2234: Nationalsångare

Postat den 2016 28 februari av Lars Vilks

Tämligen självklart kan melodifestivalen inte undgå att framföra ett politiskt budskap. Det har knappast undgått någon att den svenska nationalsången var inblandad. En och annan recensent var lyrisk, t ex Markus Larsson i Aftonbladet: ”Sveriges grundläggande idé om att vara ett öppet, solidariskt, välkomnande och mångkulturellt samhälle har nog aldrig tidigare skildrats lika effektfullt i Melodifestivalen.
Helt rätt. Det värmde. Det värmde på riktigt. Statlig tv-underhållning när den är som bäst.”

När upplägget är lite för upplagt blir det inte mycket annat än kitsch. För en gångs skull kan konsten ge en hjälpande hand åt mångkulturen. Jag tänker på den tävling som gick av stapeln 1962 efter Nam June Paiks koncept. Världsmästerskapet i nationalsånger. Deltagarna sjunger sin nationalsång samtidigt som man låter sitt vatten gå. Så länge vattnet kan gå för man sjunga på men då det inte längre går får man avsluta. Till slut blir det bara en sång kvar. Den förste världsmästaren blev Frank Trowbridge (USA) med 59.8 sekunder.

Ett stort konstverk som lämnar mycken eftertanke.

04 champion 1962
Nationalsångarna i kamp om titeln.

Publicerat i om utställningar m m, politik | 10 kommentarer

2233: Från toaletter till Söders Hjältar

Postat den 2016 28 februari av Lars Vilks

Varje dag är ett äventyr i debatt och åsiktsutbudsdjungeln. Ett centralt och delvis livsavgörande problem är våra toaletter. Är de tillräckligt inkluderande? Är det önskvärt att de är radikalt inkluderande? Svåra frågor. (UNT)

Sveriges ekonomi är fruktansvärt stark. Så sägs det trots att man kan undra över varför det tycks bli indragningar i alla hörn. Anna Dahlberg tvivlar på glädjefesten (Expressen).

I konstens värld menar Pontus Kyander att konstnärer inte behöver vara politiska. Det politiska ansvaret vilar istället på konstinstitutionerna. Det lilla problemet är i vilken politisk riktning detta ansvar skall peka. Menar Kyander att konstinstitutionerna skall ta sig en högersväng? Som han skriver på FB: “Maybe art is not the most adequate reaction to the refugee crisis; artists don’t have to be political, but art institutions have to – they are platforms, and have a role in public debate and opinion; it is nonsense that art institution should be unpolitical – arm’s length to politicians means that institutions have a liberty to have a profile and take a stance”.

Nåväl, Kyanders idé är något man brukar följa, inte minst i biennalerna. Snart är det dags för Berlinbiennalen och där aviserar man ”Our proposition is simple, instead of pulling talks on anxiety, let’s make people anxious; rather than symposia on privacy, let’s jeopardize it; instead of talking about capitalism, let’s distort it […] instead of unmasking the present, this is the present in drag.” (artnet)

Ja, det tar aldrig slut. Vi tar den liksom en gång till. Den enda man kan vara säker på att det är en intern affär. Ingen skada skedd, naturligtvis. En biennal är till för konstvärlden och där har alla revolter redan inträffat. Kapitalismen är besegrad, så när som på problemet med biennalernas finansiering. Någon måste ju betala och det gör fienden gärna.

För en tid sedan träffade jag skådespelaren Rasmus Dahlstedt. Han har hållit på en tid att göra politisk satir. Den här blev rätt bra, en god introduktion i samtida studiefält.

Publicerat i Biennaler, politik | 7 kommentarer

2232: Markus Andersson och upphovsrätten

Postat den 2016 25 februari av Lars Vilks

Modernautställningen 2006 var en kritikersuccé men den föranledde ingen som helst debatt. Man får väl säga att konstnärerna uppfyllde kritikernas förväntningar. Så när som på ett inslag. Dorinel Marc valde att ställa ut Markus Anderssons måleri. Det var inte helt populärt. Andersson fick senare ett svavelosande påhopp av Katrine Kleos (Expressen). En kritiker som tydligen passerat kokpunkten (ja, det där förekommer stadigt, berusar dig med vad som helst för att komma fram till din åsikt). Man bör också läsa Anderssons svar på Kielos vilda anklagelser (Expressen).

Av Modernautställningen blev det ändå en debatt men inte alls den som kritikerna hade tänkt sig. Det blev en anmälan om plagiat eftersom Markus Andersson hade använt sig av ett foto av Jonas Lemberg som förlaga till en målning i serien Svenska syndabockar. Det gällde en målning med Christer Pettersson. Upphovsrättsmålet har valsat i domstolarna och nu förestår en ny prövning i Högsta domstolen .

För alla möjliga kränkningar (5 st) som Lemberg anser sig utsatt för kräver han 20 800 kr jämte rättegångskostnader. Lemberg menar dessutom att han förolämpas av att Pettersson pekas ut som syndabock eftersom han frikändes i hovrätten. Den tolkningen är inte precis någon höjdare men idag är det vanligt att folk blir kränkta av det mesta.

Målet är intressant men man kan utgå ifrån att konstvärlden ligger lågt. Markus Andersson är inte någon favorit i konsteliten. Målet är dock viktigt emedan det handlar om huruvida en konstnär kan använda sig av fotoförlagor och vilken grad av skillnad det bör vara för att det skall anses vara ett självständigt verk. Jag tror att den enklast vägen för Andersson är att understryka att hans intresse finns i att fånga likheten, dvs. att man skall kunna känna igen Pettersson. Likheten kan inte något fotograf ha upphovsrätt på. I övrigt blir oljemåleriets, i det här fallet, grova artilleri något annat än ett foto med detaljskärpa.

04 jonas lemberg vs ma
Kombattanterna

Publicerat i om utställningar m m, yttrandefrihet | 23 kommentarer