Det har stormat på Kalmar Konstmuseum. Konstföreningen som styr museet var uppenbarligen inte belåtna med besökssiffrorna och man fattade då beslutet att entlediga museichefen Bengt Olof Johansson. Emellertid blev det en storm i konstvärlden och i medierna varför man ändrade sig och återanställde honom. Museet har hög ambitionsnivå och vill visa samtidskonst. I mindre städer blir detta lätt problematiskt eftersom publiken sviker och politikerna klagar. Det är inte bara Kalmar som har hamnat i den situationen. Dunkers Kulturhus i Helsingborg misslyckades med sin konstavdelning. Lunds konsthall har också drabbats men där har Åsa Nacking framgångsrikt försvarat dess position trots vikande publiksiffror.
Problemets kärna ligger naturligtvis i det faktum att samtidskonsten är djupt elitistisk, något som konstvärlden ständigt vägrar att erkänna. Eller möjligen har man inte tänkt sig saken på det sättet. Om Bengt Olof Johansson skall få någon rätsida på museet i Kalmar blir åtminstone jag betänksam när jag hör honom uttala sig i Kulturnyheterna. Han får frågan om inte konsten som ställs ut är elitistisk. Först uppstår en besvärande tystnad varefter han kommer med en hårresande liknelse om elitfotboll. Det är givetvis så att elitfotboll är publikdragande medan samtidens elitkonst sällan är det. Han borde ha haft ett rappt svar på den frågan eftersom hela saken har handlat precis om detta.
Det är inte så svårt att komma med motargument. Han skulle ha kunnat dra fram det moraliska argumentet – att det är viktigt att med konsten ”lyfta fram” angelägna frågor om kön, klass, etnicitet, miljö – museet måste ta sitt ansvar (här kunde han ha tillagt något om de våldsamt stormande högervindar som drar fram över Europa). En annan vinkling är serviceargumentet. Vi måste se till att en stad av Kalmars storlek kan visa konst på internationell nivå. Han kunde också tackat saken med att klaga på ekonomin ”Hade vi haft ekonomiska möjligheter skulle vi ha kunnat genomföra våra planerade pedagogiska projekt för att nå en större publik.”
Det bästa argumentet hade dock varit det mest givna. Att han ser en lösning på problemet genom att satsa på både breda och smala utställningar och han kunde utan vidare ha lovat att en sådan ordning var under uppsegling.
Men nu blev det bara platt fall.
