Han är en svår nöt att knäcka, Tino Sanandaji. Hans strategi är enkel, att använda sig av statistik och redovisning av fakta utan några känslosvall. Något sådant är naturligtvis irriterande eftersom det utan ett tårdrypande tillägg inte kan framföras någon rättvis politik. När fakta kolliderar med en obetvingligt övertygad Behrang Kianzad uppstår en korthuggen dialog som överträffar det mesta av vad modern dramatik förmår att åstadkomma. Kianzad är givetvis klar över att han har varit något snabb med att kungöra sitt glädjebudskap men nekar hårdnackat att vika den minsta tum. Den estetiska faktorn blir betydande enär man lämnar sakligheten och slår in på en väg där det inte kan skiljas mellan sant och falskt. En pressad Kianzad lämnar omedvetet fängslande bidrag till ett möjligt konstprojekt. Tyvärr ligger Kianzads grandiosa repliker lite för långt från RH-projektet för att direkt kunna inkorporeras.
Horace Engdahl kommer ut som den siste kulturmannen. Han lyckas rätt väl och t o m när han behandlas med viss förståelse (av Sinziana Ravini GP) tvingas hon att dra till med en pk-övertygelse: ”Vad gäller Kulturmannen, så måste den nya kulturella kvinnoeliten (där kvinnor är oändligt mycket starkare än män, eftersom de som bekant brukar studera både kvinnors och mäns litteratur), ta hand om dem, uppfostra dem, ja kanske rentav låta dem vara som de är, för kulturmannen tillhör numera både ett skört och utrotningshotat släkte.”
Kulturmannen skall inte säga emot ett sådant yttrande. När man måste påstå att ”kvinnor är oändligt mycket starkare än män” i den nya kulturella kvinnoeliten, ja, är det något annat än förhoppning?
Inom avdelningen den affektbrusande politiska retoriken har Aftonbladet ett samlat kändisupprop. Textens rytmiska kaskader bär naturligtvis inte fram någon egentlig argumentation utan hopar sig med t ex den här harangens ”Vi” och ”Fråga oss”.
”Vi skriver det här för att vi har fått nog av att bara passivt se på när politikerna tar förödande beslut. Vi måste vara förkrossade. Precis som den rädda treåringen måste vi ställa oss frågan om vart vi är på väg. Fråga oss om vi ska bygga murar mot människor som flyr krig och förföljelse. Fråga oss om vårt ekonomiska välstånd kan fortsätta stå över andra människors möjlighet till liv.”
Frågan är om det biter, alltså kombinationen av spelandet på känslor och kändisar som politiska riktmärken.
Medan man funderar på det kan man följa Dan Parks öden i en dansk dokumentär. Inget kändisupprop för honom. DR.
Herregud!
Men det stora problemet är att Behrang Kianzad är långt ifrån ensam om att förkasta fakta om de inte stämmer med den egna övertygelsen.
Är Behrang Kinazad verkligen anlitad av SR? Är det till en sådan man licenspengar och statligt understöd går till? PÅ fullt allvar!?
Det här är allvarligt!
Ingen i AB:s kändisupprop tycks fundera över värdet av vårt välstånd. Utan den skulle Sverige inte ha kunnat ta emot flest flyktingar per capita i hela EU.
Välstånd är en långsiktig process och ska vi även fortsättningsvis kunna hjälpa nödställda måste vi värna den.
Den dryga, antiintellektuella vänsterattityden på pränt. Hur långt är det inte från min gamla sjuttiotalsvänster. Eller, förresten, är det? Har det kanske varit så här hela tiden, men jag har blivit äldre?
Och roten till denna flykt är en fantasifull profet.
De människor som flyr är jagade för att antingen tillhöra fel religion eller också inte tillhöra rätt religion tillräckligt mycket. För många profeter, helt enkelt.
Men vänstern står upp för alla tillhörigheter och allas lika värde utom den svenske knegaren som trots allt är den som står för hela kalaset.
sl
Det är värre.
Det antiintellektuella och vetenskapsförkastande har institutionaliserats och lärs nu ut på högskolor. Det finns kurser och kurslitteratur vars centrala tema är att de naturvetenskapliga metoderna är suspekta och bör distanseras sig ifrån.
