2153: Den sjätte november

Konstens direkta engagemang i politiken är på intet sätt övergiven. Tvärtom, det dyker ständigt upp nya idéer och utställningar. T ex i New York där det har bildats ett Urban Justice Center. I Artnet visar man upp två politiska konstprojekt: En målning av en fjäril som symboliserar migration och ett verk som framhäver att socio-politiskt arbete inte får vara tråkigt. Även relationell verksamhet ingår.

Men idag är det Gustav Adolfsdagen. Denna högtidsdag har väl inte fått den allra största uppmärksamheten men i P4 har 35 personer svarat på en enkät om den bakelse som traditionsenligt ingår i dagens firande. 11 % uppger att de skall äta bakelsen. Förr tog man det på betydligt större allvar och jag erinrar mig från folkskolan att när den dagen inföll skulle klassen erinra sig den historiska händelsen med en liten minnesstund. På sitt sätt är det ändå en dag att notera. Vid den tiden tog den svenska stormakten sin början. Knappt ett hundratal år senare var det hela över och ännu värre skulle det bli när man också förlorade Finland. Tegnér fick göra en dygd av nödvändigheten och i dikten Svea deklarera att ”inom Sveriges gränser erövra Finland åter”. Dock, den svenska stormaktstiden är inte över. Sverige har som bekant blivit en humanitär stormakt, kanske den mäktigaste i hela världen där man (med en lätt travesti) ”inom Sveriges gränser erövra världen åter”. Nu är det visserligen så att statsministern har börjat vackla men det förefaller ändå som om kursen står fast. Och om inte regeringen kan hålla fast de stora visionerna så har vi centerpartiet som kan tänka sig att ta emot 30 miljoner invandrare vilket är hälften av världens flyktingar. Och det får sägas vara en vacker början. Lena Mellin (Aftonbladet) passar på att visa den svenska överlägsenheten mot ett sådant struntland som Kanada som bara klarar 25 000, ”vi är faktiskt ännu bättre”. Mellin påtalar också att Sverige behöver ett befolkningstillskott. Hon anger inte hur stort men 30 miljoner borde räcka. Dessutom verkar det vara en helt onödig diskussion angående eventuella kostnader. Ewa Stenberg (DN) har färska uppgifter: ”Enligt EU-kommissionens ekonomiska prognos som kom igår kommer de asylsökande att öka tillväxten något på sikt.”

EU:s rapporter om flyktingar som vinstmaskiner har inte alltid visat sig vara helt korrekta men vem vet om de inte har rätt den här gången? Dessutom bör vi, som många journalister skriver, vara lite mer optimistiska. Och eftersom Sverige är världsledande i flyktingmottagande kanske tillväxten ökar betydligt mer i Sverige än i andra länder. För övrigt bör man i dessa frågor inte tänka i pengar.

Men rentav är den svenska modellen en lösning på all världens elände, låt de lidande och utsatta komma till Sverige eftersom (vilket en del ledarskribenter har framhållit): ”Vi har resurserna.” Att sedan Löven har börjat darra på manschetten är förmodligen hans brist på statsmannaskap eller att han oroar sig för att, likt en Gustaf II Adolf, förirra sig i höstens dimbankar.

03 gust ad bak

Publicerat i debatt, om utställningar m m | 5 kommentarer

2152: Konsten vänster och det osägbara

För några dagar sedan skrev Johan Lundberg (Expressen) om den svenska teaterns vänsterorientering. Ett polemiskt inlägg och som man kunde förvänta sig var det många som högg på betet. Djupaste indignationen kom från en förbittrad Athena Farrokhzad (Aftonbladet).

