2105: Konstvärldar

Signaturen Pöbeln har skrivit ett inlägg om konstvärldar, bl a:

”Jag vet tex att det finns spritt över världen, nätverk av separatistiska lesbiska grupper, som otvetydigt har många deltagare som gått eller går på kosthögskolor, samt ägnar sig åt performance och måleri. Uttalat ointresserade av bekräftelse från ”manliga” konststrukturer. De har egen teoribildning, om än reaktionär. Men visst är det konst de gör, med uttalat syfte att skapa parallella diskurser, mikrohistorier.
Samma tendens kan man se i ”diktatur konst”. I chile liksom i östeuropa. Konst som av nödvändighet måste hållas osynlig från institutionerna, men likväl lika mycket konst för det. Man hade ingen aning om att kanon sedermera skulle plocka upp dem.
I olika utopier, tex Auroville eller Dahmanhurst skapar man också vad man kallar konst, långt ifrån mainstream, men den egna institutionen bejakar den som konst.”

Pöbeln är också misstrogen mot konstens elit. Jag har svårt att förstå det. Eliten utgör platsen för tolkningsföreträde och man skall ha klart för sig att det där finns lite av varje. Radikala curatorer söker ständigt efter nya möjliga konstobjekt och visar ofta sympatier för mera konkreta politiska motiv. Angående ”lesbiska grupper” kan man nämna den queerfeministiska gruppen LTTR. Den presenterades på Tensta konsthall. Jag har svårt att tro att man från sådana håll skulle avvisa konsthallschefen Maria Linds arbete med att hon skulle agera i manliga konststrukturer. Tensta konsthall är en brokig blandning av aktiviteter som långtifrån alltid kan beskrivas som konst. Man säga att det som visas där i någon mån får en konststatus. Men det behöver inte ha någon betydelse. Att få något att bli konst är, som jag vid upprepade tillfällen påpekat, ytterst lätt. Saken handlar om vad som är kvalitet och kvalitet är något som ständigt omförhandlas. Emellertid är det inte lätt att ändra på de rådande ordningarna, konst bygger på att den äger en identitet och autonomi. Har man inte det har man inte heller någon konst. Därför kan konsten inte gå upp en politisk verklighet. Konstkontexten kommer alltid att ställa sig i vägen.

Som exempel kan man nämna Occupyrörelsen som inbjöds till Berlinbiennalen för några år sedan. Där är man inte intresserad av konst på annat sätt än att man använder sig av tekniker som kan likna konst. Occupyrörelsen kommer inte att definieras som en konstnärsgrupp för att man inbjuds till en biennal. Det som sker är att ockupationen blir en form av installation som betraktaren kan se som konst. Rörelsens representanter kom omedelbart i konflikt med konstfolket.

Men, som Pöbeln skriver, andra grupperingar kan äga vissa konstambitioner som man vill odla på egen hand. Dock kan inte komma ifrån att de alltid utgår från den konst som vi faktiskt har och vilken man kan opponera mot. Om sådana grupperingar skall kunna värderas som specifika konstvärldar är dock tveksamt. Det man lätt hamnar i är att förorda att konst är politisk aktivism där man vill stå utanför den gängse konstinstitutionen. Men det är svårt eftersom det hela tiden kopplas förbindelser till elitstyrkorna som ivrigt söker sådana mål.

En helt falsk bild är vanlig, nämligen att visuella och performativa tekniker är en definition på konst. Så är det inte, alla möjliga verksamheter använder sig av dessa utan att ha något som helst konstintresse. Och det gäller även relativt besläktade områden. Modevärlden, t ex, är ingen konstvärld utan en egen värld. Det händer att modeskapare dyker upp i konstsammanhang men de får då en svag konstidentitet samtidigt som de äger sin egentliga identitet i modevärlden.

Det som Pöbeln nämner om konst i diktaturer är ingen större affär. De utgör en del av den reguljära konstvärlden även om de är lokalt begränsade. Den östeuropeiska konceptkonsten var väl medveten om vad som försiggick på andra sidan järnridån.

I utopin Auroville betraktar man konst starkt inspirerad av det romantiska konstbegreppet som skall kombineras med en egen andlig dimension. Sådant kan man finna på många platser, den romantiska konstuppfattningen har inte spelat ut sin roll. Om man skall tala om konstvärldar blir det mikroskopiskt. Antingen handlar det om att man håller fast vid gamla konstuppfattningar eller att man i första hand ägnar sig åt något annat.

För det är så att vi bara har ett grundläggande konstbegrepp, det moderna konstbegreppet. Alla som hävdar att de gör konst kommer att ta spjärn mot detta och är på så sätt en del av konstvärlden som helhet.