Raka spåret ner i medeltiden.
Jag tänkte mer på den svenska vänstern; kanske har den varit så här hela tiden? Islamimporten är givetvis är ny sak, men vänsterns medlöpare är kanske inte så nya, de kanske egentligen gör som förr? Då syftar jag på Tino´s twitter-korrenspondens med en ”Behrang” jag inte visste något om. Nu vet jag mer.
Mera svammel med taktiken att undvika sakfrågan;
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/janguillou/article22557354.ab
Här försöks alltså multipla trick; överklassen, nazismen och bruten överklassmoral. Allt för att dölja sakfrågan. Islam, vänstern, kulturen och friheten. Det SKA inte vara tillåtet att diskutera någonting som inte passar vänstern, skit samma vilka knep som tas till. Att läsa avpixlat är inte tillåtet, det har Guillou och vänstern bestämt åt oss alla. Vänstern bestämmer, den har alltid rätt.
Herr Guillou tillhör svensk överklass, men den absolut malligaste sorten, den med franska anor, som inte lyckas hävda sig mot anglofilerna och tyskvännerna sen 1890, det har varit bittert länge. Då kan man leka vänster, med fransk bil och franskt vin.
Hej Lars, snygg ny framsida på bloggen! Du gjorde ett verkligt bra intryck i den danska TV-dokumentären om konsträttegången 2014 mot DP o. HR. Osäker på om det hjälpt med riktiga konstvetare som förklarat verken, den allmänna opinionen i kulturvärlden var ju ett nästan enhälligt fördömande av de bägge åtalade. Det mesta slank ju igenom i rättegångarna som den av Roland Freisler inspirerade åklagarens bisarra begäran om fortsatt häktning för att ”förhindra återfall i brott”, d. v. s. DP skulle hindras från att utnyttja grundlagens rätt till yttrandefrihet.
Inte en enda av försvararna brydde sig om att gå på att utställningen v ar en del av en saklig och vederhäftig diskussion om konstens del i yttrandefrihet visavi yttrandefrihetens begränsningar.
Galleristen var en katastrof för det gemensamma försvaret i det att han valde att att hävda att han ”inget visste” om DP’s alster istället för att hålla sig till den innan vernissaget inslagna linjen att med rätt höjd på diskussionen så var både galleristen och DÅ inom den lagstadgade rättigheten till ett provocerande och kontroversiellt yttrande (vad avser missaktningsrekvisitet) och inte en enda av försvararna brydde sig om att förankra resonemanget i det av Europadomstolens stipulerade ”license to offend”.
Advokaterna kunde hämta ut sitt arvode med ett minimum av ansträngning, och sålde således ut, tillsammans med galleristen, den grund på vilken, och de omständigheter under vilka Dan Park hade rätt att visa sina alster.
Två advokater och en gallerist gjorde gemensam sak i att inte orka göra hemläxan och hålla den enda linje som var legitim i sammanhanget.
Sverige fick betala – och betala ett högt pris!
Skrivet i affekt – men helt korrekt med avseende på vad det fanns för lagligt utrymme att visa Dan Parks alster.
DP har all anledning att vara tacksam mot galleristen i det att galleristen ställde ut honom; men därefter finns det anledning att kritiskt granska vad som hände och vad galleristen i förväg faktisk visste måste företagas för att det hela inte skulle gå överstyr.
Slarv, happy go lucky, lättja och ynkedom är nyckelorden för vernissaget och dess efterspel!
Låt mig förklara en gång för alla:
Huvudrekvisitet i ”Hets mot folkgrupp”-lagstiftningen är våld och hot eller uppmaning till detsamma.
Dan Parks alster på det famösa vernissaget gör inget av det ovan nämnda.
Sedan ca 10 år (rätta mig på exakta tiden) så har lagstiftningen utökats med ett ”missaktningsrekvisit”. Det vill säga, det skall vara straffbart att missakta folkgrupp, till exempel genom nedlåtande uttalanden.
