Nästa lördag var det alltså konferens om politisk konst under rubriken ”Är den politiska konsten död?”
Den politiska konsten är på intet sätt död. Den har fått ett fantastiskt genomslag. Se t ex på en av samtidskonstens största stjärnor Hito Steyerl. Hennes karriär sköt fart 2007 på Documenta i Kassel och klättringen uppåt har fortsatt sedan dess. Idag har hon nått 202 i ranking. Hennes konst består av video och text men också skrivna texter, föreläsningar och samtal. Den är tilltalande för konstvärldens elit, den tar upp angelägna ämnen och den gör det på ett sofistikerat sätt med hög intellektuell nivå. Just nu ställer hon ut på KOW i Berlin. Hennes text från 2010 ”Politics of Art…” ger en god bild av Steyerl men också vad som kännetecknar det kontemporära. Steyerl är, i motsats till många alltför entusiastiska samtidskonstaktörer, medveten om det lilla problemet: När man går in för landning från de virtuella och teoretiska höjderna. Där finns liksom inget att hämta mer än att gå igång med nästa spännande och angelägna konstprojekt.
Från den svenska scenens horisont blir det mera tillyxat. Frans Josef Petersson (Kunstkritikk) funderar över hur den svenska konsten skall uppnå rättvisa och fullgöra sin samhälleliga plikt. Han slår fast att det har gått tämligen bra att få en könsbalans i den svenska konstkritikerkåren men att det är sämre med sådana som har ”egna erfarenheter av fattigdom, migration eller rasism”. Samma gamla visa som man tidigare har dragit om konsten och klassamhället. Det blev alltid de bildade borgarbarnen som intog konsten. Det problemet är numera bortglömt men det är samma mekanism: Att komma från och in i rätt miljö, lära sig språk och seder. Nu tillkommer också om det ens är värt mödan. Konstfolkets inkomstmöjligheter är starkt begränsade. Men Petersson drar vidare till de stora uppgifterna och hämtar inspiration från gamle Rancière: ”Det är när människor tror att vissa saker kan sägas och andra inte, och när varje individ har sin givna plats i tillvaron. Vilka är då konstens möjligheter? Att vidga gränserna för vad som kan sägas, och öppna för nya erfarenheter och andra subjekt att ta plats i samhället.”
När man läser de raderna kan man lite fundersam. ”Tror att vissa saker kan sägas och andra inte”, kanske kan man justera meningen till ”Bäst att säga vissa saker och bäst att inte säga andra”. Petersson klagar naturligtvis över att den svenska elitkonsten är alltför vit och ensidig. Att det blir så beror förstås på rekryteringen som är klass- och kulturbunden. Det är inte bara en formsak att bryta ner det. Där odlas också vad som är kvalitet, referenser och språk. I detta komplex ingår det som Petersson efterfrågar men endast under förutsättningen att man följer de givna reglerna för det kontemporära.
Petersson är ändå förhoppningsfull eftersom Tensta Konsthall har ett projekt om solidaritet och Moderna en utställning om romer. Skall man vara ärlig får man nog tala om att det är förtjusande chict, den kontemporära konstens önskedröm manifesterad för the happy few.
Hito Steyerl, Liquidity Inc, video 2014
