Diskussionen om konstvärldar med signaturen Pöblen fortsätter. Det uppskattar jag. Så här skriver denne:
”Lustigt att du tar upp LTTR som svar på mitt inledande exempel. Ett extremt publikt och lättillgängligt konstnärskap. Det är talande att detta kanske är det enda du känner till från denna slutna separatistiska värld. Har du någonsin funderat över allt inom denna värld du INTE känner till. Du ser på en publik front och fasad som ställer ut på Tensta, men ser du de myriader av läger, naturteatrar , magasin, filmer osv som cirkulerar med uttalat, men informellt, förbud mot att blanda in patriarkala strukturer. Är det inte konst det som görs inom den separatistiska gruppen, och finns det inte en egen elit som har tolkningsföreträde inom den gruppen, ett tolkningsföreträde som trumfar, säg, venedigbiennalen?
Jag har inget problem med eliter, men jag vill att det ska uttalas i plural. Precis som konstvärldar. Att tro något annat är enfaldigt.”
Här är frågan vad som skall räknas som konstvärldar. Det är självklart att utgångspunkten för att bestämma vad som är en konstvärld är det som kvalitativt och kvantitativt dominerar. I princip är det samma väg man måste gå om man skall bestämma vad som är konst. Var finns den, hur är den? Att man snabbt finner fram till modernismen och den internationella samtidskonsten är inget överraskande. Där bibehåller man en tradition utifrån konstbegreppet vars bakgrund manifesteras med konsthistorieskrivningen och den litteratur som finns i ämnet. Vi har också det specifika beteendet inför konsten, alltifrån hur man närmar sig konstverk till hur de behandlas av kritiker osv. Men en fråga, som Pöbeln drar fram, är vad som skall räknas som konstvärldar då de uppenbart inte sammanfaller med den gängse konstvärldens normer. Skall man tala om konstvärldar utanför de normala stråken får man se vilka förbindelser som finns. Som exempel kan jag nämna (det kommer från en sociolog som har skrivit om just konstvärldar, minns på rak arm inte hans namn och jag har tyvärr inte tillgång till mitt bibliotek) hästmålningar. Det finns hästmålare som gör bilder av hästar som vinner tävlingar. Detta uppfattas inte som konstbilder utan är målade bilder av hästar avsedda för en specifik publik. Men, som man kan tänka sig finns det ändå en del av dessa målare som närmar sig konsten och som också blir uppmärksammade av t ex gallerister. Genom att målningarna ställs ut i konstgallerier skapas en förbindelse till denna värld. Någon kanske undrar vad som menas med att ”närma sig konsten”. Det innebär t ex att ta intryck av stilar och traditioner som bygger upp konstnormerna. Kanske väljer en hästmålare att anlägga ett lätt impressionistiskt eller expressionistiskt drag i sina målningar.
Om man jämför detta med Pöbelns grupper som motsätter sig ”patriarkaliska strukturer” i konsten kan man fundera på om det är samma modell. Jag är inte helt klar över vad ”patriarkaliska strukturer” betyder men förmodligen får man inse att konsten som sådan (i modern mening) är en patriarkalisk struktur. Frågan är då vad man åstadkommer för något, vilka kriterier man har för att kalla något för konst. För det finns gränser. Skulle någon få för sig att betrakta enbart fotboll som konst (”fotbollskonst är konst”) torde man få tala om ett komplett missförstånd. Det hindrar självfallet inte att en sådan riktning kan bedriva sin verksamhet och skapa sina egna eliter. Men det är ingen konstvärld.
Man får också komma ihåg att i konstvärlden finns en stark feminism som under lång tid har bearbetat konstens patriarkaliska strukturer. Antalet kvinnliga konstnärer och konstvärldsagenter har blivit mycket stort och det är ingen tvekan om att de får gehör för sina synpunkter. Men de accepterar konstens grundläggande principer och beteenden även om dessa möjligen kan ses som patriarkaliska strukturer. En patriarkalisk struktur är t ex det manliga geniet av gudomlig natur. Detta är givetvis ratat. Men frågan är om t ex originalitet och överskridande skall räknas till de patriarkaliska strukturerna. Eller om manlig närvaro är ett problem. Liksom ”fotbollskonsten” kan dessa antipatriarkaliska utövare bygga upp sin verksamhet som de önskar. Eftersom jag inte är insatt i dessa hanteringar kan jag inte bedöma om man rimligtvis kan tala om konstvärldar.
Pöbeln vill kalla konstvärlden för en sluten värld. Det är den inte eftersom alla som har en aning om vad konst handlar om hör dit. Elittrupperna är naturligtvis mindre eftersom det kräver mycket mer av kunskap och radikalitet att räknas dit. Samtidigt får man komma ihåg att de ändå märks genom t ex vanliga medier och tidskrifter.
Artfacts listar ca en halv miljon konstnärer. Åtminstone 100 000 av dessa bör kunna räknas till samtidskonsten. Och då är det bara konstnärerna vi talar om.