Remissinstanserna var medvetna om gråzonerna; t.ex vad som skulle kunna uppfattas som hets men faktiskt ha en annan avsikt. Det definierades då ett undantag till missaktningsrekvisitet: en saklig och vederhäftig diskussion. En sådan skulle t.ex kunna röra vilka som har rätt eller inte att appropriera N-ordet (i USA går det för sig för svarta att använda det, men ej för vita beroende på omständigheter). Inom en sådan diskussion måste man få vara explicit med ”N-ordet” utan att åka i fängelset.
Om DP och galleristen hållit sin utställning inom ramarna för en saklig och vederhäftig diskussion (och det hade rent praktiskt varit möjligt och inte särskilt svårt), t.ex. genom att föra en diskussion runt konsten i yttrandefriheten och under vilka omständigheter konst kan anses vara hets eller ej (jfr Kannemeyer; Dan Parks satiriska Fazer-blackface parafras av Magrittes ” Ceci n’est pas une pipe”), så hade ”diskussions-undantaget” till missaktningsrekvisitet varit potentiellt tillämpbart; åtminstone hade DP’s & galleristens avsikt kunnat vara föremål för rättslig prövning med en helt annan utgång än den det blev.
Men det föll ju när galleristen plötsligt ”inget visset” och brännvinsadvokaterna cashat hem på att inte bry sig om vad som stod på spel.
Kommer att tänka på ett vilkscitat: verket skapas av betraktaren. DP har ibland med Hitler på sina affischer och detta och detta tolkas förstås av vänstern som sympatier för denne potentat. I ett annat sammanhang har Park hyllat hjältemodet hos medlemmarna av Den Vita Rosen som protesterade mot sin tids politiska korrekthet. Tyder knappast på sympatier för det tredje riket. Slutligen, Park i ett nötskal: en kränkt Hitler protesterar mot att bli jämförd med Mohammed, ”jag är ingen pedofil”
Jag har tidigare frågat DP om åklagaren ingår i hans verk (i sann LV-anda). Har inte fått svar så jag får anta att det är avsikten.
Och resultaten kan vi njuta av med bl.a. Gravens osande inlägg. För mig framstår det hela som en rolig fars, där aktörernas omedvetna deltagande förhöjer det komiska värdet. Frågan är om vi ska tillåta att skattemedel används till dessa nöjen. En effekt är väl ändå en viss förbättring av folkhälsan via devisen ”ett gott skratt förlänger livet (och munnen)”.
Intressant program om Dan Park. Jag fick en något mer raffinerad syn på hans konst.
Intressant också att han säger att han slår mot makten, dvs. anti-rasisterna som nu för tiden har alla i sitt grepp.
Jag funderar också på hur mycket det betyder i vilken kontext/miljö konsten ställs ut. Det är ju en uppenbar skillnad att klistra affischer på elskåp i det offentliga rummet och att hänga tavlor på ett konstgalleri när det gäller bedömning om ”missaktad folkgrupp”.
Värt ett besök;
http://anthropocene.live/2016/04/03/troll/
Från Graven>
Men galleristen var ju själv åtalad. Om galleristen inget visste, så måste det ju vara försvarsadvokatens uppgift att råda honom, till att tiga om detta eller till att vinkla det på något vis. Galleristen kan ju inte klandras för att ha sagt sanningen (om det nu var sanningen att han inget visste), såvida ingen advokat avrått honom från att göra detta.
Som jag uppfattar det visar domen på att ”missaktningsrekvisitet” är förkastligt! ”Missaktningsrekvisitet” förbjuder konstnärer att uttrycka sig fritt i sin konst och den förbjuder gallerister att ställa ut vilken konst de vill i sina egna gallerier. Att människor blir oskyldigt dömda p.g.a. att advokater inte gör sina jobb är förstås än värre, men i ett land med yttrandefrihet (värd namnet) borde det inte ha funnits någonting att åtala dem för från första början.
Galleristen visste
Advokaten borde ha läst in sig på hetslagstiftningen.
Vad var det som galleristen visste eller inte?
Vad DPs konst innehöll
Att veta vad konsten innehöll är en sak. En annan är att veta hur en satir kan tolkas.
Att t.ex. tolka en bild av läkaren Mengele från koncentrationslägret som en hyllning till nazismen är ju så okunnigt, så illasinnat att man blir rädd för maktens tolkningsföreträde till konsten!