3201: Fiktioner

Det har diskuterats en del om den åtalade rapparen Yasin skall nomineras av P3. Ett inslag i diskussionen har varit att hans texter är fiktion. Men Sven Anders Johansson menar att ”argument hämtade från en litterär kontext inte per automatik i ett annat estetiskt sammanhang. Är Beethovens femte symfoni fiktion? Är Beatles låtar fiktion? Är orden i Young & Heartless verkliga eller overkliga när en åhörare sjunger med under ett liveframträdande?” (Aftonbladet)

Ja, det brukar framhållas att konsten bygger på fiktion. Men hur ligger det till med Beethovens femma? Eller för den delen bildkonsten som har bidragit med ”konkret konst”. Alltså en konst som inte refererar till något annat än sig själv. T ex Mondrian, Rothko, Barnett Newman, Frank Stella osv. Ofta blir det ändå referenser antingen genom att konstnären deklarerar någon avsikt eller att det uppstår genom kritikernas försorg. I sådana fall är det lätt att tala om konstens fiktion. Men går det att undvika fiktion och nå fram till ”verkligheten”? Under postmodernismen drog man saken till sin spets och menade att all återgivning är berättelser eller avbildningar som alltid befinner sig på ett avstånd från verkligheten. Så även vetenskap. Redan Heidegger menade att vetenskapen var en form för religion. När det gäller den konkreta konsten, ta t ex en vit kub, bär den med sig en given fiktion: att vara konst. Konst är också påhitt och därför hjälper det inte att skapa något som skall vara verklighet i sig. Med konsten följer också den estetiska berättelsen vilket gör att vi också kan inlemma Beethovens femma i en sådan kategori.

Sedan har man anledning att inte utan vidare svälja den postmoderna tanken att allt är ett pfund och att inget är bättre än något annat. I princip kan det vara riktigt men vi kommer ändå att värdera de återgivningar vi möter på olika sätt. Somliga som mer trovärdiga än andra. Konstens berättelser och objekt är inte lämpliga som trovärdiga källor utan har en annan roll och ingår i ett spel med uttryck och tolkningar där allt vilar på osäkerhet om vad det betyder. Men eftersom vi kommer att utgå ifrån att det betyder något förefaller det rimligt att söka nagla fast denna betydelse. Det är förstås inte möjligt på annat sätt än att man kommer överens om att acceptera en viss tolkning, vilket naturligtvis innebär en given osäkerhet som när som helst kan revideras.

Det går att överföra dessa resonemang till politiken men där är inte målet att utvinna estetiska upplevelser utan istället att gripa verkligheten och övertyga publiken om att något är på ett visst sätt. I regel är dessa verklighetsbilder förslag på normer men även aktiviteter för att motarbeta motståndare och anklaga dessa för att föra fram osanningar och myter.

Mark Rothko
Publicerat i konstteori | 1 kommentar

3200: Slående bilder, intervju

Bildkonsten vill självklart åstadkomma bra och vinnande bilder, gärna sådana som bjuder på motstånd eller åtminstone någon form av svårdefinierbar överraskning. Presidentinstallationen åstadkom en riktigt bra bild. De flests tycks vara överens om det. Den blev snabbt så känd och spridd att jag antar att alla som läser det här har sett den. Bernie med vantarna. Nu får man säga att enbart bilder räcker inte. Att det är just Bernie är den nödvändiga sältan vilket visar att samspelet mellan kontext och bild tillsammans skapar det sällsamma lyftet.

Jag skulle tro att Nimis äger slående visuella kvaliteter samtidigt som alla strider påverkar vad man ser. I RH-projektet är den utlösande teckningen incitamentet (buret av sin uppenbara kontext) till ett utdraget processverk som fortlöpande levererar bilder och texter, ja även ljud och musik. De båda verken står sig väl hyggligt i denna bemärkelse. I förrgår var jag i Stockholm och blev intervjuad av Martin Wicklin (Söndagsintervjun). Där utfrågas jag om mina verk och leverne. Även mitt beryktade deltagande i SION-konferensen 2012 intresserar utfrågaren. Inte minst händelsen med den indiske deltagaren med sitt omskakande uttalande om att ”de förökar sig som råttor”. Det är många som menar att jag skulle ha protesterat. Å andra sidan kan man lugnt säga att det inslaget gav pressbevakningen det de önskade. I övrigt var konferensen inte särskilt uppseendeväckande. Behovet av en förfärande rysning går inte att förneka.

