2177: Kulturpolitiska storchefer

Idag framträdde Modernas chef Daniel Birnbaum och meddelade att han tackade nej till att ta emot RH-teckningen. Var det ett riktigt beslut? Det var det nog med tanke på den roll som MM och museichefen numera har. Moderna är ett museum som följer de kulturpolitiska linjerna och som med sakkunskap garanterar kvalitet. I den kulturpolitiska portföljen ingår att museet bör undvika kontroversiella inslag som kan verka kränkande för de grupper som anses behöva särskilt skydd. Om Birnbaum hade tackat ja, skall man ha klart för sig att det inte hade betytt att RH-teckningens upphängning. Den hade förpassats till lagerlokalernas djupaste skikt. Detta hade ändå inte hjälpt. Man hade fått räkna med att det hade kommit protester i stil med ”Moderna Museet hyllar rasismen” och förmodligen hade ett antal personer deklarerat att de aldrig mer skulle sätta sin fot i museet. Dessutom finns det en bokstavlig sprängkraft. Man kan ju inte helt utesluta att någon hugad terrorist skulle visa intresse för saken. Personalen skulle kunna sig oroad.

Birnbaum svamlar om att bilden finns digitalt tillgänglig och därför inte behöver vårdas av hans museum. Man kan undra om Birnbaum förordar att museet egentligen inte behöver några originalverk när det finns bra bilder. Nils Forsberg har redan uppmärksammat detta egendomliga resonemang (Expressen).

Pudelns kärna berörs försiktigt: ”Vilks är i många avseenden en förbryllande gestalt vars motiv förblir dunkla, och hans sätt att tala om sitt konstprojekt, som numera innehåller mördade personer, kan vara stötande.” Jag skulle gärna vilja veta på vilket sätt jag har talat som kan verka stötande. Om det nu inte är så att Birnbaum åsyftar den generella kränkthetskulturen (som Oisin Cantwell skriver om i Aftonbladet). Synålssyndromet.

Birnbaum talar vackert om konstverket som skapas av betraktarna och ej kan kontrolleras av konstnären. Men han avslutar ändå med att injicera det kulturpolitiskt lämpliga ”främlingsfientliga sammanhang”. Och att mena, trots allt, att jag på något sätt borde ha ingripit för att försöka styra verket i ”rätt riktning”:

”Det avgörande är inte nödvändigtvis vad konstnären haft för avsikt. Vad en bild betyder är inte något som konstnären har kontroll över. Det gäller också Vilks bilder, som uppenbarligen redan har en funktion i främlingsfientliga sammanhang, helt oavsett vad konstnären avsåg. Möjligtvis hade han kunnat motverka detta, om det hade varit viktigare för honom.”

Snäll konst som inte kan missförstås är förstås vad som kulturpolitiskt kan rekommenderas. Kulturinstitutionerna följer här samma linje. Idag alltså Moderna, igår var det Kulturhuset. Karin Olsson (Expressen) undrar t ex varför man behandlar Makode Linde så styvmoderligt. Förklaringen är enkel. Tidigare var det självklart att konsten ifrågasatte maktens bekväma konventioner. Nu har konstvärlden själv hamnat i dessa korridorer och kan indignerat avvisa alla uppstickare. För övrigt är de inte många eftersom det blir en besvärlig resa genom marginalerna. Men, trots allt, dessa små konflikter får åtskilliga av konstvärldens agenter att ta till sina brösttoner. Skall något intressant sägas får det inte följas av en hurrande konstvärld.

RH-teckningens kvalitet påstås ständigt vara undermålig. Birnbaum försöker sig indirekt på en definition av konstverkskvalitet: ”Att en teckning som ingår i ett sådant konstverk inte uppvisar något imponerande hantverk eller någon estetisk finess är utan betydelse, för det handlar inte längre om originalets aura eller magi.” Hur gör man en sådan bedömning?. Se t ex på Eve Erikssons hundteckning som ingår i Malmö Museums samlingar.

03Eve+Eriksson+4(2)

Publicerat i debatt, om utställningar m m, Projekt | 64 kommentarer

2176: Den rena konstens utopi

Innan jag lämnar Olsson skall jag dra fram en passus ur Orrenius text som är av stort konstteoretiskt intresse. Olsson berättar om ett besök hos konsthistorikern Peter Galassi. Olsson får syn på några 1800-talsmålningar och då utspinner sig följande:

”Jäkla bra måleri, sa jag, vem har gjort den? ”Vem som har gjort den?” sa han. ”Det vet inte jag. Är det viktigt?” Och det var det vackraste jag har hört på mycket länge.
–?Ja, fast?… Det är lite tvetydigt det där för?…
–?Nej, det finns inga tvetydigheter i det. Jag tycker det är underbart.
–?Ja, fast?…
–?Klingande och rent. Det handlar om bildkonsten och inte om någon marknadsföring eller mediegrej.”

