Det har kommit upp en diskussion angående förnekandet av Förintelsen. Jag har tidigare sagt att jag inte har något större intresse av en sådan debatt men det kan vara värt att ändå säga något om företeelsen.
Först och främst bygger den på det enkla filosofiska faktum att man inte kan bevisa något. Däremot kan man ständigt ifrågasätta fakta. Som bekant är det enklare att vara destruktiv än konstruktiv. Förintelseförnekarna använder sig naturligtvis av detta och därför blir varje diskussion utdragen i det oändliga. För åtskilliga av förnekarna finns den fullt utbyggda teorin om en judisk konspiration, några särdeles ondskefulla illuminater, som styr världen. Detta kan man förstås inte bevisa men det går strängt taget inte heller att motbevisa det. Som man säger: Allting är möjligt (men det mesta är föga sannolikt, kan man tillägga). Förnekarna, som alltså propsar på att en revision av den vedertagna historieskrivningen, behöver nödvändigtvis inte vara antisemiter. Det brukar framhållas att de onda judarna bara är en liten del av judarna och att de flesta judar inte har med saken att göra eller att de också kan tillhöra revisionisterna.
Har man en gång börjat svälja det här monstret finns det inga gränser för vad man kan få för sig att gå med på. Nätet är fullt av erbjudande och den som ansluter sig till föreningen kan utan vidare låta sig imponeras av dess många företrädare. Dessa uppfattas som sanningsvittnen och auktoriteter av proselyterna.
Med övertygelsen om illuminaternas styrning av världen blir det möjligt att förklara praktiskt taget allting. Det är en kamp mellan gott och ont där illuminaterna givetvis är de ondskefulla och revisionisterna mänsklighetens sista hopp. Mänskligheten i övrigt är omedveten och manipulerad. Man kan vara övertygad om att dagens kungabröllop arrangerades av illuminaterna förmedlat och uppslaget i medierna som de totalt behärskar. Allt för att få folket att tänka på annat medan illuminaterna fortsätter sitt arbete att helt och hållet ta över kapitalet och förslava världen. Damfotbollen är också lätt att förklara. Den ingår sannolikt i programmet att omvandla kvinnan till ett stycke okvinnlig manlighet genom att låta dem galoppera runt på gräsmattor och jaga en fotboll. Applåderat av medierna och den publik som aningslöst låter sig slukas av den sortens underhållning.
Jean Paul Sartre tyckte om att säga ”Varje antikommunist är en hund.” Självfallet var han ett hjälplöst instrument i händerna på illuminaterna som skapade kommunismen.
Det som produceras är fantasifullt och saknar inte humor (även om det är tänkt på djupaste allvar). Beatles, kan man förstå, hade en uppgift i världen, nämligen att, styrda av illuminaterna, underminera moraliska världen och samtidigt ge världen en sådan underhållning som styrde bort tankarna från allvarligare saker. Och inte skrev de sin musik själv, den uppgiften tog filosofen Adorno på sig. En Adorno som för en stund sedan lade sina filosofiska texter åt sidan för att stampa taken och muntert nynna ”She loves you, yeah, yeah, yeah, Yeah!” Fängslande bevisföring kan man finna här och här.
Angående Förintelsen är förnekarna intresserade av en revision som omfattar att det inte existerade några gaskammare och att antalet mördade judar inte var i närheten av de officiella siffrorna. En och annan gång har förnekarna gett sig på empiriska försök och ett av de mest berömda är Leuchter report som under lång tid hyllades av likasinnade som ett vetenskapligt bevis på gaskammarbluffen. Det händer inte sällan att den fortfarande åberopas. Men den hamnade tämligen snart på soptippen (självklart kan detta bortförklaras genom att illuminaterna blev skrämda och agerade).
Påstådda framträdanden och spår av illuminaterna finner man i så skilda företeelser som i Bilderberggruppen och Sion den Vises Protokoll. Det senare visade sig vara ett avsnitt ur en gotisk roman men sådana trivialiteter är naturligtvis inget hinder för att godta dess budskap om det judiska världsherraväldet.
Och vad är det för mening med tron på förnekelsen? Svaret är enkelt, livet framstår i ett förklarat ljus, allt som sker ingår i en större plan där kampen om ont och gott ständigt försiggår. För den troende.
Ett säkert bevis på att Caspar David Friedrich tillhörde eller styrdes av illuminaterna är det allseende ögat på ramen till hans altartavla.
