2120: 100 helgon

I DN:s stora kändisupprop underskriver de inblandade att efterkomma följande maning:

”Grundläggande värden som vi länge tagit för givna är satta under press. De måste försvaras.
Vi står upp för medmänsklighet och humanitet.
Vi tar avstånd från alla former av hat, hot och rasism.
Kring alla människors lika värde finns inget utrymme för kompromiss.”

Ändamålet är att folket skall lära sig, folket som inte förstår sitt bästa. I varje fall är raderna skönt befriade från intellektuella ansträngningar. Det utlovade torde vara omöjligt att leva upp till.

Det är naturligtvis inte tänkt att den läsande skall tänka själv. I så fall kan t ex den första meningen om att ”Grundläggande värden som vi länge tagit för givna är satta under press” knytas till de alltmer illasinnade kraven på att ”yttrandefrihet inte skall missbrukas”. Trots att ”missbruk” är det som konstitueraryttrandefrihet. Men man inser att det var nog inte det de tänkte på.

Den världsbild som manas fram i uppropstexten är den alltmer utnötta slagdängan om att högerextrema krafter håller på att ta över Europa. Nå, det är väl nödvändigt med ett undergångprojekt, den tidigare så populära ekologiska undergången avancerar alltför långsamt för att passa vår tids krav på raska sensationer. Du måste oroa dig annars blir du aldrig lycklig.

Vidare skall undertecknarna förbinda sig att visa medmänsklighet och humanitet. Det klarar man lätt, det är ytterst låga trösklar och det skulle vara svårt att leta fram exemplar som inte tycker att det verkar, ja, medmänskligt och humant att visa medmänsklighet och humanitet. Däremot blir det svårare att leva upp till att ta ”avstånd från alla former av hat, hot och rasism”. Naturligtvis grasserar det hat i dessa led, de har åsikter och övertygelser och är inga maskiner. ”Hot” borde bytas ut mot ”grova hot” eftersom distingerade och indirekta hot får anses vara fullt legitimt, t ex: Delar du inte alla dessa våra åsikter kommer du att bli motarbetad och utstött.

Det här med ”Kring alla människors lika värde finns inget utrymme för kompromiss”, där får man nog säga att ”kompromiss” är vad det handlar om. Alla människor skall ha samma rätt men så är det inte. Den som är besutten och har goda kontakter har ett annat värde än den som saknar dessa tillgångar. Och det är förstås så att vissa delar av mänskligheten anses vara värda mer än andra varför detta på olika sätt måste kompenseras. Frågan är också vilka konsekvenser ”lika värde” har på ett globalt plan. Den frågan är dock lätt att besvara, praktiskt taget inga. Dessutom är det lätt att hävda att man tillhör de goda människor som med stort allvar ser på ”allas lika värde”. Det handlar egentligen bara om att visa sig smidig och hålla sig med någon ideologi som anses vara anständig.

Allt detta fattar nog initiativtagarna också men det obildade folket behöver ett bibliskt ord på vägen. Och det är bäst att glömma bort regeringsformens paradox: ”Den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och rättighet”.

Publicerat i debatt | 164 kommentarer

2119: Ropen skalla

Den stora kampanjen är i gång med förhoppningar om att läget har kommit till ”en vändpunkt”. Kampanjer betyder alltid att affekterna skall styra och att den uppkomna stämningen skall bli tillräckligt medryckande. Bortom vett och sans, inga invändningar, Kraft durch Freude. Vi kan räkna med att näthatet kommer att maximera men strängt taget är detta ingenting att klaga på. Den debattör som inte har drabbats av en hagelskur av dödshot och tillmälen har inte sagt något väsentligt. Alltså en positiv betygsmaskin.

Även konsten får en plats i denna ruljans. Karin Olsson (Expressen) häftar sig vid den samlande bilden (nästan i sista minuten för den är redan förfärligt sliten och behäftad med kontextproblem). Hon skriver: ”Nyhetsbilden på den drunknade Alan, tre år, kan ses som ett fotokonstverk över vår tids europeiska tragedi. Och den gör det som stor konst gör, den får oss att känna empati.”

