2186: Debatt i julstugorna

Eftersom konstnyheterna har tynat bort i julinvasionen får man söka efter relationella installationer på annat håll. Och naturligtvis kan den svenska politiken förse oss med sådant. Dessutom på en hög komisk nivå och inte utan ett visst mått av dramatik.

Tino Sanandaji är nu omhuldad (om än något hårdhänt) och han är ännu mera kontroversiell än någonsin. Enär han har blåst upp strid mot DN blir konsekvensen given: En journalist kan i princip aldrig ha fel. Varje ifrågasättande presenterar automatiskt en viss glidyta och till denna tillkommer en arsenal av retoriska åsikter. Anders Lindberg (Aftonbladet) tar sig an Sanandaji med ett utomordentligt engagemang. Han ruvar uppenbarligen på en tidigare dust alldenstund han tar upp samma ämne. Han passar också på att visuellt pressa ut Sanandaji på den högerextrema planhalvan.

I svallvågorna av DN-artikeln kommer ekonomen Sandro Scocco (Dagens Arena) med en positiv nyhet som han har räknat fram och som han menar är den riktiga bedömningen: Invandringen är lönsam, fast på lite längre sikt. Samtidigt diskvalificerar han sina motståndare, särskilt en.

Dagens Arena bjuder också på andra intressanta uppslag. Håkan A. Bengtsson skriver att man måste bjuda strid mot högerkonservatismen men han är osäker om vilken strategi man skall använda. Mitt enkla tips skulle vara att man först i detalj skall beskriva det man är intresserad av. Så objektivt och korrekt som möjligt. Redan i Bengtssons text blir jag lite förundrad: ”Sverige är ett av flera exempel där radikala högerpopulistiska partier går fram, men inte har något politiskt inflytande. Än så länge.”

En intressant beskrivning, det finns alltså I Sverige ett antal växande radikala högerpopulistiska partier. Tyvärr nämner han inte vilka dessa framåtgående är förutom om det som alla talar så intensivt om.

Ingen anledning till oro dock, det finns ju saker man kan oroa sig över. Eller som Gertrud Stein uttryckte saken: He asked for a distant magpie.

Publicerat i politik | 12 kommentarer

2185: Politiken och konstpolitiken

I DN:s artikel om SDU omtalas Tino Sanandaji på ett insinuerande sätt. Han är en besvärlig figur eftersom han ständigt kommer med sina alltför talande sifferövningar vilka ständigt demolerar den lättvindiga optimism som brukar prägla mediespalterna. Men därigenom blir han också en hjälte på ”the dark side” vilket självfallet ligger honom till last. Sanandaji har genast gått i svaromål (man kan läsa ännu mer på FB). Men det är mer än så, Sanandaji befinner sig i öppen strid med DN. Han säger att han saknar förtroende för ”DN och dess chefredaktör”. Han vägrar därför att låta sig intervjuas. Man kan fråga sig om det är en bra strategi. Om han vill etablera sig som en seriös röst är det nog ingen god idé. Är hans syfte att göra sig ännu mer kontroversiell så blir han bönhörd. DN är inte längre den mediemakt som den tidigare har varit men ändå en av Sveriges stora spelare i åsiktsbranschen. Nu har han retat upp jätten. Det är tveksamt om han får med sig några ansedda mediespelare i denna match. Kommer t ex någon av dessa att reservera sig mot DN:s insinuationer och ”guilt by association”?

En helt annan sak som delvis är en fortsättning på den pågående debatten kring Lunds konsthall. Magnus Bons (Konstperspektiv) skriver om detta och nämner dessutom andra inskränkningar i konsten på andra håll. Han avslutar:

”Konflikten kring Lunds konsthall är således en av flera pågående. Samtidskonstens utrymme krymper runt om i landet. Det som borde vara en given plats för diskussion och reflektion av situationen idag hotas. Vad är det som är så skrämmande oviktigt med fri konst?”

De två sista meningarna är de intressanta. ”Det som borde vara en given plats för diskussion och reflektion av situationen idag hotas.” Ja, det borde finnas en sådan diskussion men faktum är att om den finns är den mikroskopisk. Och det är väl just detta som är så skrämmande oviktig med fri konst, den skapar nästan inga debatter alls. Inte ens interna konstdebatter förmår man prestera. De nedslag i konsten som har skapat livlig debatt kommer från annat håll, t ex Anna Odell och Makode Linde och de har mottagits med blandade känslor av konstvärlden. Anna Odell har visserligen kommit att hyllas, inte minst genom sin utställning på Kulturhuset, men hon är ingen konstnär som deltar eller blir inbjuden till utställningar i övrigt. Hon är konstnären (intressant nog) som har gjort ett verk. Att Makode Linde nu kommer att visas på Kulturhuset hänger samman med att Marianne Lindberg De Geer har uppmärksammat samtidskonstens tandlöshet och därför bestämt sig för att göra något åt det, vilket visade sig vara en inte alldeles enkel resa.

Det har pågått länge. Man kan erinra sig Modernautställningen 2006 som mottogs med lovord av kritikerna. Man förväntade sig också att det skulle bli en diskussion om samtidskonsten men det blev ingenting. Den nästa Modernautställningen 2010 visade sig lika lam, representativ och ett undvikande av allt som kunde tänkas sticka ut. Och om just det blev det en liten diskussion. Medan de två första i varje fall var ett försök att visa var svensk konst står blev den tredje 2014 en internationell begivenhet och då ännu stummare eftersom den kom att representera internationell standardkonst, en stillsam historia.

Det förefaller som om fri konst har blivit skrämmande oviktig.

Publicerat i om utställningar m m, politik | 11 kommentarer

2184: Konsten och politiken

Den kubanske konstnären Lázaro Saavedra (2529) går hårt (e-flux journal) fram emot Tania Brugueras provokation i Havana. Han menar att en sådan provokation bara gör sakerna värre. Han passar också på (och det brukar ofta framföras om konstnärer som drar till sig uppmärksamhet) att framhålla att hennes verkliga mål är att bättra på sitt CV.

Frågan är dock väldigt intressant. Hur fungerar en provokation? I det här fallet har hon lyckats kränka de kubanska myndigheterna och dessutom ett större antal som alltfort ser Kuba som ett alternativ gentemot kapitalismen. På kort sikt kan säker Saavedra ha rätt. Den kubanska regimen försöker säkert hålla ordning på efterföljare. Men samtidigt har man visat sin svaghet och att det inte lär gå att komma undan. Den massiva bevakningen av Brugueras fall har inte precis gett god reklam för Kubas yttrandefrihet.

I vårt land är censuren mer subtil. En god överblick av de senaste årens uppgörelser med den strukturella rasismen får man av Jésus Alcalás artikel i norska Morgenbladet. Det handlar om bibliotekens utrensning av litteratur som bedömts som olämplig. Man kan fråga sig varför man så envetet ägnar sig åt denna sport. Förklaringen är förmodligen att det intresserar medierna och engagerar många läsare. Men samtidigt drar det ett löjes skimmer över de antirasistiska organisationernas sammanbitna ansträngningar.

I den något aktuella flyktingfrågan framträder Tino Sanandaji som en från rätt många håll mindre önskad debattör. Det kan dock vara mer än rimligt att det läggs siffror på bordet istället för förhoppningar, fantasier och övervinklade påståenden. Här presenteras han av Lars Åberg i Dagens Samhälle.

Publicerat i politik, yttrandefrihet | 23 kommentarer