får anta att den mera djupgående orsaken var att kineserna kunde betala.

Bästa paviljong blev dock Azerbajdzjan, ja faktiskt det bästa på hela biennalen. Åtminstone om mina livvakter hade fått bestämma. När jag var där fick jag en guidning av curatorn Susie Allen. Utan tvekan är det en utmärkt utställning men den bygger helt och hållet på en instrumentell styrning av den visade konsten till världens miljöproblematik. Om man accepterar det har den mycket att ge i sin underfundiga visualisering av ämnet. En hel del välkända konstnärer är med som Mircea Cantor, Tony Cragg, Julian Opie, Ugo Rondinone, Diana Thater, Bill Woodrow, Erwin Wurm. Men de får alla finna sig i att tolkas i en mijökontext. Det blir alltså inte så mycket en fråga om konst. Och man kan också fråga sig om budskapet når särskilt långt på en biennal.

Islands bidrag The Mosque av Christoph Büchel fick jag inte besöka. Så var det med den saken. Men det var inte heller nödvändigt. Det intressanta är hur detta relationella verk skall utvecklas. Trots protester från staden tycks det kunna klara sig genom det första nålsögat. Säkert får det fortsätta i varje fall en tid framöver. Büchel har moralen på sin sida medan motståndet handlar om politik och möjligheten till formella avgöranden. Om man så önskar kan man fullfölja det man lagt fram, att dess placering utgör en möjlig hotbild. Ifall det skulle vara så att projektet får fortgå under hela biennalen ända fram till november kommer nästa intressanta punkt, om den kan bli permanent. Det är ytterst sällan konsten lyckas med sådant. Som man brukar säga, konsten är bra på att starta projekt men sällsynt svag på att fullfölja dem. I det här fallet får konstnären ge sig in i en lång hantering med byråkrati och politik och frågan är om han kommer att göra det och i så fall om han har förutsättningar att lyckas med detta.

Curator Susie Allen framför en målning av Paul Huxley. Det ser ut som en ordinär abstrakt väggmålning men så är det inte. De olika figurerna visar olika effekter av den globala uppvärmningen.

Rullande statistik i den armeniska utställningen

För den som vill läsa några recensioner om biennalen.
Nils Forsberg, Expressen
Therese Bohman, Expressen

Under några dagar har det inte skrivits på bloggen. Orsaken är att jag har varit på Venedigbiennalens pressdagar. Det skulle hållas hemligt. När jag väl kom på plats blev det mindre diskret när jag tågade fram med hela mitt följe. Vid ett tillfälle blev jag tagen för en rysk oligark men sådant kan man stå ut med.

Så är frågan om denna biennal lade något väsentligt till bilden av samtidskonsten. Venedigbiennalen är förmodligen den väsentligaste av alla konstvärldens institutioner men dess viktigaste delar är svåra att få syn på: alla möten och nätverksbyggande. Utställningen är den inte oväsentliga cocktailmusiken. Utan den blir det förstås inget. Den internationella huvudutställningen var tämligen förutsägbar. Okwui Enwezors väldiga tema All the Worlds Futures innehåll var vad man kunde förvänta sig. Många afrokonstnärer och i övrigt många av konstnärerna som har följt honom genom åren i hans utställningar. Några riktiga highlights leta är svåra att finna. Det brukar ju vara så att kritikerna tipsar varandra men den här gången var det tunt med det. På intet sätt betyder detta att utställningen skulle vara dålig. Tvärtom, kvaliteten kan man inte klaga på. Här finns det mesta av gammalt och nytt, inte minst en del mindre kända afrikaner, asiater och afroamerikaner. Och gamla mästare som t ex Bruce Nauman (3), Georg Baselitz (16), Harun Farocki (34) Andreas Gursky (58), Thomas Hirschhorn (87), Isa Genzken (91) Chris Ofili (781), inte att förglömma den klassiska konceptualisten Adrian Piper (193) som belönades med guldlejon som bästa konstnär.

Om något ändå är centralt får man tänka sig uppläsningen av Marx Das Kapital i arrangemang av ingen mindre än Isaac Julien (258). Inte för att det väcker någon entusiasm, ett tröstlöst läsande, kanske ett symboliskt hopp om lite neomarxism i leden.

Das Kapital

Konstvärlden söker varandra och det outsägliga

Enwezor har också fått göra en målning i ett projekt av Maria Eichhorn (1197). Hon brukar få vara med i Enwezors utställninar. Det skall vara den blå. Projektet går ut på att någon skall göra en målning varje dag under utställningen.

Jeremy Dellers (208) jukebox Rock – Ola som spelar upp fabriksljud