Tämligen självklart kan melodifestivalen inte undgå att framföra ett politiskt budskap. Det har knappast undgått någon att den svenska nationalsången var inblandad. En och annan recensent var lyrisk, t ex Markus Larsson i Aftonbladet: ”Sveriges grundläggande idé om att vara ett öppet, solidariskt, välkomnande och mångkulturellt samhälle har nog aldrig tidigare skildrats lika effektfullt i Melodifestivalen.
Helt rätt. Det värmde. Det värmde på riktigt. Statlig tv-underhållning när den är som bäst.”
När upplägget är lite för upplagt blir det inte mycket annat än kitsch. För en gångs skull kan konsten ge en hjälpande hand åt mångkulturen. Jag tänker på den tävling som gick av stapeln 1962 efter Nam June Paiks koncept. Världsmästerskapet i nationalsånger. Deltagarna sjunger sin nationalsång samtidigt som man låter sitt vatten gå. Så länge vattnet kan gå för man sjunga på men då det inte längre går får man avsluta. Till slut blir det bara en sång kvar. Den förste världsmästaren blev Frank Trowbridge (USA) med 59.8 sekunder.
Ett stort konstverk som lämnar mycken eftertanke.
Nationalsångarna i kamp om titeln.
Samtidigt som barnbrudar sambor med sina vuxna makar på våra asylboenden, helt o-granskat av SVT.
Så ser SVT’s prioritering ut.
Riktigt skojigt verk av Nam June Paik. Mer piss!
Om ändå alla svårt tröttsamma och alltid debila nationalister kunde hålla käften, när de får slut på piss. Fy fanken, vilken skön värld. Kan faktiskt, tänka mig offentliga kissbassänger på städernas torg. Där de alla kan kissa av sig, och ventilera sig. Censur, med ventil. Kan verket heta. Det blir av bassängmodell, då pissoarer inte riktigt passar i formatet, gällande virkesbeståndet av nationalister, och feltänkare.
Jag tycker också att det är en bra idé. Nu kan alla andra länder lägga ner sina nationalepos för nu har Sverige en sång som täcker hela världen.
Här finns mycket att tillägga:
1) om vi bara ska ha en nationalsång worldwide så är den ryska bäst sett ur melodisk synvinkel, vilket sammanfaller med von Clausewitz tes att den som besitter centralbastionen till slut vinner.
2) nu är mello inte en melodifestival, utan bensprattel (s.k ”show”) där översexualiserade 22 åringar uppträder för en 11-åringspublik med bisittande föräldrar. Ett gräsligt exemplar av rakad 40årig slav som ville bli piskad åkte ut, utan tvivel ett fall av misslyckad marknadsundersökning.
3) barnbrudar sammanfaller väl med målgrupp och sexualisering.
4) tävling i musik är inte tävling i musik, utan något annat. Den ständigt dalande kvaliteten på bidragen återspeglar musikens roll i sammanhanget.
5) Gina är ättling till tvångskonverterade våldtagna judar i ett land som aldrig hetat Palestina. En sorglig historia som aldrig tar slut. Palestinierna är namngivna efter ett bibliskt folk i landet Israel, islam ännu ej uppfunnet och exporterat med sabel. ”Palestiniernas” dna är judarnas, plus arabisk tvångssäd.
Men alla förstår inte att man får ta säden dit den kommer.
Den var dålig, jag ber om ursäkt. Men man blir så trött på allt vansinne.
I detta sammanhang kan man minnas den ”Galloperande Svensken” som skrev nationalsånger åt nybildade stater. / GG
Doing the omoralisk schlegrefestival. Sillstryparen hade i huvudsak fel då men fick rätt till slut när hans egna fick makt över den propagandistiska ytligheten.
Ursäkta min dåliga stavning. Det skall vara: ”Den Galopperande Svensken” (av Sture Dahlström) /GG