Där har vi den återkommande frågan. Kan det finnas en kvalitet som enbart kan föras till det visuella i bildkonsten? Och, får man tillägga, för vem? De här två herrarna är väl insatta och de skulle omedelbart känna igen det mesta vilket inte skulle ha varit fallet för en betraktare med begränsade kunskaper. Om det hade hängt en Cézanne på väggen skulle det oundvikligen ha blivit något som: ”En verkligt fin Cézanne.” Men konsthistoriker har naturligtvis luckor och då särskilt när det gäller mera lokala eller andrahandskonstnärer. I sådana verk kan de andas ut och ägna sig åt det där med ”klingande och rent”. Ta t ex det här exemplet:

03 giuss abb 36-68

En liten fin sak som tämligen få skulle känna igen. Men en konsthistoriker vet i regel ungefär var man befinner sig och därför blir det nästan aldrig möjligt att möta en målning i ”fritt fall”. Är man lite varm i kläderna skulle man nog kunna placera den här målningen i 1800-talets Italien. Att upphovsmannen är Giuseppe Abbati är överkurs men för verkligt konstintresserade italienare är det en självklarhet. Men ingenting hindrar vem som helst att tycka om vad som helst. Men för de initierade är det värre eftersom man då är klar över att det finns kvaliteter som man långtgående är överens om. Problemet med ”konst utan namn” är att en sådan bedömning utesluter andra, självklara kvalitetskriterier, främst originalitet och autenticitet. Om Galassi hade sagt att upphovsmannen till målningarna osjälvständigt hade övertagit en annan konstnär måleri hade det varit svårare att vara entusiastisk. Eller om de hade varit kopior. En del kännare menar sig kunna uppfatta skillnaden men det har visat sig vara förrädisk mark. Det är tveksamt om Dr Sylvia Ferino på Wiens Gemäldegalerie har rätt när hon sager: “The copyist often tries to produce a more perfect work of art than the master, but he lacks the creative strike of the artist putting his idea to canvass for the first time.”

2011 nystade man upp en stor förfalskningshärva kring konstnären Wolfgang Beltracchi. Hans målningar var självständiga variationer på en rad kända konstnärer i det tidiga 1900-talet. Så vitt jag har kunnat se på bilderna ser det i många fall mycket övertygande ut, vilket i varje fall visade sig i praktiken. Men i det ögonblick man får veta hur det förhåller sig blir det något annat.

Mediering kommer man inte undan i konsten. Det är tämligen självklart, utan mediering kan det inte bli någon publik. Museer och gallerier söker efter intressanta konstnärer och när man funnit någon gör man så stor sak som möjligt av det. Konstnärerna själva fattade tidigt betydelsen av publicitet och man kan nämna t ex Courbet och Gauguin. Och en bortglömd konstnär som blir återfunnen är ett läge för uppmärksamhet. Uppmärksamhet är en given förutsättning men givetvis inte tillräcklig. Ett visst mått av originalitet och formuttryck får också tillkomma. Och inplaceringen i konsthistorien (som också blir ett mått på originaliteten).

Det som är gåtfullast är huruvida det är möjligt att något blir uppfattat som originellt och intressant utan att vara det. En sådan formulering är emellertid en paradox för som en sak uppfattas av konstvärlden, sådan är den. Men det är möjligt att misstänka att något inte kommer att visa sig hållbart. Ovanstående resonemang kan inte utan vidare överföras på konceptuell konst. Duchamps pissoar kräver att en historia berättas. Det visuella inslaget är inte övertygande. Originaliteten kan dock ingen förneka. Autenticiteten är strängt formell eftersom det är alltför lätt att åstadkomma en fullkomligt identisk kopia. Ja, inte ens en kopia eftersom originalet som utvalt objekt redan är en kopia.

Publicerat i konstteori | 2 kommentarer

2175: Olsson spielt auf

För några dagar sedan skrev jag om Galleri Olsson. Galleristen Gunnar Olsson var ordentligt upprörd efter Orrenius artikel. Fortsättningen har sitt intresse eftersom den obevekligt blir en del av konstprojektet. Något överraskande kom Olsson med en ursäkt:

