2117: Man bör inte förhasta sig

Postat den 2015 2 september av Lars Vilks

Ett ögonblick kan åtminstone jag drabbas av tanken att Julia Caesars bekännelser skulle vara en strategisk manöver. Hon har varit tämligen anonym och funnits inom sin egen sektor. Hur skall man ta sig vidare? Då gäller att få fart på de officiella organen. Så blev det också och med besked. Hon lyckades reta upp några av de inblandade tillräckligt mycket för att man skulle ta till nu-skall-vi-ge-kärringen-en-rejäl-minnesbeta. I SvT:s kulturnyheterna oroade man sig för demokratin, att ”när de andra tar över har vi ingen demokrati längre”. Och lade till att hon agerar bland de högerextrema och rasistiska sajterna. Dessa epitet har sedan länge upphört att ha någon verkan. De delas ut med en ständigt ökande inflatorisk generositet.

Men, dock, jag tror inte att det var ett snilledrag. Oftast är det så att den spontana impulsen ger bättre utdelning. För bättre utdelning har Julia Caesar fått. Hon har fått sitt offentliga genombrott och kvalat in till en av dessa så eftersträvade ”storsnackisar”. Den pressetiska diskussion man för sedan Expressen bestämt sig för att avfyra sina vi-har-namnet-kanoner är huruvida hon befinner sig på den nivån att hon är ett intressant namn. Taktiskt sett hade det varit mera effektivt att berätta hennes historia utan namns nämnande. På Svenska Dagbladet höll man huvudet kallt.

De mordhot som nu har strömmat emot journalisterna är naturligtvis inte trevliga men det brukar handla om psykologisk skrämsel. Sådant har klimatet blivit. Jag minns själv mina tidiga dödshot som inte precis verkade uppmuntrande. Tills jag insåg att just det faktum att det var skrivet (eller telefonerat) betydde att det mest rörde sig om munväder. Den som verkligen har något annat i sinne kommer inte med förvarning. Det finns också ett mellanläge, fysiska trakasserier. Just nu har vi inga tecken på att de stackars journalisterna skall bli utsatta för något mer än den sedvanliga hatkampanjen. Däremot har Dan Park (som tidigare har blivit misshandlad) precis fått sin bostad vandaliserad. I det rådande sammanhanget blir en sådan händelse väldigt fel och det lär inte bli några etablerade medier som granskar den saken.

01targetKKS
När vi är igång med hot och hat kan vi titta på det här nypublicerade exemplet från FB. Jag har sett på diskussionen och det ligger väl lite hat där men knappast mycket mer.

Publicerat i debatt, yttrandefrihet | 101 kommentarer

2116: Intermezzo för två flyglar

Postat den 2015 31 augusti av Lars Vilks

De politiska högspänningsfälten levererar betydligt bättre estetiska äventyr än vad konstvärlden förmår. Till den senares försvar kan man dock säga att den är långt mer säsongsberoende och det är ännu för tidigt att ställa några större förhoppningar på vad som kan bjudas på. Hur som helst, Sakine Madon råkade få till stånd en rätt hygglig kortslutning genom några gränsbevakande kulturrelativister som satte sin lit till sin åsikt. Att tala om hedersvåld, som om något sådant fanns, bör man inte göra. Men den här gången blev det pumpen.

En större historia är den mellan Julia Caesar och Niklas Orrenius, det är några fler inblandade, men huvudrollerna i denna opera buffa får tillskrivas dessa. DN-journalisten Orrenius, en av de främsta riddarna mot främlingsfientligheten (och ej oäven fotbollsspelare), lyckas lokalisera den pseudonyma Julia Ceasar. Hon har gjort sig känd som en mycket rapp skribent även om hennes texter anses djupt otillbörliga. Man får anta att Orrenius journalistiska avsikter var antropologiska: Varför är detta möjligt? Julia Cesar kunde ha valt att lägga korten på borden och måhända fått en mild behandling men säkert med en åtminstone underförstådd sens moral. Det gjorde hon inte utan visade sig kunna genomföra en performance i den högre skolan. Hennes hamrande prosa är medryckande och den läsare som inte med automatik avfärdar den som falsk ideologi får nog erkänna den som mer opera seria än buffa. I varje fall resulterar detta i att verket blir interaktivt och Orrenius får stå ut med en svärm av nät- och telefonhatare. För den ovane kan sådant framstå som djupt obehagligt; den förhärdade ser snarare det lidelsefulla som förgäves söker sin form. Ur kreativ synpunkt får man ge Julia Caesar segerpalmen. Hon, presenterad som en äldre och sjuklig kvinna, utsatt för journalisternas koloniala nyfikenhet, kunde parera och avaktivera möjliga artiklar. Och bilden av överhetens herdar gentemot den utstötte outsidern. Den estetiska sektorn skulle ha en del att lära av det här men den har förmodligen fastnat i ordet problemformuleringsprivilegiet.

