Han är en svår nöt att knäcka, Tino Sanandaji. Hans strategi är enkel, att använda sig av statistik och redovisning av fakta utan några känslosvall. Något sådant är naturligtvis irriterande eftersom det utan ett tårdrypande tillägg inte kan framföras någon rättvis politik. När fakta kolliderar med en obetvingligt övertygad Behrang Kianzad uppstår en korthuggen dialog som överträffar det mesta av vad modern dramatik förmår att åstadkomma. Kianzad är givetvis klar över att han har varit något snabb med att kungöra sitt glädjebudskap men nekar hårdnackat att vika den minsta tum. Den estetiska faktorn blir betydande enär man lämnar sakligheten och slår in på en väg där det inte kan skiljas mellan sant och falskt. En pressad Kianzad lämnar omedvetet fängslande bidrag till ett möjligt konstprojekt. Tyvärr ligger Kianzads grandiosa repliker lite för långt från RH-projektet för att direkt kunna inkorporeras.
Horace Engdahl kommer ut som den siste kulturmannen. Han lyckas rätt väl och t o m när han behandlas med viss förståelse (av Sinziana Ravini GP) tvingas hon att dra till med en pk-övertygelse: ”Vad gäller Kulturmannen, så måste den nya kulturella kvinnoeliten (där kvinnor är oändligt mycket starkare än män, eftersom de som bekant brukar studera både kvinnors och mäns litteratur), ta hand om dem, uppfostra dem, ja kanske rentav låta dem vara som de är, för kulturmannen tillhör numera både ett skört och utrotningshotat släkte.”
Kulturmannen skall inte säga emot ett sådant yttrande. När man måste påstå att ”kvinnor är oändligt mycket starkare än män” i den nya kulturella kvinnoeliten, ja, är det något annat än förhoppning?
Inom avdelningen den affektbrusande politiska retoriken har Aftonbladet ett samlat kändisupprop. Textens rytmiska kaskader bär naturligtvis inte fram någon egentlig argumentation utan hopar sig med t ex den här harangens ”Vi” och ”Fråga oss”.
”Vi skriver det här för att vi har fått nog av att bara passivt se på när politikerna tar förödande beslut. Vi måste vara förkrossade. Precis som den rädda treåringen måste vi ställa oss frågan om vart vi är på väg. Fråga oss om vi ska bygga murar mot människor som flyr krig och förföljelse. Fråga oss om vårt ekonomiska välstånd kan fortsätta stå över andra människors möjlighet till liv.”
Frågan är om det biter, alltså kombinationen av spelandet på känslor och kändisar som politiska riktmärken.
Medan man funderar på det kan man följa Dan Parks öden i en dansk dokumentär. Inget kändisupprop för honom. DR.