Tillägget om ”stor konst” är naturligtvis intressant för en konstteoretiker. Men det där med empati kom nog för snabbt. Mina läsare vet ju redan att 1900-talets främsta verk är Duchamps Fountain. Får denna oss att känna empati? Eller Manets Frukost i det gröna? Man kan försöka med Picassos Flickorna i Avignon (titeln är tillagd senare, Picasso själv kallade målningen ”Min bordell”) eller Malevitj svarta kvadrat men jag kan inte se att man får fram något om vad som nu skulle vara Olssons ”stor konst”. Rycker framåt i tiden kan man pröva med Jackson Pollock ”dripmålningar”. Och knappast får Olssons teori någon draghjälp av Agnes Martin:

03untitled-1991-agnes-martin

Nå, Olsson går vidare i sitt trubbiga resonemang:
”Till kritikerna som tycker att bilden är för brutal för att publiceras för en masspublik skulle jag vilja påminna om legenden om vad Picasso hävdas ha sagt till den nazistiska säkerhetspolisen som undrade om det var han som hade gjort målningen ’Guernica’, skildringen av döden i spåren av de tyska bombningarna av den basiska staden. ’Nej, det är ni som skapat den’, sägs det att Picasso svarade. Situationerna går förstå inte att jämföra, de är väsensskilda. Men anekdoten påminner om att européer har ett ansvar för det elände som pågår. Bilden på Alan, är också bilden av vårt misslyckande.”

Ja, den anekdoten kan man alltid dra, men frågan om Guernica väcker empati får nog besvaras med ett nej. Den har fått ett symbolvärde som inte framgår av bilden. Hade titeln varit ”Tjuren är lös” hade man hamnat i lite andra spår.

Empati är något som man bör undvika i konsten om man inte vill hamna i en enspårig tolkning, enkel propaganda eller hjärtknipande sentimentalitet (det gråtande barnet). Vanligtvis är konsten i sig ett skydd mot detta eftersom varje konstverk bär på undertexten: ”Detta är konstnärens skapelse”.

Ett och annat undantag finns dock. Hade Olsson inte varit så upphetsad kunde hon ha gjort det strategiska valet Käthe Kollwitz istället för Picasso. Den passar in i kampanjen som hand i handske. Kollwitz verk är onekligen stor konst. Hon lyckas balansera innehållet med sin aggressiva expressionism (på den tiden nyskapande), Kollwitz varumärke.

03kollwitz-widows-and-orphans

Publicerat i debatt, konstteori | 37 kommentarer

2118: Bildkraft

I sin bok Estetisk rensning ställer konstkritikern Dan Jönsson frågan om varför litteraturen inte skall likställas med bilden när det handlar om yttrandefrihet. Svaret är att bilden befinner sig ett steg närmare ”det verkliga”. En text har ingen yttre likhet med det objekt den beskriver vilket bilden har. Vi läser inte bilder på samma sätt som texter. Åtminstone inte numera, en gång i tiden var texten tillräckligt stark för att frammana ”verklighet”. Då var dock bilder motsvarande bilder helt otänkbara.

Men bilden är förrädisk eftersom man lätt får för sig att det är en objektiv källa. En bild är en berättande källa strängt beroende av dess upphovsmans vinklar, val och bearbetning och dess kontext. Det kan vara värt att erinra om detta när vi i dessa dagar har fått ikoniska bilder av drunknade barn, tagna av fotografen-reportern Nilüfer Demir. Inga litterära skildringar kan nå upp till en sådan slagkraft, bilder av drunknade båtflyktingar har världen redan tröttnat på. Men just de här bilderna är något nytt och träffsäkert. Och de blev omedelbart politiska slagträn. Varför det fungerar beror förmodligen på att, speciellt närbilden med de små fötterna mot kameran, färgsättningen och diagonalkompositionen. Det kan verka cyniskt att notera detta, men det är trots allt bild, en bild som snabbt nöts ner genom ständiga publiceringar. Bakgrundshistorien är rätt komplicerad vilket i sig har gett upphov till en häftig debatt.

Bilden har redan jämförts med Kevin Carters prisbelönta (1994) bild från svältkatastrofen i Sudan. Vad man kan lära sig av det är att det inte finns några omanipulerade bilder och att bakgrundshistorien kan ställa till med problem. Carter skall ha stött på barnet som var på väg till en matstation. När gamen dök upp behövde han 20 minuter för att invänta den rätta vinkeln. Han jagade sedan bort fågeln. Hur det fick för barnet har man inte fått veta.

03vulture-child
Kevin Carters foto

Även konsten gör sina inhopp i båtflyktingsproblematiken. Men den har naturligtvis ingen chans att åstadkomma något med sina alltför lätt läsbara och arrangerade konstverk. Mer än att konsten kan visa upp sin förståelse för angelägna frågor och korrekta åsikter.

03stranded_businessmen Min
Oliver Ressler (461) kommer att visa denna och liknande bilder (”Stranded Businessmen”) på fotofestivalen i Prag, Artwall Gallery från den förste oktober.

Publicerat i debatt, konstteori, om utställningar m m | 26 kommentarer