2174: Det måste gå runt

Postat den 2015 3 december av Lars Vilks

Den politiska konstens hegemoni är knappast något som överraskar. Eftersom konsten, liksom resten av samhället, eftersträvar aktualitet, ligger det nära till hands att på ett eller annat sätt ta sig an dagens heta frågor: migration, rasism, klimat, konsumtion, kapitalism med mera.

Gör man det finns det ett naturligt utrymme för åtminstone en viss uppmärksamhet i medierna: ”Denna utställning aktualiserar några av vår tid stora frågor”, ”Konsten har ett ansvar”, eller hur det kan formuleras. Den här hanteringen har pågått länge och får närmast ses som konventionell. Emellertid är det mindre lämpligt att ironisera över dessa yttringar. Ironin kan visa sig på annat sätt. Nu pågår den stora konstmässan Art Basel i Miami Beach. Det meddelas att mässan har blivit mer samhällstillvänd. I praktiken betyder det att den politiska konsten lockar kunderna.

Av Hito Steyerl, ett av de tyngsta namnen i den politiska konsten, installatör, videoskapare, dokumentärfilmare, kunnig debattör, visas ljusboxen ”The War According to eBay” som handlar om hur kriget blir en vara. Hågade spekulanter får hosta upp $ 85.000. Man kan också köpa målningar av flyktingar, exekverade av den utmärkta måleriveteranen Miriam Cahn, i ett prisläge mellan $ 14.000 – 30.000. Londonbaserade Gordon Cheung (2288) har gjort grafiska blad i en upplaga på 20 ex. som behandlar den västerländska kapitalismens extrema yttringar. Bladen kostar $ 13.850 (inramade). Skor som politiska protest har varit inne länge, så även i konsten. Hassan Sharif (2641) deltar i mässan med en skoprotestskulptur. Han har med lite av varje och priserna varierar mellan $ 20.000 – 200.000.

04 hassan sharif shoes i samlingKorr
Skoskulptur av Hassan Sharif inplacerad i en privat samling.

Artnet

Publicerat i om utställningar m m | 9 kommentarer

2173: Det osägbaras återkomst

Postat den 2015 1 december av Lars Vilks

Han tenderar igen att bli riktigt besvärlig, Makode Linde, som 2012 stormade in i konstvärlden med sin tårta. Denna gång lägger han ytterligare börda på den hårt prövade kulturhuschefen Benny Fredriksson. Saken är redan het i medierna (DN) (Kulturnyheterna). Hans planerade utställningen i januari skall ha titeln ”Negerkungens återkomst”. Fredriksson kan inte acceptera detta som han menar är en kränkande rubrik, Linde parerar med att han vill appropriera uttrycket. Linde kan inte utan vidare avfärdas eftersom han tillhör den utsatta gruppens representanter. Andra representanter i samma grupp kommer med största sannolikhet att visa sig från sin strävaste sida.

En vän av beskyddande ordning, konstkritikern Clemens Poellinger, avvisar Lindes verk som ”ett simpelt trick”. Nackdelen med att ta fram sopkvasten med de orden är att man alltför väl känner igen dem från långa rader av konstnärliga framstötar. De provocerade brukar tillgripa sådant för att visa sin överlägsenhet, ”så simpla skulle aldrig vi vara”.

Antirasistentusiasterna är naturligtvis redan igång, kulturvetaren Araia Ghirmai Sebhatu (som med största omsorg följer alla ärenden som kan länkas till denna problematik). ”Frågan är om De Geer ska fullborda den koloniala cirkeln och som auktionsförrättare, i Kulturhuset, sälja Makode Linde till högstbjudande”, skriver han på FB.

Nå, allt detta är precis som det skall vara när bordet är dukat för ett litet konstäventyr. ”Konst skall vara som en knytnävslag i magen”, sade en tidigare Kulturhuschef, Beate Sydhoff, till mig en gång i tiden. Om hon verkligen menade det kan man undra, men nu har det hänt (igen) på den institution som deklarerar sig som havande högt i tak.

Rasistängsligheten har nått sådana formidabla höjder att det är hög tid att konsten sätter in sina estetiseringsinstrument för att avlocka den de skönaste kompositioner.

04 maklinkorr
Makode Linde

Publicerat i om utställningar m m, yttrandefrihet | 72 kommentarer

2172: Ännu en gång

Postat den 2015 1 december av Lars Vilks

Utan hatarna står väl Sverige still. Tänk bara på den underfundige Behrang Kianzad som inte skräder på orden (FB):

”Ingen ’hatar’ Vilks, när man konstaterar att han är en simpel islamofob, som hänger med KKK och de värsta islamofoberna och försöker rädda det sista skälvande ’konstnärskapet’ genom att hoppa på ’hata islam’ tåget.”

Han får till det den gode Kianzad, ”hänger med KKK”. Naturligtvis menar han att detta skall vara enbart ett konstaterande och absolut inget hat.

Nerikes Allehandas ledarskribent Lars Ströman är mannen bakom den historiska ledaren i tidningen från 2007 ”Rätten att förlöjliga en religion”. Sannolikt blev den publiceringen (med bild) den tändande gnistan. En utförlig analys av konsekvenserna av artikeln kan läsas här. Häromdagen skrev Ströman:

”Mina tankar kring Lars Vilks är dubbla. Å ena sidan: Jag är hjärtligt trött på Lars Vilks. Efter den karikatyrkris som utlöstes efter att vi på NA publicerat en bild som Lars Vilks hade ritat, hade han kunnat förnya sig. Han hade kunnat byta spår och driva med något annat. Men han har blivit som besatt av muslimer och karikatyrer av deras profet. Varför inte driva med kungen eller något annat? Han har dessutom allierat sig med krafter som är minst sagt tvivelaktiga.”

Det här är både naivt och okunnigt. ”Driva med kungen”, storartad förnyelse… Dessutom går mitt konstnärskap inte ut på att ständigt driva med det ena eller det andra. Vem eller vad rondellhunden driver med har aldrig, och lär aldrig, bli utrett. Även om många anser sig vara tvärsäkra. Ströman, liksom många andra, tror alltså att jag är ”besatt av muslimer och karikatyrer av deras profet”. Jag har sagt det många gånger: Jag har inte tillfört något av större intresse till mitt projekt efter 2007. Däremot har jag drabbats av attentat och förberedelser till attentat och hatkampanjer som har fört med sig stor medieuppmärksamhet. Egentligen har jag inget större personligt intresse av Islam och muslimer men eftersom jag hamnade i ett intressant konstprojekt blev det nödvändigt att sätta mig något in i saken. Och följa med i RH:s resa. Några karikatyrer har jag aldrig gjort, däremot 2007 några teckningar varav en har fått en viss uppmärksamhet.

Ströman har inte bekvämat sig att ta reda på vad jag har gjort sedan 2007. Trots att möjligheterna till utställningar har inskränkts på grund av min situation har jag ändå gjort en hel del som inte på något sätt har med rondellhunden att göra. Men det har naturligtvis inte kommit i närheten av den uppmärksamhet som tillkommer RH-projektet. Det är tydligen bara den nivån som räknas.

Publicerat i debatt, politik, Projekt | 14 kommentarer