Publicerat i konstteori, livvakter, politik | 6 kommentarer

3199: Etiken i politiken och konsten

Så blev det en ny amerikansk president. Vad som kan förväntas är att Biden inte lyckas bli någon mediemagnet eller någon som kan etablera en vinnande politik. Lite småtråkigt i relation till det engagemang som Trump lyckades åstadkomma. En del observatörer oroar sig dock för Trumps återkomst (Expressen). Medlet skall då bestå av “politisk extremism” som alltmer fyller det republikanska partiet. Vilket skulle ge oss ett ondskefullt och ett välartat politiskt parti. Det förefaller vara lite för enkelt och visa alltför tilltro till vad politiken kan åstadkomma. Men först om fyra år får vi veta om USA vill ha mer Trump.

En helt annan fråga behandlar Sven Anders Johansson (Aftonbladet). Om konstens autonomi kontra etiken i samband med rapparen Yasin. Han är inget föredöme men frågan är om hans verk är tillräckligt bra. För även om man har bestämda uppfattningar om etiska brister är det svårt att göra sig av med sådant som inte kan undgå att uppfattas som övertygande estetiska kvaliteter. I det här fallet har jag svårt att tro att konstnären blir historisk så här är det mera en principsak. Men i stort sett har vi fått uppleva hur det politiska etiken alltmer har tagit överhand när konstverk skall bedömas. Helt rent blir det inte ens i sådana fall som t ex Wagner eller Pound. Minst lika illa om inte värre var det med futuristen Marinetti som dock har klarat sig hyggligt. Ett klart domslut kan aldrig fattas.

Publicerat i konstteori, politik | 8 kommentarer

3198: I väntan på recensenterna

v

Ej kan det ha undgått någon hur mycket det skrivs om föreställningen på Capitolium. T ex Aftonbladet. Eller, också i Aftonbladet, förhoppningen om en uppföljare Capitolium 2. Knappast att förvänta sig, däremot kan man räkna med ett enormt intresse för den nye presidentens installation.

Hela Trumperan har varit en stor katarsis – specialproducerad för en polariserad publik. Kulturskribenterna har ännu inte kommit med några recensioner trots alla dessa blinkningar till Shakespeare. För oss konstnärer är det svårt att överträffa. En politisk pjäs som refererar till sig själv: Framför allt handlar politiken om politiken.

Publicerat i politik | 5 kommentarer

3197: Spektakel och rysningar

Bastiljen stormades 1789 och Vinterpalatset 1917. Vi vet hur det gick sedan. Så var det alltså dags igen genom stormningen av Capitolium. Konsekvenserna av den senaste stormningen är ännu inte helt överblickbara men det förefaller som om det främst berör svensk inrikespolitik. Enligt Daniel Suhonen (Aftonbladet) är lockelsen stor för högern att komma i majoritet med hjälp av SD. Vi kan förvänta oss att ”Problemet med denna lockelse är att högern måste liera sig med en rörelse som i värsta fall leder till fascism.” Så måste det skrivas ut i enlighet med vår tids formel: Du skall icke visa återhållsamhet (när du har vinden i ryggen).

Det krävs spektakel i samhället vilka sedan glupskt bearbetas till mediala berättelser för att på samma gång skapa underhållning och opinionsbildning. Det är bara att erkänna ”un frisson nouveau” (en ny rysning) som man säger på konstspråk. Inte svårt att inse att detta är illa för konsten. Den legendariske performancekonstnären Allan Kaprow (1927 – 2006) citeras ofta i konsthistoriska översikter: ”working in the space between art and life”. Det var då det. Utrymmet är borta och vi har sålunda samhällsspektaklet som lätt överträffar konstens lama försök att iscensätta ”bare life”. För all del skall jag erkänna att det inte är helt omöjligt att någon gång få till stånd ett acceptabelt resultat. Men priset är högt eftersom ett lyckat resultat sorteras som ”bare life” med alla dess konsekvenser (kränkningar, otillständigt, onödigt osv.).

