Signaturen Pöbeln har skrivit ett inlägg om konstvärldar, bl a:
”Jag vet tex att det finns spritt över världen, nätverk av separatistiska lesbiska grupper, som otvetydigt har många deltagare som gått eller går på kosthögskolor, samt ägnar sig åt performance och måleri. Uttalat ointresserade av bekräftelse från ”manliga” konststrukturer. De har egen teoribildning, om än reaktionär. Men visst är det konst de gör, med uttalat syfte att skapa parallella diskurser, mikrohistorier.
Samma tendens kan man se i ”diktatur konst”. I chile liksom i östeuropa. Konst som av nödvändighet måste hållas osynlig från institutionerna, men likväl lika mycket konst för det. Man hade ingen aning om att kanon sedermera skulle plocka upp dem.
I olika utopier, tex Auroville eller Dahmanhurst skapar man också vad man kallar konst, långt ifrån mainstream, men den egna institutionen bejakar den som konst.”
Pöbeln är också misstrogen mot konstens elit. Jag har svårt att förstå det. Eliten utgör platsen för tolkningsföreträde och man skall ha klart för sig att det där finns lite av varje. Radikala curatorer söker ständigt efter nya möjliga konstobjekt och visar ofta sympatier för mera konkreta politiska motiv. Angående ”lesbiska grupper” kan man nämna den queerfeministiska gruppen LTTR. Den presenterades på Tensta konsthall. Jag har svårt att tro att man från sådana håll skulle avvisa konsthallschefen Maria Linds arbete med att hon skulle agera i manliga konststrukturer. Tensta konsthall är en brokig blandning av aktiviteter som långtifrån alltid kan beskrivas som konst. Man säga att det som visas där i någon mån får en konststatus. Men det behöver inte ha någon betydelse. Att få något att bli konst är, som jag vid upprepade tillfällen påpekat, ytterst lätt. Saken handlar om vad som är kvalitet och kvalitet är något som ständigt omförhandlas. Emellertid är det inte lätt att ändra på de rådande ordningarna, konst bygger på att den äger en identitet och autonomi. Har man inte det har man inte heller någon konst. Därför kan konsten inte gå upp en politisk verklighet. Konstkontexten kommer alltid att ställa sig i vägen.
Som exempel kan man nämna Occupyrörelsen som inbjöds till Berlinbiennalen för några år sedan. Där är man inte intresserad av konst på annat sätt än att man använder sig av tekniker som kan likna konst. Occupyrörelsen kommer inte att definieras som en konstnärsgrupp för att man inbjuds till en biennal. Det som sker är att ockupationen blir en form av installation som betraktaren kan se som konst. Rörelsens representanter kom omedelbart i konflikt med konstfolket.
Men, som Pöbeln skriver, andra grupperingar kan äga vissa konstambitioner som man vill odla på egen hand. Dock kan inte komma ifrån att de alltid utgår från den konst som vi faktiskt har och vilken man kan opponera mot. Om sådana grupperingar skall kunna värderas som specifika konstvärldar är dock tveksamt. Det man lätt hamnar i är att förorda att konst är politisk aktivism där man vill stå utanför den gängse konstinstitutionen. Men det är svårt eftersom det hela tiden kopplas förbindelser till elitstyrkorna som ivrigt söker sådana mål.
En helt falsk bild är vanlig, nämligen att visuella och performativa tekniker är en definition på konst. Så är det inte, alla möjliga verksamheter använder sig av dessa utan att ha något som helst konstintresse. Och det gäller även relativt besläktade områden. Modevärlden, t ex, är ingen konstvärld utan en egen värld. Det händer att modeskapare dyker upp i konstsammanhang men de får då en svag konstidentitet samtidigt som de äger sin egentliga identitet i modevärlden.
Det som Pöbeln nämner om konst i diktaturer är ingen större affär. De utgör en del av den reguljära konstvärlden även om de är lokalt begränsade. Den östeuropeiska konceptkonsten var väl medveten om vad som försiggick på andra sidan järnridån.
