2214: Två konstnärer, en försöker sig på “något nytt”

Man kan konstatera att Makode Linde har lyckats med att leva upp till de positiva förväntningarna i konstvärlden. Se t ex Birgitta Rubins recension i DN. Utgår man från recensionerna är det uppenbart att Lindes verk har fått en klar kvalitetsstämpel. Tre (SvT) eller fem tappra demonstranter utanför Kulturhuset höll fast vid att utställningen var rasistisk. Men det här slaget av demonstranter är inte intresserade av vad det gåtfulla uttrycket ”rasism” har fått för betydelse. Men det är viktigt att ett sådant verk förblir kontroversiellt eftersom det bygger på det. Man kan också påminna sig att det inte på något sätt är givet att någon institution med status ger plats åt en större Lindeutställning. I det här fallet var det ett initiativ från Marianne Lindberg De Geer. Hon gav honom chansen, det kostade henne en hel del, men det blev praktfullt och omtumlande. Man lär inte glömma den här utställningen.

Natalia Kazmierska (SvT) bejakar utställningen men hon är inte helt nöjd utan kommer med ett litet tillägg värt att notera: ”Det börjar bli en lite tröttsam gimmick. Kom med nåt nytt!” Det är inte ovanligt att kritikerna vrider sin kritik i den riktningen. Man skall komma ihåg att det är få konstnärer som gör något nytt. De skapar sin profil och signatur och sedan vänder man och vrider på detta med mer eller mindre lyckat resultat. Cézanne höll på med sina murriga färgfält in i det sista, Rothko penslade på sina färgytor, ingen av dem lyckades komma med något nytt. Men det gick bra ändå. Lindes tema lär inte på länge än vara uttömt…

Ai Weiwei har gjort ett nytt utspel som knappast tillhör hans bättre, en remake av fotot av den drunknade gossen Alan Kurdi (Guardian, Artnet). Där ligger således Ai som en valross på stranden och man undrar vart han vill komma. Det är svårt att estetisera en bild som har fungerat så slagkraftigt som denna. Det som ligger närmast, och som Ai med all sannolikhet inte tänkt sig, är att ironisera över mediebildens förförelse. Alltså i bästa Warholanda fast med lite väl komiska övertoner när konstnären själv vältrar sig i havskanten.

Men Ai Weiwei har sina klara begränsningar. Allt han har gjort av större intresse har handlat om relationen Kina och västvärlden. Hans stora sak är självfallet hans utmaning av den kinesiska yttrandefriheten. Nu har han gett sig in i den politiskt korrekta socialkritiken i väst. Som man kan befara är det inte längre något flyt i hans ansträngningar. Han har visserligen kommit med ”något nytt” men inte blev det bättre för det.

Det här inlägget postades i om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

14 svar på 2214: Två konstnärer, en försöker sig på “något nytt”

  1. Beppe Grillos Vänner skriver:

    Makode Linde i all ära men har han inte kopierat kopierat Marianne Lindberg De Geers koncept. Hon med sitt inklippta face på allsköns celebriteter genom förfluten tid. Makodes blackface bär väl ändå med sig ett likartat tänk.

    Hursom, Mariannes utställning, när det begav sig, är den enda konstutställning som ur mig lockat hjärtliga gapflabb.

  2. Tisdag skriver:

    Har en fundering ang. den socialkritiska och politiska konsten.
    Har dessa riktningar blivit populära för att de är “underhållande”, snabbt ger tillfredsställande problemställningar och relativt enkla att förhålla sig till? Att vanliga dödliga oxå kan få en”konstupplevelse”. Det tråkiga är att konsten ska vara så “duktig” och ska prata på samma språk som alla andra inom nöjesbranschen, politiken mm. Som om den lider av mindervärdeskomplex och måste oxå bidra med något konkret till samhället.

    Vad har hänt med meningslösheten!? Konstnärens uppgift att stå upp för den. Vilka ska annars göra det? Den största och mest viktiga motpolen.

    Om jag får sia om framtiden så tror jag saknaden av mer metafysiska frågor kommer visa sig. Det är ju ett område som är klippt och skuret för konsten.

  3. sl skriver:

    Kan man inte säga att de tre eller fem motdemonstranterna upprätthåller Makondes konstnärsskap genom att leverera just det motstånd han antas försöka bryta igenom? Om det inte är någon chock är det ingen konst? Om ingen protesterar är det ingen chock?

  4. CeDe skriver:

    Hade Dan Park klarat sig helskinnad om han varit kreatör till nämnda utställning på Kulturhuset. Eller hade han ens fått ställa ut där.

  5. Lars Vilks skriver:

    Det komplicerade i den här saken är att nyhetsförmedlingen vill ha aktuellt och angeläget vilket pressar konsten till att prestera något i den vägen. Mycket ligger i presentationen som sker genom curatorerna vilka skall garantera det där med “har något att säga vår tids situation”. De flesta konstnärer vill inte ha raka linjer men ju krokigare det blir dest mindre uppmärksamhetsbelöning.

  6. Lars Vilks skriver:

    De fem är ju bara en liten del eftersom Makondes utställning är kontroversiell och häftigt diskuterad. Det finns gott om protester och invändningar. Hade det inte funnits det hade det naturligtvis varit frid och fröjd. Men där befinner vi oss definitivt inte.

  7. sl skriver:

    Är inte bara fem motdemonstranter att tolka som att den häftiga diskussionen kring den kontroversiella konsten egentligen angår väldigt få, inte olikt en så kallad storm i vattenglas?

  8. Lars Vilks skriver:

    Nej, om du följer t ex diskussionerna på Makondes Facebook kan man se att det finns ett betydande engagemang. Och nog minns du vad som hände med Tintin i Afrika, Lilla Hjärtat, Pippis pappa, negerbollen osv.

  9. Mattias Hjerpe skriver:

    Tack, Lars, för att du tar upp frågan om förnyelse och att slå knut på sig själv. Det är inte bara inom konsten kraven på “nytt och fräscht” gör sig gällande. Linde har ju hittat ett distinkt uttryck som säkerligen bottnar i en vilja att tränga in i våra olika föreställningar om den andre. Jag har för mig att Linde var ett fint stöd till Stina Wirsen när det blåste som värst. Återigen tack för att ni finns och hjälper oss andra tänja ut.

  10. sl skriver:

    Tack för pekaren till Makodes facebook, letade mig vidare till Hanna Fahls intervju. Jag kan nu föreställa mig bakgrunden till Marie Louise Ekman Bergenstråhles avhopp.

    Vad jag närmast tänkte var att det betydande engagemanget runt Makode kanske är väldigt röststarkt men med liten numerär?

    Jag har själv förbrutit mig mot negerbollsbestämmelsen i närvaro av elever födda runt 1990, i en undervisande och ickehatande kontext, de blev chockerade och arga! Frågan är om inte jag blev mest förvånad; den politiskt korrekta aggressiviteten inför historiska fakta som inte passar med mentalkartan var jag personligen omedveten om. På negerbollsplanet är skräcken lika utbredd som klimatångesten. Möjligen är de två sidor av samma sak; alla ska tänka rätt och samma sak i Sverige.

  11. Lars Vilks skriver:

    Du menar Marianne Lindberg De Geers avhopp?

  12. sl skriver:

    jag blandade definitivt ihop dem.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.