Publicerat i konstteori | 29 kommentarer

2104: Lite konstteori

”Doktorn” har skrivit några kommentarer om konstteori. Onekligen kan det tyckas som om konstteori är något paradoxalt men det är faktiskt lätt att förklara:

”Att det inte finns någon konst – men att den ändå skulle vara beroende av konstteori – låter som en koan läst baklänges. ”

Inte märkvärdigare än t ex fotboll. Fotboll finns inte i sig. Det skulle vara meningslöst att sända ut expeditioner till olika delar av världen för att söka efter ”naturligt förekommande fotboll” (alltså fotboll i modern mening). Fotboll är helt och hållet teoriberoende, allt enligt FIFA:s regler. Skillnaden gentemot konsten är att denna inte har något formellt regelverk, men synnerligen ett informellt. Detta leder oss vidare till Doktorns andra kommentar:

”Hur kan konstnären någonsin vara säker på att han skapar konst? Allting kunde vara konst och all vägledning är borttagen – endast samfundets oberäkneliga dom tillhandahålles efteråt.”

I princip är det så att konstnären inte kan vara säker på att det denne skapar är konst. En konstnär som t ex utför en målning, borde egentligen utnämna den till konst: Detta är inte en målning utan ett konstverk. Men så går det inte till, det är alltför välkänt hur man åstadkommer en konstmålning. Det krävs inte mycket för att förstå hur något skall placeras i en konstkontext. Någon bekräftelse från konstvärlden är inte nödvändig, det är ytterst sällan det blir problem med att klassificera något som konst. Dessa sällsynta fall kan handla om något som normalt inte betraktas som konst (en gång i tiden Duchamps readymades) eller om rena missuppfattningar (en relativt vanlig missuppfattning är att förväxla estetiska objekt med konstobjekt).

Publicerat i konstteori | 21 kommentarer

2103: Gränsdragning

SD:s kampanj I tunnelbanan är alltså något som liknar konst och som är inspirerat av konst. Att påstå att det därför är konst bjuder betydligt större motstånd. Jan Sjunnesson gör ett försök i den riktningen:

”Joakim Wallerstein, Sverigedemokraternas kommunikationschef med en gedigen bakgrund i PR som bytte från reklam till politik 2013, har med tilltaget igår iscensatt inte bara politik och konst, utan happenings och aggressioner som nått långt ut i Sverige via den enorma mediestormen som SD reklamen resulterat i.
I detta är han en konstnärlig aktör liksom konststudenterna Anna Odell, Magnus Gustavsson (med graffititaggen NUG) och den afrosvenske konstnären Makode Linde. Frågan är om inte han är ännu större och väckt än större uppmärksamhet och folkligt stöd för konstprojektet ’SD reklam i tunnelbanan’ än dem.”

Så går det inte till. För att något skall bli konst måste det uppfattas av konstvärlden som konst. Det är dock inte omöjligt att framhäva Sjunnessons egen uppfattning. Han ser likheter med Wallersteins PR och konsten, och det förefaller som om han själv tycker att det rör sig om konst (alternativt att det borde uppfattas så). Konstvärlden kommer dock med största sannolikhet inte att falla in i Sjunnessons betraktelse.

Även på en högre nivå är det svårt att skriva in konst på det här sättet. Den välkände konstteoretikern Boris Groys betraktade bilderna från Abu Ghraib-fängelset som konst, liksom terroristerna videoutspel (på den tiden, den senare produktionen av kraftigare saker som IS står för har han inte satt in i några konstkontexter). Men inte ens det hjälpte, de amerikanska bilderna från Abu Ghraib har inte fått mer än en metaforisk konstkaraktär. Att det är på det sättet är nog så väsentligt. Konsten existerar så länge den kan upprätthålla en egen identitet och ett eget område. Sådant försvaras alltid med eftertryck. Visserligen är konstvärlden uttalat nonchalant gentemot gränsdragning (”det spelar ingen roll vad man kallar det”) men i praktiken är det annat som gäller.
Sjunnesson skriver i Avpixlat, skribenten och arenan tycks automatiskt anpassa sig till opinionsklimatet. Han skriver utpräglat tendensiöst om Anna Odell, NUG och Makode Linde. Populismen ska också ha sitt i den läsekretsen. Men det skall samtidigt sägas att motståndarsidan inte är bättre. Populismen härskar i debattklimatet, konsten kan naturligtvis inte värja sig.

Publicerat i debatt, konstteori | 70 kommentarer