I utopin Auroville betraktar man konst starkt inspirerad av det romantiska konstbegreppet som skall kombineras med en egen andlig dimension. Sådant kan man finna på många platser, den romantiska konstuppfattningen har inte spelat ut sin roll. Om man skall tala om konstvärldar blir det mikroskopiskt. Antingen handlar det om att man håller fast vid gamla konstuppfattningar eller att man i första hand ägnar sig åt något annat.
För det är så att vi bara har ett grundläggande konstbegrepp, det moderna konstbegreppet. Alla som hävdar att de gör konst kommer att ta spjärn mot detta och är på så sätt en del av konstvärlden som helhet.
Tack för replik…
’För det är så att vi bara har ett grundläggande konstbegrepp, det moderna konstbegreppet.’
Also sprach unser lieber Schulmeister!
Din teori står och faller med konstvärldens ’elitstyrkors’ ofelbara omdöme. Den har tolkningsföreträde. Publiken – och inte bara dess hopplöst obildade fraktion – vilken nämnda elit måtte känna sig kallad att undervisa – står med mössan i hand. Jag har inga svårigheter med ’Pöbelns’ elitmisstro. Envar som sig till elit utnämner får sin lön av folkdjuptets ’sunda förnufts’ dom. Det moderna konstbegreppet får nog tänka sig gå en match mot Jungs kollektiva omedvetna representerat av det allmännas djupa misstro mot detsammas förtjänster.
Sedan fortsätter Du: Alla som hävdar att de gör konst …är (ändå) en del av konstvärlden som helhet – och därmed tycks Du ta tillbaka alltihop, min vän, genom att kasta ett köttben åt varje morrande hund!
Ack – profetens otacksamma öde är törnebestrött.
Eliten ser sig inte själv som elit. Det är bara det att i denna kategori som är omfångsrik finns kunskap och verksamheter som styr konsten. De går liksom inte att klara sig utan att kunna något om konst om man vill vara med i leken. I vetenskapens värld har allmänheten inte mycket att säga till om vilket är helt naturligt. Konsten fungerar på samma sätt.
Jag tar inte tillbaka något, konstvärlden som helhet är inte bara eliten utan alla som har en aning om konst. Så fungerar den institutionella teorin. Och det är inte fråga om något köttben utan bara det faktum att konsten är en given del av vår kultur. Och det gäller även de som har begränsade kunskaper. Kvalitet är något annat.
Jag förstår inte vad du menar med det moderna konstbegreppet versus Jung. Konsten har sin publik som består av den bildade medelklassen. Andra kategorier har inte samma intresse. Inget märkligt med det.
Vem var först med att definiera den institutionella konstteorin?
George Dickie 1971
Intressant. Ett ord återkommer; ”identitet”. Jag kommer att tänka på begreppen konst och hantverk. Om man kan måla så att det ser ut som Liljefors eller Zorn, men saknar egen identitet, är resultatet då hantverk, men inte konst?
Klart att det är konst. Det är ytterst vanligt att många konstnärer följer upp kända föregångare. Men man kan inte räkna med att det blir någon högre kvalitet p g a avsaknaden av originalitet.
Jag skulle nog tro att talang är viktigare än förbindelser och kunskap om om konst samt. konstens väldiga organisation.
Lars, du kommer stadig tilbake til at det interessante spørsmålet ved kunsten handler om kvalitetsdommer utført av eliten, og peker på artefactlisten som et måleinstrument i denne sammenheng. Du har dessuten notert noen av de mest påtakelige kunstneriske kvalitetene ved god kunst. Grenseoverskridelsen, etterfulgt av en (for kunstverdenen motvillig) begrepsutvidelse rangeres høyt. Et annet moment er en ”tillräcklig mängd av obegriplighet för att göra varje konstverk tillräckligt obegripligt”. Det sistnevnte kommer jeg stadig til å fundere over. Kan du utdype dette?
Vad sker i Venedig ?
Några reflektioner. Bra svar, tål att tänka på.
Lustigt att du tar upp LTTR som svar på mitt inledande exempel. Ett extremt publikt och lättillgängligt konstnärskap. Det är talande att detta kanske är det enda du känner till från denna slutna separatistiska värld. Har du någonsin funderat över allt inom denna värld du INTE känner till. Du ser på en publik front och fasad som ställer ut på Tensta, men ser du de myriader av läger, naturteatrar , magasin, filmer osv som cirkulerar med uttalat, men informellt, förbud mot att blanda in patriarkala strukturer. Är det inte konst det som görs inom den separatistiska gruppen, och finns det inte en egen elit som har tolkningsföreträde inom den gruppen, ett tolkningsföreträde som trumfar, säg, venedigbiennalen?