”Bäste Lars,
Jag vill be om ursäkt för att jag talat nedsättande om dig i mitt nyhetsbrev.
Jag är inte lagd åt att tala nedlåtande vare sig till någon personligen eller ännu värre offentligt.
Men det faktum att Orrenius använde mig för att illustrera sin tes om att konstvärden skulle vara rädd för dig och den prekära situation du befinner dig i gjorde mig oerhört kränkt. Jag kände mig framställd som en hycklare.
Om det var så att jag uppfattade din konst som angelägen för mig vågar jag påstå att jag gärna skulle ta riken att göra en utställning även under dessa speciella omständigheter.
Jag är övertygad om att du, då du ju känner min verksamhet och understundom besöker mitt galleri, vet att vi står konstnärligt mycket långt från varandra. Jag tror inte för ett ögonblick att du själv verkligen trott att jag skulle kunna tänka mig att göra en utställning.
I så fall vore det intressant att få veta vilka kvalitéer i ditt konstnärskap som du tror skulle passa mitt galleri.
Att avfärda de konstnärer som uppvaktar mig i galleriet är aldrig lätt. Jag försöker ge alla en chans, säga något uppmuntrande och aldrig vara nedlåtande.
Redan direkt efter det att vi skildes åt utanför galleriet kände jag att jag gått lite bryskt fram mot dig, med idèn om att du skulle vara anonym, jag förstår väl det otänkbara i detta för din del. Det var lite tarvligt av mig. I avspisningen av dig tyckte jag att jag kunde unna mig en liten teori (anonymitet) och ett skämt. Du är ju en etablerad konstnär och inte en skör nybörjare och vet dessutom var jag står. Men det kändes inte bra. Förlåt.
Jag önskade inte figurera i denna artikel och jag vill inte ta del i den debatt som tydligen följt av Orrenius missförstånd, jag vill hoppas att det var just det, ett missförstånd och inte tro att det var ren ohederlighet. Ni kan ju inte gärna lämnat galleriet och efteråt tillsammans konstaterat att ’här var en gallerist som gärna ställt ut mig om namnet Vilks inte nämndes’, utan att du haft en invändning mot en sådan formulering.
Ännu en gång jag vill be om ursäkt för mina nedlåtande ord om din konst och person, detta har plågat mig sedan jag tryckte på send knappen för mitt nyhetsbrev.
Med de bästa hälsningar
Gunnar”

Det lät ju rimligt och resonabelt. Jag skrev därför tillbaka:

Många tack för ditt brev. Jag tycker ju att det hade varit tråkigt om vår goda relation skulle ha blivit förstörd av den här lilla saken. Från din sida sett hade det nog varit bäst att svälja förtreten. I och med att du gick ut med din deklaration och kravet på dementi blev det en lite för stor sak. Sådant handlar mest om mediehanteringen och du är väl inte riktigt hemma i den genren. Men det är inte lätt när Vilksryktet börjar gå och konstvärldens medlemmar reagerar.
Jag är inte övertygad om att vi konstnärligt står så långt ifrån varandra. Jag själv rör mig inom och utom konstens olika områden. Under de senaste åren har jag blivit alltmer intresserad av den mer traditionella estetikens möjligheter. Sedan 2011 har jag faktiskt arbetar dagligen med måleri och teckning. Efter hand såg att det här med att packa in rondellhundarna i klassiska parafraser medförde en del intressanta konsekvenser – att hundarna egentligen blev sekundära (men ändå nödvändiga som krydda eller signatur) i förhållande till det övervägande arbetet, nämligen målningarna.
Framför allt tänkte jag mig att det vi nog har gemensamt är det subtila. Tyvärr har jag inte haft någon möjlighet att visa dig vad jag menar eftersom det har varit besvärligt att få fram tillräckligt bra bilder på sådant jag har gjort. Mina nu rätt långa studier av t ex Vermeer har fört mig in i det subtilas estetik.
När jag får fram tillräckligt bra bilder skall jag skicka dem så att du kanske kan förstå vad jag menar.
I varje fall är jag glad att jag utan något svårmod kan fortsätta att besöka dig och ditt galleri.”

Jag kan inte se att jag uttalade något oerhört i denna lilla text, men av någon anledning gick Olsson i taket:
”Lars Vilks,
Tack för ditt brev. Det föranlåter mig att formulera några klargöranden.
Detta trots att mediahanteringskunniga journalister har förklarat för mig att jag utsatts för en scandal-mongerin. Allas råd har varit att hålla tyst, du kan aldrig få rätt. Sådan är medialogiken.
Du säger det själv i ditt brev, för mig är det ’..bäst att svälja förtreten.’ och som du säger om mediahanteringen, är jag ’inte riktigt hemma i grenen’. Det stämmer, jag önskar inte heller vara det.
Men personligen provocerar du mig med ditt brev till att nu vara för mig obekvämt oartigt rättfram.
Jag känner inte till något ”om vår goda relation”. När jag skrev och bad dig om ursäkt för att jag behandlat dig nedlåtande, insåg jag att det var första gången någonsin som jag tilltalat dig. Vad jag kan minnas har du besökt galleriet tre gånger de senaste åren. Dessförinnan hade jag sett dig vi en debatt på Mejan någon gång på 90-talet.
Jag har aldrig önskat tala med dig. Aldrig inlett ett samtal med dig. Men vid varje besök har du, på psykopatens vis med smicker och provokation, lurat in mig att tryffera dina monologer. Det kallar inte jag samtal. När jag äntligen blivit av med dig har det lämnat en obehaglig eftersmak.
Det du kallar ’den lilla saken’ uppfattar jag som ett djupt kränkande påhopp. Att du skulle acceptera min ursäkt, och än minde be mig om ursäkt för den olyckliga artikeln, förstår jag nu inte ligger i din sätt att kommunicera. I stället är du oförskämd nog att rekommendera mig ’att svälja förtreten’.
Varje verk som jag känner till av dig, har genom åren fungerat som illustrationer till det jag tycker är mest motbjudande i samtidskonsten i samtal med mina vänner. Vad du tycker om den konst jag visar kan jag inte minnas att du, vid något av de korta besöken i galleriet, dryftat med mig.
Det du skriver att du arbetar med nu intresserar mig inte alls. Lika lite som det du gjort tidigare. Gör dig inte besväret att skicka mig några bilder.
Hur det är med ditt humör om du av någon anledning skulle komma att besöka galleriet igen, vet jag inte, mitt skulle i alla fall sjunka.
Utan större högaktning
Gunnar Olsson

