Signaturen Pöbeln har skrivit ett inlägg om konstvärldar, bl a:
”Jag vet tex att det finns spritt över världen, nätverk av separatistiska lesbiska grupper, som otvetydigt har många deltagare som gått eller går på kosthögskolor, samt ägnar sig åt performance och måleri. Uttalat ointresserade av bekräftelse från ”manliga” konststrukturer. De har egen teoribildning, om än reaktionär. Men visst är det konst de gör, med uttalat syfte att skapa parallella diskurser, mikrohistorier.
Samma tendens kan man se i ”diktatur konst”. I chile liksom i östeuropa. Konst som av nödvändighet måste hållas osynlig från institutionerna, men likväl lika mycket konst för det. Man hade ingen aning om att kanon sedermera skulle plocka upp dem.
I olika utopier, tex Auroville eller Dahmanhurst skapar man också vad man kallar konst, långt ifrån mainstream, men den egna institutionen bejakar den som konst.”
Pöbeln är också misstrogen mot konstens elit. Jag har svårt att förstå det. Eliten utgör platsen för tolkningsföreträde och man skall ha klart för sig att det där finns lite av varje. Radikala curatorer söker ständigt efter nya möjliga konstobjekt och visar ofta sympatier för mera konkreta politiska motiv. Angående ”lesbiska grupper” kan man nämna den queerfeministiska gruppen LTTR. Den presenterades på Tensta konsthall. Jag har svårt att tro att man från sådana håll skulle avvisa konsthallschefen Maria Linds arbete med att hon skulle agera i manliga konststrukturer. Tensta konsthall är en brokig blandning av aktiviteter som långtifrån alltid kan beskrivas som konst. Man säga att det som visas där i någon mån får en konststatus. Men det behöver inte ha någon betydelse. Att få något att bli konst är, som jag vid upprepade tillfällen påpekat, ytterst lätt. Saken handlar om vad som är kvalitet och kvalitet är något som ständigt omförhandlas. Emellertid är det inte lätt att ändra på de rådande ordningarna, konst bygger på att den äger en identitet och autonomi. Har man inte det har man inte heller någon konst. Därför kan konsten inte gå upp en politisk verklighet. Konstkontexten kommer alltid att ställa sig i vägen.
Som exempel kan man nämna Occupyrörelsen som inbjöds till Berlinbiennalen för några år sedan. Där är man inte intresserad av konst på annat sätt än att man använder sig av tekniker som kan likna konst. Occupyrörelsen kommer inte att definieras som en konstnärsgrupp för att man inbjuds till en biennal. Det som sker är att ockupationen blir en form av installation som betraktaren kan se som konst. Rörelsens representanter kom omedelbart i konflikt med konstfolket.
Men, som Pöbeln skriver, andra grupperingar kan äga vissa konstambitioner som man vill odla på egen hand. Dock kan inte komma ifrån att de alltid utgår från den konst som vi faktiskt har och vilken man kan opponera mot. Om sådana grupperingar skall kunna värderas som specifika konstvärldar är dock tveksamt. Det man lätt hamnar i är att förorda att konst är politisk aktivism där man vill stå utanför den gängse konstinstitutionen. Men det är svårt eftersom det hela tiden kopplas förbindelser till elitstyrkorna som ivrigt söker sådana mål.
En helt falsk bild är vanlig, nämligen att visuella och performativa tekniker är en definition på konst. Så är det inte, alla möjliga verksamheter använder sig av dessa utan att ha något som helst konstintresse. Och det gäller även relativt besläktade områden. Modevärlden, t ex, är ingen konstvärld utan en egen värld. Det händer att modeskapare dyker upp i konstsammanhang men de får då en svag konstidentitet samtidigt som de äger sin egentliga identitet i modevärlden.
Det som Pöbeln nämner om konst i diktaturer är ingen större affär. De utgör en del av den reguljära konstvärlden även om de är lokalt begränsade. Den östeuropeiska konceptkonsten var väl medveten om vad som försiggick på andra sidan järnridån.
I utopin Auroville betraktar man konst starkt inspirerad av det romantiska konstbegreppet som skall kombineras med en egen andlig dimension. Sådant kan man finna på många platser, den romantiska konstuppfattningen har inte spelat ut sin roll. Om man skall tala om konstvärldar blir det mikroskopiskt. Antingen handlar det om att man håller fast vid gamla konstuppfattningar eller att man i första hand ägnar sig åt något annat.
För det är så att vi bara har ett grundläggande konstbegrepp, det moderna konstbegreppet. Alla som hävdar att de gör konst kommer att ta spjärn mot detta och är på så sätt en del av konstvärlden som helhet.