Jag har inget problem med eliter, men jag vill att det ska uttalas i plural. Precis som konstvärldar. Att tro något annat är enfaldigt.
… och vad är detta för konstvärld då?
http://www.youtube.com/watch?v=qIpFgU0DYmU
@ Lars; den imiterande konsten räknas alltså som konst, men klassificeras av avantgardet som ”dålig” konst?
En annan fråga: Har avantgardet bytt namn till ”elittrupperna” för att slippa bolsjevik-associationerna? Eller är det din egen terminologi?
Konst som enbart imiterar har inte någon högre status. Det är inte bara det övre skiktet som har den uppfattningen. ”Avantgardet” är en modernistisk term. I dagens samtidskonst anser man sig ha avskaffat alla hierarkier och någon accepterad benämning på ”dem i toppen” finns inte.
Lars,
du skrev nyligen ”Hur jag än försöker kan jag inte komma på något konstverk som har blivit något helt annat vid ett senare tillfälle.”
Vad hände med chimpans-konsten när den rätta upphovsprimaten avslöjades?
Fortsatte konstverken att vara konst?
Eller backade man bandet och påstod att det aldrig varit konst?
Jodå, det blev chimpanskonst och har ställts ut igen vid flera tillfällen. Men saken handlar egentligen om förfalskning. När en förfalskning avslöjas förändras omständigheterna men det förblir ändå ett konstverk.
Att förvandla en kyrka till moské måste väl betraktas som gränsöverskridande. Även om det inte är särskildt originellt utom möjligen i konstsammanhang.
Tja, kyrkan var avsakrifierad. Tidigare har man i Venedig använt sådana tidigare kyrkor till konstutställningar.
På så sätt . .
Har domslutet kommit än – skall den avsakrifierade kyrkan återigen bli moské ?
Det blev ingen snabbehandling av ärendet. Domstolen skall gå vidare i saken senare i höst efter biennalens slut.
Man bör vara medveten om att ett sätt att hålla andra religioner stången är att ha medvetet långa behandlingstider för tillstånd för kyrkor/moskéer.
Metoden används både i kristna länder gentemot moskéer och i muslimska länder gentemot kristna kyrkor.
Detta är ett (av flera) sätt att komma runt internationella konventioner om religionsfrihet.
Här handlar det väl inte explicit om religionsfrihet.
Men tror säkert de ledande politikerna i Venedig är nöjda med att frågan inte blir avgjord förrän biennalen är slut.
Den lokala opinionen är starkt emot projektet . .
När övergav eliterna den akademiska konsten till förmån för impressionismen? Överlevde inte impressionismen trots eliterna?
JS
Impressionismen innebar uppbrottet från den akademiska konsten. En ny elit tog ganska snart över kommandot. Den akademiska konsten blev marginaliserad i konsthistorien som givetvis är skriven av eliten. Där ingår naturligtvis impressionismen.
Rurik
Problemet är nog att det spörsmålet så lätt hamnar i betraktarens öga.
Hur man än vänder på det i Venedig så har man ändan bak.
. . inte bara i Venedig .
Personligen tror jag att makthavarna i Venedig har fått saken precis dit där de vill ha den. ( vilket skulle överenstämma med dina iaktagelser)
”En ny elit tog snart över” skriver du. Det tog trettio år!
Vilka eliter stödde dom under dessa trettio år utöver Zola?
Jag anser att stilen utvecklades trots eliternas motstånd inom konsten själv. Först äggen, dvs. konstnärerna därefter kom hönsen.
Jan
Först och främst får man konstatera att impressionisterna inte behandlades fult så illa av kritikerna som ryktet ofta förmäler. Manet fick hederslegionen 1881. Konstprofessorer inom det akademiska lägret blev också liberala, t ex Puvis Chavannes och Gustave Moreau. Men självfallet var det tämligen kärva år trots att avantgardet hade etablerat sig och trots att det akademiska måleriet tog intryck av händelseförloppet.