PS. formulerat några sömnlösa nätter senare.
Med tanke på alla varningar kan jag naturligtvis inte skriva ovanstående brev.
Att du provocerat fram det är, förstår jag nu är själva anledningen till att du skriver det försåtliga brevet till mig. Åter på psykopatens vis. Det kan vara ett sätt för dig att få göra nästa drag. Kunna säga: Se så rädd galleri Olsson är. Nu tar han avstånd från mig, den fega kraken, stackars mig”.
Att du förstått det orimliga i att jag skulle göra en utställning med dig under några omständigheter, uppfattar jag som klart, men att den unge mannen som var med dig inte skulle vara kapabel att avläsa ironin i delar av min avspisning finner jag förvånande. Av ålder att döma verkar han ju tillhöra den ironiska generationen.
Det kan ju inte vara så att om du haft en möjlighet att korrigera honom, vad beträffar denna häpnadsväckande nyhet, inte gjort det. Något stämmer inte här. Är Orrenius med dig i detta upplägg, lite förbryllande är det ju att han inte vill få denna ’sensation’ bekräftad av mig, innan han låter världen veta att jag är något annat än det jag gett mig ut för att vara. Avslöja att jag är en hycklare och Vilksanhängare. Och gör mig till måltavla för samma krafter som jagar dig. Ett telefonsamtal, t.ex. för en bekräftelse eller dementi. Men jag har förstått att det är regel i den här typen av journalistik, att inte förstöra en bra historia genom att få den bekräftad.
Här är jag chanslös. I massmedias värld styr geschäftet. Kändisen Vilks är en större tillgång än Olsson. Kan man blåsa upp den berättelsen något på bekostnad av Olssons heder och ära, så är matematiken klar. Media är ju ditt instrument, och jag måste erkänna att du spelar det virtuost. Som du säger, det är inte min genre.
Nu börjar jag ana hur det känns att vara utsatt för ett mediedrev, allt du säger kommer att vändas mot dig. Ett massmediadrev, fast med bara en hund i drevet, en rondellhund.
Du som intresserar dig för yttrandefrihetsfrågor borde inte vara främmande för min reaktion. Ditt eget och andra journalisters råd till mig att inte försöka få rätt. Att jag inte bara känner mig kränkt och förnedrad, framställd som en hycklare som i lönndom skulle vara en tillskyndare av dina idéer. Dessutom smittad av de hot som riktas mot dig.
Denna logik gör alltså att jag inte kan vänta mig upprättelse i media och inför de grupper av nazister och jihadister som du kommunicerar med. Men ’Vilksryktet’ har fått en rörande stor mängd vänner och för mig okända, journalister, jurister, kollegor och konstnärer, konstinstitutionschefer m.fl. att värma mig med sin sympati. De har alla genast fattat det orimliga i att jag skulle ställa ut dig. Det tröstar.
Jag väljer nu till slut, mot bättre vetande sända dig det här brevet för min egen mentala hälsas skull. I och med detta ber jag att få slippa att ha någon vidare kontakt med dig.
DS”

Jag har i själva verket besökt Galleri Olsson många gånger och vid några tillfällen diskuterat konst och även det han ställt ut på galleriet. I affektens stund kan dock minnet bli kort. Det råd som jag gav, att han skall låta saken passera torde vara det bästa. Att gräva vidare och påstå att han inte menar saker han har sagt är ett hopplöst läge. Till sin omgivning kunde han ha sagt att han drabbats av mediernas beteende. I övrigt talar väl texten för sig själv och visar upp en annan sida av Olsson än den andlige idealist som han gärna utger sig för att vara.

Publicerat i om utställningar m m, Projekt | 33 kommentarer