Ja, konsten och kapitalet är ingen särskilt märklig historia. När konsten blev modern och därmed givet radikal kunde de framträdande konstnärerna knappast annat än att förena sig med vänsteridéerna (fast det finns en del undantag). Redan hade uppdraget att ge sig på borgarbrackorna (och andra auktoriteter) och vänstern stod för det moderna samhälle som konsten skulle skapa – tillsammans med de förtryckta klasserna. Men resan är inte enkel eftersom konstnärerna är måna om konstens integritet. Att låna sig till propaganda har aldrig mött någon stor entusiasm. Emellertid har läget förändrats en del. Konsten utmanar inte längre några borgarbrackor, arbetarklassen har gåt tupp i rök och något modernt samhälle är inte i sikte. Men det hör till bilden att hålla sig till vänster även om det nu inte är så enkelt att avgöra vad det går ut på. Man kan väl säga att klassintresset flyttats till alla världens förtryckta folk och att borgarbrackorna är den västerländska civilisationen (med det möjliga undantaget av den rätta konsten och dess emanciperade representanter). Men eftersom denna uppfattning inte skiljer sig alltför mycket från etablissemanget hamnar den kämpande konsten inte på rätt sida.

Räddningen är rasistsyndromet med dess hätska polarisering. Visserligen är bildkonsten sällan med i den valsen men teatern kan då och då få till en skandalpjäs. Men det är mest ett symbolvärde som dock kan engagera en del debattörer på kultursidorna.

I dessa tider kan Numminens Wittgensteinklassiker aktualiseras på flera plan. Konstens eviga längtan att nå det outsägliga; när man inte kan nå dit kan man understryka sin ambition att verkligen vilja. Och naturligtvis är det en sång som bör genljuda i ”åsiktskorridoren”.

Publicerat i debatt, konstteori | 16 kommentarer

2151: Stora berättelser

Spörsmålen kring migrationen är ett passionerat ämne som i det närvarande går för full maskin. Mycket spännande läsning och mycken dramatik! Lägret i Malmö är en realityshow i särklass. Hur skall det sluta? Föreställningen är operamässig inte minst mot bakgrunden av att den måste sluta tragiskt. För vem är en annan fråga. Och den blir en av de många berättelserna i Den Stora Migrationsberättelsen. Situationen i Malmö verkar i varje fall inte falla in i Staffan Heimersons förslag (Aftonbladet) till lösning: Strunta i integrationen, det behövs inte. Han har tre exempel som kanske inte är övertygande men det blir en fin historia om hur man kan spara pengar när man låter saker sköta sig själv. Så gjorde man tyvärr inte med Malmölägret som annars vore ett utmärkt fjärde exempel för Heimerson.

En minst lika bra historia dukar Bo Rothstein upp i DN. Eftersom finnarna 1944 klarade av att ta emot och integrera 400 000 finska flyktingar är de svenska problemen tämligen obetydliga. Rothstein påtalar dock att hans exempel inte är helt glasklart eftersom det rör sig om det egna folket men i de här berättelsesammanhangen är det viktigast att få ur sig något slagkraftigt. Små randanmärkningar faller ändå bort i det höga tempo som råder.

Nästan alla berättelser från anständiga medier ser huvudsakligen optimistiskt på situationen. Man skall inte gräva ner sig för småsaker. Den flyktingström som nu anländer till Sverige uppges vara högutbildad och kommer inom kort att bidra till Sveriges blomstring eftersom de läkare, ingenjörer och lärare som strömmar in är precis vad landet behöver. Den berättelsen ingår i avdelningen för idylliska epos.

Duellerna avlöser varandra. Se bara på Åsa Linderborgs första rond (Aftonbladet) mot Sakine Madon. Liksom boxare som föraktar sin motståndare går hon rakt fram och drämmer till med en rak höger för att avgöra tillställningen. Vi ser om den träffade när Sakine kommer upp i ringen.

Ett och annat har fallit bort. Själv saknar jag vallonerna. För ett par år sedan var de ständigt på tapeten. Ramsan gick ungefär så här: ”Sverige har alltid haft invandring. På 1600-talet hade vi valloooooonerna.”

Som man skulle säga det med konstterminologi: Den autentiska expressionismen lever och frodas.

Dagens varning: Man skall akta sig för normförstärkande beteende, ty det kan uppröra. Det är en helt officiell och rekommenderad historia men läser man och begrundar meningen kan den lätt missa de anständigas målsättning.

Publicerat i debatt | 12 kommentarer