En gång har jag talat med Julia Caesar. Hon är rapp, bestämd och lägger sina ord väl. Så har hon åsikter. Det borde inte vara så märkvärdigt men i dessa tider tillskrivs sådant ofantlig betydelse.

Publicerat i debatt | 176 kommentarer

2115: Med illusionen som tröst

Postat den 2015 29 augusti av Lars Vilks

För en tid sedan fick jag från ”Adam” en fråga: ”hur högt rankar du modernismen i termer av nyskapande, sett med hela konsthistorien i backspegeln? En parentes, eller kanske, en av de verkligt revolutionära perioderna?”

Jag har funderat en del på det och självfallet är det en omfattande sak att svara. Det jag alltmer lutar emot är att modernismen inte upphörde trots det s.k. postmoderna paradigmskiftet. Det föreföll som om det hade skett grundläggande förändringar i konsten när den så att säga tog steget från formestetik till att bli konceptuell. Emellertid har det visat sig att förändringarna var begränsade. Konstens identitet ligger djupare än så. Ser man lite närmare på saken kan man inse att för både formestetiken och det konceptuella gäller att det handlar om något annat. Detta ”något annat” är liksom konstens kapital att antyda det som inte är direkt tillgängligt och som konstant laddas med en förhoppning. I formalestetiken lades framför allt kraften på att pressa vad som skulle kunna vara estetiskt möjligt medan dagens konst svänger sig med det mystiska ”alternativet”. Skillnaden är ändå inte så stor som jag beskriver den eftersom formestetiken endast är den mest dominerande linjen (Duchamp, Dada och surrealismen gled i lite andra spår). En fråga som belyser hela konstproblematiken är vad som kan vara värdigt att bära det existentiella djupet i ”något annat”, ”alternativet”. Svaret är naturligtvis att vad som helst kan vara behållare till ”konstdjupet”, eftersom det osannolikt djupa lika väl kan uttryckas med det mest obetydliga som det mest raffinerade och komplexa. Nu skall man inte få för sig att jag tror att det finns något specifikt ”konstdjup”. Däremot finns det inget som hindrar att man flyttar in sådana tankegångar i något som man sedan kallar för konst. Man kan till och med säga att det rör sig om en konstant illusion vilket inte är något hinder för att hela systemet skall kunna fortsätta – som det gjort från romantiken genom den klassiska modernismen och dess kontinuerliga övergång i det postmoderna och den internationella samtidskonsten.

Jag avslutar denna fundering med att citera ett samtal mellan kritikern Harold Rosenberg och Willem de Kooning (från Artnews 1972):

“R: The way you see something doesn’t mean necessarily that that’s the way it is. Putting a stick in water so that it looks as if it’s broken…
K: Well it is. That’s the way you see it.
R: What do you mean, it is broken? If you pull it out of the water it’s not broken.
K: I know. But it’s broken while it’s in the water.
R: The break is an illusion…
K: That’s what I am saying. All painting is an illusion.”

Man kan tillägga att all konst är illusion, att det som går in och omvandlas till konst alltid blir en illusion.

de-kooning-bowl-pitcher-jug
En teckning av en 17-årig de Kooning

de kooning exp dr
Och det mogna verket

I den klassiska modernismen hade man nästan alltid teckningen som grund. Som man sedan skulle förvandla till ”något annat”. Idag är det teorin som är grunden. Som sedan skall förvandlas till ”något annat”.

Publicerat i konstteori | 20 kommentarer