Publicerat i konstteori, politik | 5 kommentarer

3196: Måleriet

Om måleriet i konsten under de senaste 50 åren. En ständig deklaration om att måleriet är dött – och dess ständiga återkomst. Antagligen beror måleriets bestämda överlevnad på att det i grunden förknippas med ”konst” och därmed en auktoritet som är svår att rubba. Ett målat porträtt har något annat med sig än ett foto.

Måleriet är inte dominant i den mer exklusiva samtidskonsten. Sådär 5 % av en utställning består av målningar. Nivån under absolut samtid är måleriet mycket större och går man runt i mera ospecificerade gallerier dominerat det stort. I samtiden är det alltså inte så enkelt att göra sig en plats för det är inte längre möjligt att skapa radikala formvariationer som innebär några estetiska utmaningar. En av vår tids framgångsrika målare är rumänen Adrian Ghenie. Under de senaste decenniet har han gjort ett stort antal porträtt, fabulöst skickliga och sevärda. Han måste låna och citera och porträtten blir en version av Bacon Light. Trump har varit föremål för hans pensel, liksom Elvis.

Publicerat i konstteori | 6 kommentarer

3195 Skating on thin ice.

Ord betyder en del. I politiken betyder de allra mest och det mesta som görs av våra politiker är att de formulerar sig. Ett ständigt käbblande i ett spel som man ändå kan uppskatta. Lärorikt emellanåt. T ex bör man i en retorisk duell akta sig för att falla på eget grepp. Statsministern trodde sig stå på säker mark när han anklagade Åkesson för att partiet inte hade ett demokratiskt språk utan talade om ”strid” i sitt partiprogram. Det har varit en återkommande anmärkning under tämligen lång tid och man får anta att statsministern vars karaktär inte kan sägas vara explosiv tyckte att det var dags för honom att falla in i kören. Med statsministertyngd och som god uppföljning på händelser på andra sidan av Atlanten. Emellertid hade statsministern glömt bort ordalydelsen i Internationalen. Detta retoriska felgrepp kallas på engelska för ”skating on thin ice” (SVT).

En väsentligare nyhet är att svenskarna känner sig åtta år yngre än de är (SR). Detta föranledde mig att begrunda vilken ålder jag själv känner mig inneha. Först tänkte jag mig 40 men det slog mig att jag då fortfarande var alltför intellektuellt begränsad och inte i full kondition. 50 är nog bättre siffra. Jag känner mig alltså 24 år yngre. Visserligen drabbas jag ibland av att inte komma på ett visst namn men å andra sidan har jag de tre senaste åren förbättrat min kondition. Utöver att jag springer på tid är det märkligt nog så att de något mödosamma uppstigningarna från Nimis upplevs oföränderligt på samma sätt. Det har alltid varit med möda men varken mer eller mindre genom åren.

Det skulle vara intressant att veta hur mina läsare ser på sin upplevelseålder.

Publicerat i politik | 4 kommentarer

3194: Livvaktskonflikten

De inskränkningar jag sedan flera år har drabbats av i mitt livvaktsskydd fortsätter men blir också uppmärksammade. Idag genom ett längre inslag i P1 Kultur av Mårten Arndtzén. I inslaget får vi också höra hur två danska skyddsobjekt, Flemming Rose och Naser Khader ser på sitt livvaktsskydd. Ett intressant inslag är att livvaktsledningen till slut har hörsammat mediernas önskan om en kommentar. Motvilligt yttrar sig chefen Petra Stenkula. Ja, det finns många chefer i livvaktsledet. Först två gruppchefer, sedan deras chef, som är kommissarie, därefter kommer Stenkula och ovanför henne finns biträdande regionspolischef och själva regionpolischefen Carina Persson. Den byråkratiska uppbyggnaden är imponerande men för min del är den inte till någon större glädje. Det har påbjudits mig att jag enbart får kommunicera med den allra lägsta nivån men det förbudet har jag valt att inte hörsamma.

Livvakt betraktar träd, olja, 2020.
Publicerat i livvakter | 4 kommentarer

3193: Ledarepoesi

Ack ja, konsten har inte mycket att sätta emot när det handlar om en estetisering av världen – och politiken. Icke desto mindre kan poesin frodas i expressiva ledarstick. Ta t ex Jonna Simas i Aftonbladet om den politiska tornado som så många följer med största vällust: ”Det är en ideologi som består av lika delar nationalism och populism, med Amerika först som ledord. Vad den i slutändan leder till har vi nu facit på: våld, kaos och ond bråd död.”

