Signaturen Adam skrev en kommentar:
”Om vi tillåter oss spekulera kring framtiden, hur skulle konsten se ut i en framtida konservativt inriktad västvärld, som gjort upp med 1900- talets konceptuella konst? Du och andra har talat om estetikens återkomst. Men hur ser en sådan estetik ut? Det kan väl inte vara en gammal form av estetik som återkommer? Den nya estetiken måste vara ny. Har du lagt märke till några tecken i tiden; moderna estetiska framställningssätt i undergroundkretsar, som kan ta större plats i konsten. Bli mainstream, en slags morgondagens standardestetik?”
Svaren på dessa frågor skulle många vilja veta. Jag har som sagt siktat på att estetiken skall komma att spela en större roll. Nu tror jag inte att estetiken kan förnya sig i modernistiskt avseende. Men eftersom konstbegreppet har expanderat drastiskt blir det möjligheter till många kombinationer. Jag kan alltså inte föreställa mig att enbart form kan bli ett bärande element. Vi får tänka oss ett konstant återanvändande av det som finns och för övrigt allt som dyker upp även utanför konsten.
Ser man tillbaks i de senare delarna av konsthistorien kan man förstå något av möjligheterna. Om man tänker på målare som Anselm Kiefer och Gerhard Richter vilka bör ha säkrat sina konsthistoriska platser. Deras formskapande är inte tillräckligt nytt för att fungera som modernistiska formöverskridanden. Men med intentioner och utvecklad diskurs och kontext får det nog sägas vara givet att det är estetiken, alltså bild- och formvärdet, som är det centrala.
Att det finns en dragning i den här riktningen kan man kanske tala om. Knappast en tillfällighet att Katharina Grosses Untitled Trumpet 2015 blev ett av de mest hyllade verken i Venedigbiennalen. Det gäller bara att komma förbi den stora barriären av konstens nyttiggörande, dess ”alternativa politik”, ”angeläget” etc.
Intressant att du tar upp Richter. Han gjorde ju en sorts inverterad rondell-hund i Kölndomen. Ett mkt starkt verk som i typisk Richtersk politik förenar två motsatspar, Islam-Kristendom, med sitt Islamska asymetriska mönster, vilket genererade många provocerade individer när det begav sig. Precis som han tidigare gjort med Öst-Väst, realism-abstrakt expressionism, i sina tidigare verk. Men verket sitter där med sin intensitet på kronan av kristna symboler, och förenar tänkandet att det faktiskt finns en gemensam framtid. Här faller den polariserande RH pladask i jämförelse.
http://www.newyorker.com/magazine/2008/05/12/many-colored-glass-2
Jag vet att du har problem med RH och det är väl bra att det finns ett stillsamt och subtilt alternativ uppfyllande allas behov av decorum.
Jag tror inte på politisk konst. Den förutsätter att konst underordnar det estetiska för det politiska och drivs av ett budskap. Konst ska inte vara budskap. Den kan ställa frågor, men bara om den inte är avsedd att göra det. Den kan naturligtvis provocera men bara om betraktaren själv skapar den. Den nya, liksom den tidigare, konsten visar verkligheten. Den som inte kan se verkligheten behöver inte.
Frågan om konsten i framtiden blir alltså vilken verklighet vi har då och om den är det svårt att spå.
Lars
Tack för svar.
Du har skrivit om periodisering tidigare. Om postmodernismen kan man säga att den gjorde intåg i konstvärlden på 1960- talet (Rauschenbergs ”Monogram” 1962 samt div. konstverk av Warhol samma decennium). Sedan har du skrivit att socialkritiken gjorde intåg på 1990- talet. Men samtidigt, är inte socialkritiken en del av postmodernismen? De är svåra att separera ibland. Ta t ex Marina Abramovics olika performance under 1970- talet. Speciellt då ”Rythm 0”, där det verkligen var åskådarna i konsthallen som skapade verket – mannen som riktade en pistol mot Abramovics huvud. Hur ser du på ”Rythm 0”: postmodernism, eller en förlöpare till den sociala kritiken?
Det är riktigt att popkonsten, liksom konceptkonsten, hör samman med postmodernismen. Men man brukar ändå tala om postmodernismen som en särskild rörelse. Dels för att postmodernismen hade ett annat och större teoretiskt bagage och dels för att det innebar att ett nytt synsätt (alltså idébaserad konst) blev styrande i konstvärlden. Postmodernismen som rörelse under 1980-talet (i USA) och kring 1990 (i Europa) var knappast socialkritisk, den handlade om kritik av modernismen, sociala konstruktioner, relativisering av värden, upphävandet av skillnaden mellan mediebilder och verklighet. Men ”verkligheten” återvände i politisk form och det är någonstans i början på 1990-talet som det tar verklig fart. Det finns naturligt nog verk som har politisk innebörd dessförinnan. Hans Haacke är ett annat exempel. Men vi talar här inte om någon dominerande trend.
Borde inte teknikutvecklingen framöver påverka konsten? Jag tänker på direktprojicering på hornhinnan, ljudgenerering direkt in i skallbenet, etc.
Men det kanske blir den folkliga konsten som går åt det håller?
Almen
Glöm inte bort fotografiet. Har redan har en stark plats i folks hem, fullt utav komposition, estetik m.m.
http://www.boomsbeat.com/articles/142/20140123/54-beautiful-photos-of-son-doong-cave-the-worlds-largest-cave.htm
Jättefina fotografier – men som en violoncellägande rik student i USA på sextiotalet hävdade – som köpte jättelika bastprydda chiantiflaskor till våra Dormitoryparties – och kunde ett enda (naturligtvis C-ackord) på sitt instrument – vad har detaljrik registrering av naturens under att skaffa med konst??
Teknikutvecklingen påverkar alltid konsten,
Minecraft har fått ett konstnärligt erkännande och ingår numera i samlingarna på Museum of Modern Art i New York.
Nygammal teknik;
Dan Park använder bl.a. 70-tals teknik som kopiator, pärlplattor och (det numera folkliga) tatuering i sin konst.
Den här konstnären, Julien Berhier, verkar i Vilks 80-talsanda, eller?: http://www.hamnen.se/artiklar/spektakulaert/sald-sjunkande-bat-for-640-000-kr.html
Det fordras tydligen bastprydda Chiantiflaskor och ett klockrent C-ackord för att komma fram till att en detaljrik registrering av naturens under inte kan vara konst.