Vilks.net

Konstvärldens intresse för att bevara Lunds Konsthall är både stort och intensivt. Det verkar som om det kan ha gett utdelning. I Sydnytt uttalar sig Joakim Friberg (S), ordförande i Lunds kultur- och fritidsnämnd:
”Jag tycker det är viktigt att påpeka att det här handlar absolut inte om en nedläggning under några omständigheter. Det har tolkats mycket som att vi vill lägga ner konsthallen, men konsthallen har en väldigt viktig plats i Lund”.

Man har också fått till stånd ett uttalande från internationellt välkända chefsröster.

Hela saken är en fråga om konstdebatt. Den som så önskar kan se en hel del av diskussionerna på FB-sidan. Åtskilliga debattörer ställer sig kritiska till Åsa Nackings smala linje, men menar ändå att konsthallen bör bevaras med den verksamhet man bedriver.

Ser man på argumentationen är det inte mycket man har att komma med när man skall försvara konsthallen som en publikt viktig institution. Carolina Söderholm skriver i Kristianstadsbladet: ”ger utrymme för konst som utmanar, väcker eftertanke och kritiskt förhåller sig till historien och nutidens angelägna frågor. Men de utvecklar även nya sätt att arbeta med förmedling och pedagogik. I ett samhälle präglat av ett explosivt växande bildflöde, ger de besökarna verktyg att närma sig och tolka vad de upplever och ser. Samtidigt fungerar de som nav, där det lokala och globala, det offentliga och privata, konstliv, föreningsliv, skola och forskning knyts samman.”

Så är det naturligtvis tänkt i den internationella samtidskonsten men som det alltid visar sig stannar alla dessa goda intentioner inom de egna leden. Dan Jönsson (DN) formulerar sig lite mera intrikat: ”Lunds konsthall har på senare år följt en linje som med fog kan kallas smal – envetet har man i utställning efter utställning borrat i frågor som rör modernitet, globalisering, kunskapsproduktion. Är det sådant som hör hemma på en konsthall i en universitetsstad? Jag tycker det. Men frågan tål förstås att ställas.” Uppställningen av argument är förstås försåtlig, han räknar upp saker som man knappast kan förneka vikten av – och att detta sker i en universitetsstad. Kan man annat än att bejaka detta?

Det enda raka argumentet som finns är nog att det helt och hållet rör sig om utrymme för internationell samtidskonst på högsta nivå. Den konsten är, som vi vet, den som gäller, och är det inte rimligt att den också har en plats i Lund. Inte minst för att den under lång tid har haft en sådan plats och att en nedläggning skulle få Lunds politiker att framstå som kulturfientliga i ett internationellt perspektiv. När det kortet ligger (tillsammans med en massa retorisk sörja) har man dessutom Konsten, något som alla med politiskt ansvar inte kan negligera.

En vacker maktdemonstration tycks kunna ge utdelning, något som vi kan applådera. De få möjligheter att följa samtidskonsten finns det all anledning att försvara.

Striden kring Lunds konsthall går vidare och det ger också en god inblick i konsten och konstvärlden. Konstvärlden har lyckats med att mobilisera sitt motstånd. Det har skrivits många artiklar (t ex SDS) och en FB-grupp har fått tusentals följare. Ett antal konstchefer har gått ut med ett öppet brev i SDS. Kunstkritikk har två artiklar om saken. Det ser med andra ord bra ut för konstsidan. Man har klagat på att beslutet om rekonstruktion fattades utan dialog. Dialog är precis vad som är önskvärt eftersom en sådan innebär konstkunniga och skickliga kulturdebattörer mot några vilsna politiker som tvingas inta en populistisk ståndpunkt.

I en av artiklarna där politikerna uttalar sig nämns att rekonstruktionen gäller betydligt mer än konsthallen, t ex har en lika förtvivlad situation uppstått för fritidsledarna. Det är klart att konsten har en stor fördel gentemot ett eventuellt intresse för fritidsledarna, nämligen det kulturella kapitalet. Att ge sig på detta – ja, då blir det populism. Vi måste ha råd med konst på högsta nivå. Ett starkt motiv.

Det där med publiken är lätt att ta sig förbi:

”Anders Kreuger är inte alls av åsikten att konsthallen är oförmögen att nå en bredare publik, och förklarar hur han tillsammans med Åsa Nacking tog fram de populära utställningskataloger som varje besökare kan ta med sig hem gratis.
Dessa riktar sig inte bara till en redan införstådd konstpublik utan har en bred målgrupp. Att ge ut dem, och att engagera konsthallen i produktionen av nya konstverk med lokal anknytning, blev möjligt i samband med att antalet utställningar per år minskade till fem, säger han och tillägger att orsaken till att de fem sedan blev fyra, var av ekonomiska skäl.”

Helt övertygande är förstås inte ett sådant resonemang: Konsthallen kan nå en bredare publik genom sina ”populära” kataloger. Katalogerna, som jag har många av, är alldeles utmärkta men jag har svårt att tro att de kan nå en bredare publik. Men sådant spelar mindre roll, konsten kan försvaras genom att hävda att den i sig är viktig och alltid har varit viktig och att man därför bör göra sitt yttersta för att behålla den – på högsta nivå.

Jag stödjer själv konsthallens kamp, men som sagt, det intressanta är inte minst hur konsten kan försvara sig. Och hur svårt det är för politiker att reda ut situationen utan att framstå som mindre vetande och kulturfientliga.

Konstnärens Thomas Holm har gjort den här teckningen som visades på Lukasgillet julmöte igår. Här sitter alltså konsthallschefen med sin teoribok (vilket kan ses som det helt avgörande kulturella kapitalet) medan de barbariska politikerna försöker dra ner konsten i rännstenen: