2123: Rörelse i konsten

Ibland kan det bli komplicerat. Anish Kapoors skulptur i Versailles har väckt en del starka reaktioner. Emellertid kommer man inte ifrån att just starka reaktioner är bra för konsten. Kapoors projekt har fått en enorm spridning. Visserligen är konstnären ledsen men detta gör bara saken ännu bättre. Inledningsvis gav han i förbigående tolkningen av sin skulptur som ”drottningens vagina” och den slog naturligtvis an. Han ångrade sig snabbt men skadan var redan skedd. Säkert är det så att hans uttalande inte var beräknat men hur som helst satte det fart på föreställningen. Därefter kom vandalisering med sprayfärg. För några dagar sedan klottrades antisemitiska slagord vilket djupt skakade den stackars konstnären. Han beslöt att låta texten stå kvar för att markera sitt avståndstagande genom att visa upp den ”smutsiga politiken” – som en del av sitt konstverk. Så blev han anmäld för hets mot folkgrupp. Helt utan sans är inte en sådan anmälning. Konstnären gör texten till sin readymade och visar den. Visserligen är kontexten solklar men det hindrar givetvis inte folk som läser den att reagera och ta avstånd från att konstnären låter den stå kvar som en del av hans verk.

I kränkningstider är allt möjligt.

En sorgsen konstnär fick dock möta Frankrikes president. Men frågan är om han inte borde vara nöjd med sitt projekt. Så brukar gå när konsten petar på gränserna för den goda smaken. Utan reaktioner blir det sällan mer än en uppvisning som vanligtvis snart faller i glömska. Dessutom är det fråga om en liten överskridning. Konstvärlden har intet att erinra i den här saken. Det är den obildade publiken som står för fiolerna. Men det räcker rätt långt.

Önskar en konstnär drabba de upphöjda krävs betydligt starkare saker. Den notoriske Dan Park brukar lyckas med det. Med en påfallande brist på decorum har han koncipierat en satir som har blivit anmäld som hets mot folkgrupp. Ett intressant fall där det inte utan vidare står klart vad det är för folkgrupp som kan åsyftas.

03welcomedp2
Dan Parks anmälda verk

03welcome org
Originalaffischen

Publicerat i om utställningar m m, yttrandefrihet | 103 kommentarer

2122: Empati, distans, analys

Min bloggpost av bilden med det drunknade barnet har mött en del kritik. Det är lätt att uppfatta den här bilden som ”verklighet” och att denna ”verklighet” är sådan att det inte bör företas något som distanserar den reflexmässiga empatin.

Inte bara jag har intresserat mig för varför bilden har en sådan styrka. Mårten Arndtzén (Kulturnytt) har funderat på samma sak: ”Vad gav just den här bilden, av treårige Alan Kurdis döda kropp på en strand i turkiska Bodrum, en sådan kraft?” Arndtzéns menar att det ”först och främst handlar det, tror jag, om hur havet arrangerat hans lilla kropp.” Och han fortsätter:

”Men bilden på Alan, den som inte i efterhand blåsts upp och beskurits för maximal exponering, som i de brittiska tabloiderna, utan originalet – håller sitt avstånd. Och jag tror att den här bilden får sin fulla kraft just genom att placera oss i precis rätt position för att uppfatta det fasansfulla, men med bibehållen skärpa i blicken. Och med bibehållen respekt för den döde.
I precis rätt position för att sorgen – och inte bara fasan – ska få plats.”

Arndtzén skriver med en bestämd hållning vilket man kan se t ex i meningen ”Utan dramatik, även om närvaron av uniformerade män gör det klart att ett brott har begåtts. Att den här döden inte är naturlig.” Närvaron av uniformerade män gör det inte klart att ett brott har begåtts. Man kan förstås ana att Arndtzén tänker sig att Europa är den skyldige, men det är en subjektiv tolkning.

Arndtzén berör inte alls att bilden har blivit en kampanjbild, något som stör den omedelbara empatin. Bildens ”bildlighet” är också ett faktum genom slitage. Den har nu reproducerats och kommenterats till den punkt där det blir alltmer ofrånkomligt att se den som en bild. Detta är inget unikt, så går det med katastrofbilder i dagens visual culture.

