3226: Vad rätt och riktigt är

Postat den 2021 25 februari av Lars Vilks

I flera decennier har den mystiska frågan om invandrare och brottslighet lett till ståndiga strider. Nu tycks ett svar ha kommit. Inte särskilt överraskande men saken har mest handlat om att det på inga villkor får vara på det sättet. De utredningar som nu läggs på bordet kommer att ge vind i seglen åt en del politiska ståndpunkter. (Expressen)

Jag minns tiden efter 2007 när jag på allvar kom i kontakt med kränkningens politiska betydelse och då framför allt lättkränkthetens. Ändå svårt att föreställa sig den explosiva utveckling som vi nu har hamnat i. Särskilt imponerad är jag av det djupa allvar som det föranleder och den skräck som sprider sig när någon riskerar att bli ertappad med att säga eller göra fel saker. Det ger i alla fall profil åt vår tid som blir lätt igenkännbar när man blickar tillbaka.

Hur ser då den korrekta konsten ut? Dagens kvalitetssäkrade produkt? Som exempel kan man ta John Akomfrah. Född 1957, sedan början av 2000-talet har han etablerat sig. Documenta 2002, Venedigbiennalen 2015 och 2019.  Uppväxt i England men född i Ghana. Han arbetar med videoinstallationer. Artfacts (som ger honom plats 370 i världen) beskriver hans inriktning: ”His work examines colonialism, the Black diaspora, and environmental degradation.” Så skall det vara. Det innebär inte att han är någon tråkig konstnär. Hans filmer som spelas upp simultant på flera dukar är fascinerande och består till stor del av material som han hämtar från andra filmer, särskilt naturfilmer.  Det lilla problemet är att det är så rätt och omedelbart väldigt bra. Som sagt är Akomfrahs installationer sevärda. Nedan finns ett avsnitt ur ”Vertigo Sea” som jag såg på Venedigbiennalen 2015.

Publicerat i konstteori, om utställningar m m, politik | 4 kommentarer

3225: Misslyckandets estetik

Postat den 2021 23 februari av Lars Vilks

Att misslyckas på ett övertygande sätt är inte lätt. I konsten är det en huvudtes. Dess främsta namn är Samuel Beckett som också hänvisade till konstnären Bram van Velde. Denne “the first to admit that to be an artist is to fail, as no other dare fail, that failure is his world and the shrink from it desertion, art and craft, good housekeeping.” Och sedan kunde Beckett fylla på med sina numera kända ord: “Ever tried. Ever failed. No matter. Try again. Fail again. Fail better.”

Det väsentliga här är att det inte handlar om att förbättra utan om misslyckandet som en estetik i sig. Det gäller bara att misslyckas på rätt sätt. Seriösa konstnärer, som t ex jag, kämpar ännu med konceptet. Beckett har emot sig att hans försök till misslyckanden gav honom nobelpriset och en formidabel position, inte bara som författare och dramatiker utan även som en del av bildkonsten (Becket förekommer ofta på konstbiennalerna). I detta sammanhang kan det påpekas att den bevingade frasen ”Vi såg det inte komma” är en genuin kvalitet i konsten där den oväntade överraskningen och då gärna kopplad till ett storslaget misslyckande. En orsak till detta är att ett överväldigande konstverk inte kan definieras, långt mindre åstadkommas men ändå framstår som möjligt eftersom det ingår i konstens filosofiska förutsättningar.

I politiken är det inte samma möjligheter även om man måste beundra statsministern för att han (troligen utan djupare intention) följer Becketts väg. Och utan att låta sig rubbas.

Bram van Velde: ”Oändligt hungrig”, 1976
Publicerat i konstteori | 4 kommentarer

3224: Terror i Köpenhamn

Postat den 2021 21 februari av Lars Vilks

Från och med idag kan man se den danska dokumentären ”Terror i Köpenhamn” på SVT Play. Den 14 februari 2015 i kulturhuset Krudttønden i Köpenhamn. Vad som hände den dagen fick konsekvenser för mitt fortsatta liv. Jag befann mig sedan en månad i skyddat boende. Nu blev det permanent. Och restriktionerna har med tiden inte blivit mindre, i stället har de stramats åt.

Dokumentärfilmen är mycket välgjord och visar att myndigheterna på ett tidigt stadium hade upptäckt Omar El-Husseins radikalisering vilket dock inte ledde till några åtgärder. En intressant detalj är att hans välutbildade mor har den bestämda uppfattningen att det inte ingår i yttrandefriheten att ifrågasätta profetens absoluta auktoritet.

Strax före angreppet. Seminariedeltagare, livvakter, poliskontroll.
Efter attacken fördes jag till en polisstation i Köpenhamn. I det rum jag placerade såg jag en anslagstavla med uppsatta reproduktioner av Rembrandtmålningar.
Publicerat i film, Muhammedsaken, yttrandefrihet | 11 kommentarer