3229: En helt vanlig dag

Postat den 2021 1 mars av Lars Vilks

Jodå, det kommer att pågå länge än. En stor nyhet idag. Översättaren fick hoppa av efter sedvanlig kritik. En vit översätter inte en svart. Omvänt går det bra. Faran med den här cirkusen är att man inte uppnår den normalitet man eftersträvar utan i stället åstadkommer lite snarstucken exotisk stämning. (SVT)

Regissören och konstnären Steve McQueen är välkänd i konstvärlden men har också gjort en storartad karriär i filmvärlden. En ovanlig företeelse att uppnå en balans mellan två konstvärldar. Vilket är han mest? Troligen filmare eftersom senare delen av hans karriär har gått den vägen. Jag minns väl hans tidiga kortfilmer med konsttypiska minimalistiska drag. T ex Western Deep från 2002 som skildrar ett besök i en afrikansk gruva. Nedfärden med hiss i gruvan i totalt mörker, men med ljud, visades i realtid. Publiken i videorummet fick vänta länge innan det hände något mer. Sådana filmer passar i konsten men inte som bredare publikmagneter. Redan nu kan man se hans omtalade långa serie Small Axe på SVT. Välgjort, korrekt, underhållande, nyanserat.

Vem skall måla Trump? Den mediala saknaden efter Trump är stor men han är inte helt borta. Vi har ju den här ”Trump kommer tillbaka”. Men alltså också detta med porträttet. Ironin och föraktet är lite för smörigt. Konstnärer skall hålla distansen. Och se vilken nedlåtande beskrivning av Odd Nerdrum som levereras bland de tillfrågade (Artnet).

Publicerat i Böcker, film, konstteori, om utställningar m m, politik | 4 kommentarer

3228: Mera kraft i den politiska retoriken

Postat den 2021 1 mars av Lars Vilks

Det bådar gott för en väl kryddad valkampanj. Föredömligt och befriande uttrycker sig Kajsa Ekis Ekman med något, förutom ordvalet, kunde liknas vi Aischylos åska: ”Utan rasismen hade ni fortfarande varit arga på direktörernas fallskärmar – nu slickar ni deras rövar.” (ETC) Uttalandet syftar på högern som hon menar skor sig på rasismen. Hon tillägger också att rasismen har blivit högerns överideologi. Hon har säkert rätt i det men troligtvis gäller det för alla politiska spelare. Rasismen är en vinnande produkt som fyller ut alla tomrum som kan uppstå i politiken. Och dessutom i konsten.

Nu är frågan om man på ett så här tidigt stadium redan har nått invektivens klimax. Kanske det är möjligt att vi får se ännu några politiska poeter tävla med den högre litteraturen. Jag drar mig till minnes den kritikerrosade ”Äldreomsorgen i Övre Kågedalen” av Nikanor Teratologen. Ett brottstycke kan citeras som inspiration för vidare politisk debatt. Jag har valt ett tämligen stillsamt avsnitt utan rasism:

”en utmärkelse instiftad av en utbrytarfraktion från Pensionärernas Riksorganisation, PRO-

kuksugarna. Pekka Langers föredömliga brist på tänder har lett till att hans namn knutits

till medaljen i fråga, som tillfaller den kuksugande åldring som kan visa upp den fetaste

och mognaste rövbölden för en jury av ambulerande torrskinn.”

Här dyker också Pekka Langer upp och jag antar att det inte är många av läsarna som minns honom. I mina ungdomsår kände alla till denne personlighet inom radio och TV.

Publicerat i Böcker, politik | 6 kommentarer

3227: Den politiska estetiseringen

Postat den 2021 27 februari av Lars Vilks

Vita havets storm på Konstfack är vad konsten bjuda på. Även om jag förstår att allvaret i den här saken är absolut och utan förskoning är det inte långt till en estetisering av inspelet. Agri Ismaïl skriver I Expressen och utgår ifrån den i konstsammanhang välkända diskussionen om Vita Kuben. Brian O’Doherty. Uttrycket Vita Kuben har naturligtvis fått en ny laddning sedan 1970-talet. Då rörde det sig om hur konsten presenterades – i ett bestämt rum med vita väggar. Men sedan kom multimedier, installationer, relationell konst, video, olika typer av lokaler osv. Men det återstår ändå att konstatera att den vita kuben är den bästa utgångspunkten för en objektorienterad konstutställning. Man kan visserligen variera väggfärgerna men de blir då speciella inslag som markerar en tillfällig avvikelse.

Emellertid tycks konstfacksdiskussionen handla om bristande representation och att denna brist beror på rasism. Det förefaller inte troligt. Bristen på representation har alltid funnits och handlat om klass. Föga förvånande är det den liberala medelklassen som dominerar kulturen och konsten. Arbetarbarnet är mycket underrepresenterade. Trots alla uppmaningar om åtgärder. Ser man procentuellt på hur det skulle se ut med en statistisk rättvis fördelning är det inte troligt att svara och bruna öar skulle få särskilt stor plats. Därför får man ta till rasismen som ligger väl i tiden. Och är utmärkt maktinstrument. Men vi är djupt inne i ett konventionellt beteende och det är därför hög tid att estetisera företeelsen.

En annan företeelse som automatiskt har blivit estetiserad är politiken. Vi är på väg mot tävlingen om vem som vinner valet. Vad kommer att handla om? Skola vård och omsorg är knappast tillräckligt eftersom alla partier kommer att bjuda över varandra. Klimatfrågan kommer likaledes att besvaras på ett övertygande sätt i de löften som fyller valkampanjernas konfettiutbud. Invandrarfrågan är kärvare men den går att undvika genom politiskt blomsterspråk. Men det verkar som om man tills vidare kommer att satsa på att ”rädda demokratin”. Ett klart estetiskt program som kan fylla ut med lite av varje.

Problemet är förstås att den nuvarande regeringsbildningen är hotad av kombinationen M + KD + SD. Det är redan välkänt att regeringssidan har satt i gång en demoniseringskampanj mot SD och indirekt mot de andra partierna. En smutsig valkampanj kan alltså förväntas. Detta brukar man se som negativt men det är klart att en sådan väcker uppmärksamhet och engagemang. Trots allt blir valet alltmer en dramatiserad tävling där den värsta huggsexan avgör. Det kan bli en thriller. Men för att det skall bli riktigt spännande måste ett par partier falla ur riksdagen. Som man kan se på den här aktuella mandatfördelningen.

Publicerat i konstteori, politik | 3 kommentarer