Att empati och distans kan finnas samtidigt är inte något märkligt. Exempelvis när Claude Monet 1879 målade sin hustru när hon hade avlidit och låg på sin dödsbädd. Han uttalade sig om detta:

”One day, when I was at the death bed of a woman who had been and still was very dear to me, I caught myself, my eyes fixed on her tragic forehead, in the act of mechanically analysing the succession of appropriate color gradations which death was imposing on her immobile face. Tones of blue, of yellow, of grey, what have you? This is the point I had reached. Certainly it was natural to wish to record the last image of a woman who was departing forever. But even before I had the idea of setting down the features to which I was so deeply attached, my organism automatically reacted to the color stimuli, and my reflexes caught me up in spite of myself, in an unconscious operation which was the daily course of my life – just like an animal turning his mill.”

03Claude_Monet,_1879,_Camille

Publicerat i debatt, konstteori | 26 kommentarer

2121: I Istanbul, i Konstantinopel…

03Rojas_the most beautiful of all mothers
Adrián Villar Rojas: The Most Beautiful of All Mothers, 2015, installation Istanbulbiennalen

För några dagar sedan öppnade Istanbulbiennalen ”Saltwater: a Theory of Thought Forms”. Istanbulbiennalen är en av de verkligt centrala biennalerna i världen.

Varje större samtidskonstevenemang blir också ett politiskt statement. Curatorn Carolin Christov-Bakargiev gör inga svaga utställningar, hon kan leverera vad som är tillräckligt. Inte för att det blir några stora överraskningar eller nya spår, men hon håller sig till en skeptisk linje där hon lägger stor vikt vid den visuella sidan. Och i mängd överväldigande, den här utställningen är synnerligen omfattande och utspridd på ett sådant sätt att en besökare måste vara fanatiskt intresserad för att ta sig genom hela. Det spelar inte så stor roll, en biennal avgörs genom pressvisningen där kritikerna får en guidad tur genom alla stationer. En annan sida av Christov-Bakargiev är att hon inte vill kalla sig curator eller dela upp sina medverkande i kategorier. Den inställningen har dock ingen större betydelse, det är lätt att känna igen curatorn, liksom andra medverkande från t ex vetenskapligt eller litterärt håll, liksom konstnärerna. Det politiska ligger ju i luften och Christov-Bakargiev har alltid distanserat sig från konst som politisk aktivism; som hon säger i sitt inledningsanförande:

“The one reason I am not in politics but in art is because I feel that art has a possibility of shaping the souls of people, and transforming the opinions of opinion leaders who are also then in a trickle-down effect shaping what will be the policies of government, I am skeptical and I am a skeptic.”

Nå, även detta är en omfattande förhoppning, att konsten skapar människornas själar. I väldigt stora drag kan det ligga något i det, men det torde vara en mycket sammansatt kulturell påverkan. Förmodligen är hela den internationella samtidskonsten något som har mycket lite påverkan på politiken. Däremot kan biennaler skapa frizoner. Så har skett i Istanbul. Här är den aktuella frågan, och just nu särskilt aktuell, den kurdiska problematiken och det armeniska folkmordet. Där är det fritt fram, i varje fall när det är inbäddat i en utställning av det här slaget.

En protest från en del av konstnärerna mot Turkiets återupptagande av kriget mot PKK kommenterar curatorn:

“Being a feminist, politics starts with the body, how we eat, how we sit, how we make love. Politics is everything. It’s not just an action or a gesture. If the artists want to do this, then it’s fine by me. But if you’re asking me if it’s going to have any effect on the Machiavellian deals going on, that’s another question. I’m a skeptic.”

Båtflyktingsmotivet har alltså ingen central roll i biennalen, men ett projekt som pågår i staden handlar om detta. Konstnären Banu Cenneto?lu projekt The List visar fortlöpande namnen på 22.342 omkomna sedan 1993 på en skärm högst upp på Marmara Pera Hotel. Det leder väl inte till något men vad skall konstnärerna göra för att markera ett angeläget politiskt problem?

Sammantaget är de recensioner jag har sett tämligen positiva. Men, som sagt, Christov-Bakargiev brukar kunna leverera.

Artforum
The Guardian
Artnet

Publicerat i Biennaler | 26 kommentarer