Så skall det låta, men faktiskt ger hon också en liten plats till konsten, nämligen det jag skrev om häromdagen, Juliana Notaris ”Diva” som Sima dock reducerar till att angöra en säker politisk brygga: ”Juliana Notaris “Diva” är en påminnelse om att kampen mot konservativa och kvinnofientliga krafter är global. Först vill de bannlysa så kallad “menskonst”, sen är steget för att inskränka andra fri- och rättigheter sällan långt borta. ” (Aftonbladet)

Jo, vi kan förstå att ett sådant verk, som tyvärr är upplagt för en entydig tolkning, blir reducerat till ett förutsägbart slagträ.

Publicerat i om utställningar m m, politik | 1 kommentar

3192: Konsten på väg

Hur skall det ny bli med konsten framöver? För någon vecka sedan tecknade Dan Jönsson några tankar om detta under rubriken ”Konsten kan ses som ett livsmedel bland alla andra”. DN – låst artikel. Rubriken hänger samman med kollektivet Kultivator på Öland i något som Jönsson betecknar som ”gränslös konst och ekologisk aktivism”. Och: ”Samtidigt bedriver Kultivator en högst konkret jordbruksverksamhet, som de insisterar på att se som en integrerad del av konstprojektet – och vice versa. Allt enligt en estetisk och ekonomisk helhetssyn där konsten inte längre betraktas som ett objekt för finansiell spekulation, utan som ett livsmedel bland andra. ”Som det sägs i samband med en utställning 2010: ”ingår i en internationell rörelse av tankar, experiment, praktiskt arbete och akademisk analys som verkar för att jordbruk och konst ska (åter)förenas.”

Att göra jordbruksverksamheten till konst är ingen större sak. Readymaden har funnits i 100 år och är sedan åtskilliga decennier allmänt accepterad: Konstnären säger att detta är konst och då är det konst. Men det där är klassifikation och mindre intressant. Kvalitet är saken och då krävs det mer. I det här fallet vill man förena jordbruk och konst. Är det ett bra koncept? Knappast. Alla försök för konsten att förena sig med det ena eller andra har slutat med att konsten genomför en crossover och hämtar något utanför konsten till konsten. Något som konstvärldens aktörer kan finna intressant. Att skilja på konst och icke-konst är förutsättningen för att konsten skall ha sin identitet. Utan den finns det ingen konst alls men vi behöver inte vara oroliga, konsten har klarat sig länge och även om det numera ständigt görs försök att ta sig in i den allmänna verkligheten. Det har aldrig lyckats främst av den anledningen att konsten kräver alltför mycket och att dess gränslösa ambition är svår att förstå för utomstående och inom politiken. Angående det ovan angivna intresset att konsten inte skall betraktas som ett objekt för finansiell spekulation är det nog så viktigt att förtydliga den punkten. Konsten är ett dåligt investeringsobjekt och även om det existerar fantastiska prissummor på en del konstverk är det en oerhört smal sektor. Mer än 99 % av konstnärskåren skulle ha varit glada om deras verk hade varit föremål för finansiell spekulation. Alltså borde ambitionen vara tvärtom, att öka intresset för den finansiella spekulationen.

Om man t ex är intresserad att bedriva och sprida en politik kring en ekologisk helhetssyn är konsten ett mycket dåligt alternativ. Förutom inom konstvärlden där man kan räkna med att kritikerna huvudsakligen är positiva eftersom ärendet är ”angeläget” och innebär att någon ”tar ansvar”. Dan Jönsson avslutar med ett verk av Yoko Ono “Ett hål att se himlen genom”. Receptet till det uttalandet är det gamla välkända “Konstnärerna lär oss att se”. Det ligger något i det förutsatt att ett intresse finns eller kan väckas hos en betraktare. Jag tror inte att det går att komma förbi att det först och främst handlar om formen, detaljer och komposition eller en överraskande idé inte har någon bestämd mening. Mening får var och en skapa på egen hand.

Cirkapris $175 (onumrerad upplaga)
Publicerat i konstteori | 2 kommentarer