Man kan konstatera att Makode Linde har lyckats med att leva upp till de positiva förväntningarna i konstvärlden. Se t ex Birgitta Rubins recension i DN. Utgår man från recensionerna är det uppenbart att Lindes verk har fått en klar kvalitetsstämpel. Tre (SvT) eller fem tappra demonstranter utanför Kulturhuset höll fast vid att utställningen var rasistisk. Men det här slaget av demonstranter är inte intresserade av vad det gåtfulla uttrycket ”rasism” har fått för betydelse. Men det är viktigt att ett sådant verk förblir kontroversiellt eftersom det bygger på det. Man kan också påminna sig att det inte på något sätt är givet att någon institution med status ger plats åt en större Lindeutställning. I det här fallet var det ett initiativ från Marianne Lindberg De Geer. Hon gav honom chansen, det kostade henne en hel del, men det blev praktfullt och omtumlande. Man lär inte glömma den här utställningen.
Natalia Kazmierska (SvT) bejakar utställningen men hon är inte helt nöjd utan kommer med ett litet tillägg värt att notera: ”Det börjar bli en lite tröttsam gimmick. Kom med nåt nytt!” Det är inte ovanligt att kritikerna vrider sin kritik i den riktningen. Man skall komma ihåg att det är få konstnärer som gör något nytt. De skapar sin profil och signatur och sedan vänder man och vrider på detta med mer eller mindre lyckat resultat. Cézanne höll på med sina murriga färgfält in i det sista, Rothko penslade på sina färgytor, ingen av dem lyckades komma med något nytt. Men det gick bra ändå. Lindes tema lär inte på länge än vara uttömt…
Ai Weiwei har gjort ett nytt utspel som knappast tillhör hans bättre, en remake av fotot av den drunknade gossen Alan Kurdi (Guardian, Artnet). Där ligger således Ai som en valross på stranden och man undrar vart han vill komma. Det är svårt att estetisera en bild som har fungerat så slagkraftigt som denna. Det som ligger närmast, och som Ai med all sannolikhet inte tänkt sig, är att ironisera över mediebildens förförelse. Alltså i bästa Warholanda fast med lite väl komiska övertoner när konstnären själv vältrar sig i havskanten.
Men Ai Weiwei har sina klara begränsningar. Allt han har gjort av större intresse har handlat om relationen Kina och västvärlden. Hans stora sak är självfallet hans utmaning av den kinesiska yttrandefriheten. Nu har han gett sig in i den politiskt korrekta socialkritiken i väst. Som man kan befara är det inte längre något flyt i hans ansträngningar. Han har visserligen kommit med ”något nytt” men inte blev det bättre för det.
