Hur är det då med det svenska kulturintresset? Ett nytt kulturprogram i tv med Horace Engdahl och Liv Strömquist kommenteras av Martina Montelius (Expressen). Engdahl om kultur i Sverige: “Svenskens förhållande till kultur utgörs helt enkelt av ointresse. Och det är på sätt och vis en fruktbar utgångspunkt, därför att det betyder att det finns ofta inte så många förutfattade meningar att kämpa emot. Det finns inga meningar alls.”
Montelius är oenig: ”Engdahl har fullkomligt fel i det han säger. Kulturintresset brinner okuvligt i detta land. Biblioteken har passionerade stammisar. Teaterbiljetterna går åt. Museerna är välbesökta. Bokförsäljningen ökar. Längtan efter substans i etermedierna tycks stadigt växa. Hos mig gör den det definitivt.”
Det låter inte helt övertygande. Den första meningen i yttrandet är väl en förhoppning som skall uppfyllas av den sista. Bokförsäljningen ökar, men jag undrar vilka böcker som egentligen blir sålda? Lyrik? Och ”längtan efter substans i medierna”, skall det syfta på Eurovisionsschlagern?
Engdahl har nog rätt för sig. Inte heller kan man ana någon djupgående kulturell förankring i flertalet av de artiklar som publiceras i dagspressen under ”kultur”. Där handlar det framför allt att så fort och enkelt som möjligt komma fram till den åsikt skribenten företräder.
