Vilks.net

Så är det dags för Makode Lindes kontroversiella utställning på Kulturhuset. En kör av kritiska stämmor beledsagar hans framfart. T ex Mattias Järvi (ordförande i föreningen Fokus afrofobi) som har en artikel i Nyheter 24. Järvis kritik glider delvis förbi Linde. Istället menar han att Lindes framgångar är ett tecken på det svenska samhällets rasism. Järvi citerar Linde från DN angående att han sju gånger skulle ha sökt till Konsthögskolan. Först när han drog fram ras med negerboll och Ku Klux Klan blev han antagen. Järvi skriver: Det ”belyser väl hur lätt och legitimt det är att använda sig av afrofobi för att komma in på prestigefylld högskola. Hade Makode valt att använda sig en antisemitisk bild med kopplingar till Förintelsen, hade han med all säkerhet inte kommit in på Kungliga Konsthögskolan och troligen åtalats för hets mot folkgrupp.”

Järvi vet naturligtvis inte hur man ser på saker på konsthögskolor, han är ute efter att visa upp sin redan från början givna åsikt. Det är klart att man kan göra ett projekt kring antisemitiska bilder. Ett sådant projekt skulle naturligtvis inte vara antisemitiskt lika lite som Makodes ansökan var tänkt som rasism. I konsten gör man projekt om något och de ideologiska utgångspunkterna är givna. Jag kan förstå att man valde Linde av två skäl. Dels vill man gärna få in mångfald bland studenterna och dels hade man här en svart konstnär som ville använda sina erfarenheter kring rasism i sitt konstnärliga arbete. En svart konstnär som arbetar på ett mer ordinärt sätt får konkurrera med alla andra och har inte särskilt stora utsikter att bli en av de utvalda. Så är det bara, konstnärer som på ett eller annat sätt representerar andra kulturer förväntas göra konst som utgår från den egna erfarenheten av sin egenart.

Detta leder mig också till en helt annan artikel som handlar om konsthögskolor, skriven av Elin Wikström, Henrik Andersson och Sonia Hedstrand (Om konst). Den är tämligen förvirrad eller skall vi säga att den bygger på en rad fördomar som man brukar lufta.

Man gnäller på marknaden. Artikelförfattarna menar att konstskolorna leder de stackars eleverna till den förfärliga konstmarknaden. Främst är det väl så att man leder dem till den internationella samtidskonsten. Marknaden är inte överdrivet hungrig på undersökningar kring arkiv och texter kompletterat med video och installationer. Skall man ta sig fram där får man sikta på stipendier och lärartjänster. En del av studenterna fattar detta och förstår att det i någon mån är en idé att kunna försörja sig på sin konst. Då får man hoppas på marknaden för vem skall annars försörja alla utexaminerade konststudenter?

Vidare menar man att mångfalden skall ökas och konstbegreppet utvidgas. Svårigheten att öka mångfalden beror främst på att de mångfaldiga inte utgör så många av de sökande och att man inte kan förbigå att bedöma studenterna efter vad de visar upp (och då gäller självklart vad som är gångbart i perspektivet den internationella samtidskonsten). Ett utvidgat konstbegrepp har jag svårt att föreställa mig eftersom det är så uttänjt det kan bli. Det är man också överens om, allt kan bli konst. Vad som dock inte kan bli konst är om man gör något annat som är något annat och vill att det skall bli konst samtidigt som det i första hand rimligt uppfattas som något annat.

Det är oundvikligt att det här dyker upp: ”Undervisningen i konsthistoria och teori behöver göras mer inkluderande än de snäva eurocentriska och västerländska perspektiv de har i dag. På det här området behöver både personer med specialkompetens knytas till konstutbildningarna, innehåll ses över och pedagogiska metoder omprövas. Inte bara konsten utan även konstnärens ateljé, konstutställningen, kulturpolitik och begrepp som fri konst och konstens kritiska potential borde studeras i ett globalt och historiskt sammanhang.”

Artikelförfattarna påtalar också det beklagliga i att konstbegreppet har skapats och dominerats av män i den övre medelklassen.

Problemet är att det västerländska konstbegreppet och dess normer är helt dominerande i den internationella konstvärlden både det som kan kallas för modernism och den internationella samtidskonsten. Det är svårt att se något gångbart alternativ. I den internationella elitstyrkan resonerar man precis som artikelförfattarna och det är svårt att se att det skulle råda någon oenighet. Elitkonsten har också en betryggande moralisk och politisk hållning, alltså allt det där med att bryta ner hierarkier, gynna mångfald, bearbeta all världens orättvisor och uppmärksamma angelägna frågor. Att konstbegreppet är skapat av män är det inte mycket att göra något åt, det tycks fungera utan större problem för alla som glupskt kastar sig in i det från alla världens hörn.

Så har vi detta med konstens olika avdelningar: ”Det är av vikt att ifrågasätta de hierarkier som finns mellan olika konstbegrepp som i dag verkar parallellt med varandra i Sverige, ofta utan kontakt mellan varandra. Auktoriteter inom svenskt konstliv sätter etiketter som
’lokal’, ’nationell’ och ’internationell’ på konstnärskap. Mellan dessa begrepp råder en strikt hierarki som vaktas noga av de flesta inblandade. Högst upp är den internationellt erkände och längst ned den som ställer ut på påskens konstrunda. Beröringsskräcken mellan dessa konstvärldar är i våra ögon sorglig och rentav löjeväckande, just därför att den bygger på rädsla och önskan att sätta sig över andra med hjälp av smak och estetik.”

Så enkelt är det inte. Elittrupperna utgår från en långt mera komplex uppfattning om konsten och dess möjligheter än de som står längre ner. Man kan säga att de håller sig med långt mera och avancerad teori än de övriga. Detta har varit till stor nytta för konstens utveckling men i det läge vi har hamnat nu har man fått för mycket teori som inte längre kan omsättas till något som motsvarar det man förväntar sig. I de lägre hierarkierna har man för lite teori och för lite medvetenhet om betydelsen av diskursen. Jag skall dock inte förneka att positioneringen ger upphov till ett egenvärde som man gärna försvarar av statusskäl. Att vara en internationell samtidskonstnär innebär att man spelar i översta divisionen och kan dess regler. För de lägre hierarkierna är det inte lätt att ifrågasätta ordningen. Man har inte tillräckligt med teori och har antagligen inte förstått riktigt vad det handlar om.

Och artikelförfattarna torde samtliga tillhöra elitavdelningen. Där vet man alltid bäst.