2249: Konstpriser och konstprogram

Postat den 2016 28 mars av Lars Vilks

För någon vecka sedan skrev jag om min målning som auktionerades på Bukowskis. Den såldes för ett rätt högt pris, 25.000, faktiskt en all time high för Vilks. För ett år sedan blev slutpriset för den målning jag gjorde med anledning av Karlstadföreläsningen 21.500 men den var å andra sidan betydligt mindre till storleken.

SvT förnekar sig inte. Nu har man fått för sig att anordna en tävling om bästa amatörkonstnär. Det finns en förtjusande trailer att meditera över. Förebilden till programmet kommer från England, ”The big painting challenge”. I den svenska versionen anger reglerna att man inte får vara utbildad konstnär. I den engelska versionen finner vi vinnaren Paul Bell som är utbildad och sedan många år praktiserande illustratör. Det kan räcka långt. Hur man i det svenska programmet skall avgöra vem som är utbildad eller inte lär förbli en gåta. I Sverige har vi ett väl utvecklat system för amatörer att ta sig fram i konstlivet. Man kan gå på diverse mindre kurser vilka ofta också kan erbjuda utställningar. Man kan söka till otaliga jurybedömda salonger och man kan i konstrundor vars kvalificeringskrav inte är särskilt höga. Det finns gott om talanger överallt. Liksom det finns gott om utbildade konstnärer som åstadkommer förskräckliga saker. Vad man antagligen kommer att få se i ”Konstnärsdrömmen” är betydelsen av PR. Den som vinner televisionens gladkonstprogram kommer säkert att väcka intresse på ett sätt som är omöjligt för den enskilde utan tillgång till mediegenomslag.

SvT har inte lyckats få ihop något konstprogram för bildkonst. Nu väljer man att dra det konservativa varvet: Konst är att göra målningar. Trots att måleri spelar en tillbakadragen roll i samtidskonsten. Man kallar detta för folkbildning. Det är lite sorgligt.

Publicerat i om utställningar m m | 9 kommentarer

2248: Den sentimentala estetiken

Postat den 2016 27 mars av Lars Vilks

En välkänd retorisk figur i många opinionsbildande artiklar. Men den kan gestaltas på olika sätt och i dagens Aftonbladet bjuder Kristian Lundberg på en litterär variation. Temat är enkelt, i vår historielösa och obildade tid kan man inte se paralleller i det historiska skedet. Men, författaren tror ändå att läsare kan vara kapabel att förstå att det finns ett före och efter. Exemplet är sålunda vanligt förekommande: Förintelsen (förstärkt med Paul Celan, en kulturell tolvtaggare) kan vi aldrig glömma. Den var unik.

Men dock, författarens opinionsbildande roll må ej förglömmas. Därför kan ändå jämförelsen göras (visserligen inte bokstavligen men lägligt placerad som orsak till framställningen av minnet av Förintelsen): Flyktingarna som han såg på Kastrups järnvägsstation. Visserligen i slutändan bara en, men det skänker en poetisk koncentration:
”Trötta, jagade, rädda. Man närapå känner den fysiska skräcken.
Vid Hyllie tågstation anländer den svenska polisen.
De avkräver samtliga resenärer pass och id-handlingar. En ung man saknar det. Han förs direkt undan, ut i det kalla marsmörkret. Och så är han borta.”

Förförelse får man väl tala om och inget att säga om det. Var och en gör sitt jobb i den här branschen. Nu är vi här inne på litteraturen. Hade det handlat om journalistik skulle förhoppningsvis uppgiften ha varit att ta reda på om den unge mannen var en ekonomisk lycksökare eller om han eventuellt hade stort skyddsbehov. Och var hans pass hade tagit vägen. Men, som sagt, här leder oss Lundberg in i den djupt sentimentala litteraturen.

Publicerat i politik | 4 kommentarer

2247: Befriat från varje ansträngning

Postat den 2016 24 mars av Lars Vilks

Reaktionerna på terrordådet i Bryssel tycks vara desamma som vanligt. I det politiska spelet skall det förklaras utan att något annat kommer fram än att vi borde göra någonting åt det.

Medan man kontemplerar detta drag- och släppspel kan man roa sig med senaste nytt från åsiktskorridoren. De senaste dagarna har Lena Adelsohn Liljeroth och Ulf Adelsohn lämnat värdefulla bidrag till denna fatala komedi. Kanske är det åldern som ställer till det. För det är ändå rutinerade politiker som borde förstå att om man andas ”läsa avpixlat” kommer stormen i vattenglaset att bli till en magisk brustablett. Och när de sedan antyder ”mediernas mörkläggning” är det självklart att sådant inte passerar ostraffat. I och för sig är det inte ens ett kontroversiellt påstående. Det finns otaliga exempel på välvilliga vinklingar men det gäller att ha förberett sig med ett batteri av övertygande exempel. Nu villade Adelsohn bort sig; han borde ha vetat bättre. Men god underhållning blev det. Se Dagens Medias känsloutbrott och Adelsohns försök till försvar (Expressen).

Även konsten har något att erbjuda. Vi får t ex i SvD lära oss att känna igen bra konst. Den texten är så förvirrad att jag genomströmmas av en stor matthet. Ann-Sofi Noring borde kunna lite bättre än det hon visar upp. Det menas att fem aspekter skall fånga upp det väsentliga vad gäller konstens kvalitet: Känsla, estetik, skicklighet, intellektuell stimulans, kreativitet. Först får man slå fast att dessa aspekter kan tillämpas på väldigt mycket utan att det skulle ha något med konst att göra. Exempelvis kan ett föredrag om våra vanligaste svampar klara av allt detta utan att vi ropar efter konstkvalitet. Vad man känner igen är de gamla visorna om olyckliga försök att ringa in konsten med karakteristika som varken är nödvändiga eller tillräckliga. Utöver att vi får veta att Warhol funderade mycket över döden dyker givetvis också Hilma af Klint upp. ”Symmetriska former och mjuk luftighet”, ett yttrande som kombineras med ”Klint verkade i en tid när kvinnor hade väldigt svårt att få uttrycka sig i bild”. Den formuleringen är också en kvalitetsaspekt som dock inte finns i registret. Det är en kvalitet att vara kvinnlig konstnär särskilt när det handlar om historia. Men starkare än så (och här har vi en genuin kvalitet) är Modernas våldsamma satsning på att göra Klint till en stor konstnär.

Och det är det väsentligaste: Att någon i position utropar något som bra konst (motiveringarna är oftast mindre väsentliga, en kunnig skribent vet hur slipstenen skall dras). Men för att det skall lyckas måste man få tillräckligt många seriösa aktörer att haka på. Så skapas konstnärlig kvalitet.

Publicerat i konstteori, politik | 65 kommentarer