Att misslyckas på ett övertygande sätt är inte lätt. I konsten är det en huvudtes. Dess främsta namn är Samuel Beckett som också hänvisade till konstnären Bram van Velde. Denne “the first to admit that to be an artist is to fail, as no other dare fail, that failure is his world and the shrink from it desertion, art and craft, good housekeeping.” Och sedan kunde Beckett fylla på med sina numera kända ord: “Ever tried. Ever failed. No matter. Try again. Fail again. Fail better.”
Det väsentliga här är att det inte handlar om att förbättra utan om misslyckandet som en estetik i sig. Det gäller bara att misslyckas på rätt sätt. Seriösa konstnärer, som t ex jag, kämpar ännu med konceptet. Beckett har emot sig att hans försök till misslyckanden gav honom nobelpriset och en formidabel position, inte bara som författare och dramatiker utan även som en del av bildkonsten (Becket förekommer ofta på konstbiennalerna). I detta sammanhang kan det påpekas att den bevingade frasen ”Vi såg det inte komma” är en genuin kvalitet i konsten där den oväntade överraskningen och då gärna kopplad till ett storslaget misslyckande. En orsak till detta är att ett överväldigande konstverk inte kan definieras, långt mindre åstadkommas men ändå framstår som möjligt eftersom det ingår i konstens filosofiska förutsättningar.
I politiken är det inte samma möjligheter även om man måste beundra statsministern för att han (troligen utan djupare intention) följer Becketts väg. Och utan att låta sig rubbas.
Lars Vilks> hur ser man att Bram van Velde misslyckats med ”oändligt hungrig”?
Man ser inte det. Vi får komma ihåg att verket, liksom det misslyckade verket skapas i mötet med betraktarna. Bram van Velde kan också ha haft möjligheten att själv deklarera sitt tillkortakommande. Men sammanfattningsvis kan det sägas: I konsten är det inte så lyckat att lyckas (förutom kortsiktigt och ekonomiskt).
Här är en diskussion som möjligen kan intressera dig (och kanske andra på din blogg): Why do we make art & why are humans creative?
https://www.youtube.com/watch?v=Lc1_QUVsDcM&t=2053s
Tack för tipset, sådant är alltid välkommet. Samtidigt lider jag svårt av att höra den här typen av vanliga diskussioner där man försöker och försöker att få konsten att bli ursprunglig och inneboende. Allt det som sägs av Eno kan beskrivas utan att man behöver konsten. Det stora ögonblicket är när något skall bli konst. Tänk dig t ex en målning. En målning. Men så skall den bli konst. Varför? Vad är det som sker? Med en snabb förenkling är det bara så att konsten alltid måste vara en readymade.Något som skall upphöjas till en mystisk sfär som tycks garantera världens harmoni och en väg mot det Absoluta. Och som därför alltid slutar med ett misslyckande.