Vilks.net

Filmvetaren Hynek Pallas skriver en liten betraktelse (Expressen) över en rapport om hur svensk film representerar Sverige. Eftersom konstnärlig kvalitet hr blivit allt svårare för utredarna att handskas med är det betydligt enklare att avgöra om filmer uppfyller kravet på rådande värdegrunder och mångfald. Filmskaparna får i fortsättning främst ägna sig åt att räkna vem och vilka man har med, hur länge och vad de talar om. Samt naturligtvis vem som utövar makt mot en grupp.

Fenomenet har inte gått lika långt i konsten. Det kan bero på att konstens framgångsrikt har försvarat sin elitism och därmed slipper problemet med att påverka en större publik. Men det får förstås räknas en del även här.

Rättvisa och ansvar väger tungt i kvalitetsbedömningarna. Det kan faktiskt utmynna i en utopisk framställning. Vem skulle vara mera skickad att göra ett sådant försök än den vänlige och evigt optimistiske Rirkrit Tiravinija (102)? Just nu visas hans DO WE DREAM UNDER THE SAME SKY på konstmässani Basel. Det var tidigare ett billboardprojekt men nu är det ekologiskt, servering av Thaimat och te vilket den konstintresserade lätt känner igen som en typisk Tiravanija. Hans stora tid var på 1990-talet som pionjär inom den relationella estetiken. Idag är det stillsamt, vackert och passande. En mikroutopi i den stora kapitalistiska dansen på Baselmässan. (Mutual Art)

En av konstnärerna i Modernas utställning ”Efter Babel” är Kadia Atter (206). Han tillhör 00-talets generation då konstvärlden sökte sig till konstnärer som kunde representera det postkoloniala. Och det gjorde fransmannen Kadia Atter som har rötter i Algeriet. Jag erinrar mig hans mycket omtalade installation från 2005 Flying Rats. Den bestod av ett antal barnfigurer, modellerade med fågelmat, i en stor bur med duvor. En destruktiv historia med många associationsmöjligheter. På Baselmässan visar han ett lite väl illustrerande verk Arab Spring från 2014. Kuber med glasfönster som demoleras av konstnären. (The Art Newspaper)

Flying Rats

På Moderna Museet öppnades i helgen utställningen ”Efter Babel” arrangerad av Daniel Birnbaum och Ann-Sofi Noring. I en intervju i Kunstkritikk berättar Birnbaum att utställningen är en lansering av ”Tredje Önskemuseet”. Två sådana museer har alltså tidigare sett dagens ljus, den välkända från 1963 som kom att bilda bas i museets samling (på Pontus Hulténs tid). Den gången handlade det om att komplettera samlingen med 1900-talsverk på högsta nivå. Det andra museet kom 2006 (Lars Nittve) och då var det kvinnliga konstnärer som skulle infogas. Birnbaum hakade på denna ambition vilken kulminerade med Hilma af Klint 2013 då man deklarerade att man skulle skriva om konsthistorien. 2015 är det Världens Konst, dvs. den utomeuropeiska samtidskonsten, ”konstnärer som representerar en större värld”.

Ja, så kan man förändringen i konsten. På 1960-talet handlade det om att fåt tag på modernistiska kvalitetsverk. Satsningen på kvinnliga konstnärer gjorde i praktiken kvinnlighet till en konstnärlig kvalitet. Möjligen hade man också börjat tänka institutionellt när Hilma af Klint lanserades. För det är ju så att om en stor institution framhäver en konstnär blir denne bättre. I Klints fall gjordes en vandringsutställning som gick genom fem större institutioner och det lyckades även att få med Klint på Venedigbiennalen 2013. Men det är svårt att få till större förändringar av konsthistorien speciellt med så suspekta objekt som Klint (som idag rankas 2.165). Och nu har vi alltså kvalitetsmomentet ”konstnärer som representerar en större värld”. Den världen är alltså den icke-västliga och man kan väl sammanfatta detta med att de heta områdena är Mellanöstern och Afrika. Sådana konstnärer är populära i den internationella samtidskonsten och det lär inte dröja särskilt länge till förrän den västerländska konstvärlden har domesticerat denna sista zon av exotism och ursprunglighet.

Birnbaum satsar naturligtvis helt rätt. Det finns inte mycket annat att välja på och konstvärldens politiska korrekthet kräver sådana handlingar. Det större problemet är konstnärlig kvalitet. Eftersom vi hamnat i en situation där nästan alla internationell samtidskonst är otroligt bra och följer konstvärldens agenda är det inte lätt att välja.

För säkerhets skull har man också ordnat en konferens ”After the West” för att diskutera det man kallar för institutionernas ”utmaning”. Jodå, visst är det en utmaning att ta hand om all världens konst. Det förenklas emellertid genom konsensus; den politiska enheten är given.