3309: Föraktet i konstvärlden

Som mina läsare säkert känner till har jag ofta dragit en lans för Artfacts. Alltså den institution på nätet som rankar konstnärerna. Jag menar att det inte finns någon anledning att inte acceptera de resultat som emanerar ur den. Den bygger på hur konstvärlden gör sina val. Ju oftare en konstnär väljs av någon institution av betydelse ju bättre blir konstnären. Enkel matematik, som det heter.

Konstvärlden har visat synnerligen ovillig att ta till sig den här kvalitetsbestämningen. En känd curator skrev t ex för någon dag sedan:

”Haha. Har också undrat vad artifacts skulle ha med någonting att göra. Är det förresten någon, någonsin, förutom kanske bloggaren i fråga, som tittat på den listan på allvar?”

Artfacts är t o m felstavat. ”Bloggaren” nämns inte vid namn eftersom en del av konstvärlden anser denne vara ett problem (det är jag som är på tapeten). Kritiken brukar se ut på det sättet. Saklighet är svårare eftersom det är ofrånkomligt att artfacts har spårat den viktigaste kanalen till bestämning av konstnärlig kvalitet. En kritiker kommenterade i samma diskussion:

”You have a point there. Men för stark fokusering på art facts gör att man negligerar underst[r]ömmarna och marginalerna.” Även här blev det felstavat men i övrigt med en behärskad förståelse. Alla är inte lika enfaldiga. Emellertid går det inte att komma undan med ”underströmmar och marginaler”. Om dessa har väckt någon uppmärksamhet blir de synliga på artfacts som har en algoritm för uppåtgående konstnärer. Och har det inte nått så långt är det en prognos, en möjlig uppåtgående. Eller inte. För övrigt spanar konstvärlden konstant efter nya underströmmar och nya marginaler. Ingen kommer undan.

Publicerat i konstteori | 3 kommentarer

3308: Tyst kunskap som inte behöver vara så tyst

Nytt nummer av KRO:s tidskrift ”Konstnären”. Det handlar om tyst kunskap ett ämne som har vairt särskilt på tapeten alltsedan Thomas Kuhns bok på 1960-talet om paradigmskiften. Vad tidskriften åstadkommer i ämnet är inte imponerande. Enklast hade varit att man hade börjat med att synliggöra den tysta kunskap som omger tidskriftens ämnesval. För den som är något orienterad i trendig samtidskonst är det inte särskilt svårt att skissera ideologins underliggande lamentationer om det förtryckandet patriarkatet och kolonialismen elände och dess fasansfulla diskriminering som även genomsyrar konstvärlden. Valet av bidragsgivare ger ytterligare aspekter på hur den tysta kunskapen arbetar. Ett starkt begränsat intresse för vad som är tyst kunskap. Svårligen skulle en konstnär som Christopher Robin Rådlund eller Andreas Eriksson förmedla det man (som tyst kunskap) önskar.

Så här låter det när den korrekta konversationen äger rum:

”Och generellt är det väl ett problem idag, att vi hela tiden tvingas sälja oss själva utifrån vissa informella regler eller normer.

Nora: Finns det något sätt att synliggöra den tysta kunskapen, eller dessa informella regler och normer?

Jonna: Jag tror att vi hela tiden bör prata om det, det är liksom ett evighetsarbete. Det är så man kommer åt praktisk kunskap och det är så man kommer åt tysta maktförutsättningar. Men självklart är detta jobbigt, och det är alltid några som är mer utsatta än andra i sådana här situationer.

Ailin: Jag håller med om att det är viktigt att ständigt prata om den här frågan. Jag tror också att det är viktigt att arbeta alla tillsammans på institutionerna för förändring, från studenter till lärare och styrelse. Det är viktigt att få medhåll från maktens position när man försöker skapa förändring på skolan.”

Konstteorins elände fortsätter.

Redaktören Robert Stasinski skriver i sin ledare:

”Konsten är svaret, men vad är frågan? Denna idé om konsten som en undran, längtan och svaret på en inre frågeställning har länge präglat det västerländska konstbegreppet. Hur löjligt vag på information den frågan än må vara är det trots allt en av de bästa modellerna för vad det är vi sysslar med.”

Ännu vanligare är att säga att ”konsten ger inget svar utan ställer frågor”. Så har vi gått hela varvet runt. Svarets obestämdhet hänger samman med den tyska filosofins bestämning av konsten som en singularitet, alltså enskildhet som inte kan bestämmas som någon generell kunskap. Konsten får skapas genom konstaktörernas intresse.

Publicerat i Konstkritik, konstteori, politik | 3 kommentarer

3307: Från Lööf till Munch

Som utvecklingen på regeringsfronten ser ut verkar det gå den vanliga vägen. Det blir en justering i förhandlingarna och Annie Lööf visar vägen till Löfvens återkomst. Det fanns förhoppningar om mer dramatik men liksom tidigare uteblev den i sista stund.

I Norge är det dags att se om Munch håller för vår samtids värdegrund. Han har gjort några målningar med rasifierade och frågan är om han, förutom att belastas med att vara ett manligt geni, kan godkännas i dagens stränga moral. Titlarna på hans verk skall givetvis bytas ut. Eftersom titlarna är tämligen godtyckliga är det ingen stor sak – förutom att man gör det till en stor sak. (Klassekampen)

För säkerhets skull har man lagt ut en liten diktperformance. Det blir lite för bra. Munchmuseet

Publicerat i Konstkritik, om utställningar m m, politik | 6 kommentarer

3306: Åter en repris?

Medan EM i fotboll pågår har Sverige förmånen av SM i politik. Spänningen stiger sedan Löfven har fått stiga ner från tronen. Han har redan lovat att stiga upp igen och det brukar ju vara så att när det skall väljas regeringschef blir det till slut Löfven. Den smärtsamma process han har framför sig är att samtidigt tillfredsställa Vänsterpartiet och Centern. Det påminner om hur vargen, fåret och hösäcken skall transporteras till andra sidan.

Kommer den store förhandlaren att i vanlig ordning spela hem statsministerposten? Att hans politik endast delvis ingår är en annan historia som vi redan känner till. Det lär dock inte bli några riktigt märkbara förändringar i den reella världen hur laguppställningen än kommer att se ut.

Publicerat i politik | 4 kommentarer

3305: Måleriet breder ut sig

Mamma Andersson har en stor separatutställning på Louisiana. En del av en satsning på måleriet från museets sida. Kritikerna förefaller entusiastiska trots att dominanten i den utdragna internationella trenden saknas. För nu kan det låta så här: ”Detta är ingen politisk konst och det är befriande. När allting handlar om positionering och åsikter, är Mamma Anderssons motivvärld en vilsam oas.” Expressen

Ja, vi börjar närma oss en nymornad målerisk estetik. Budskapet i denna inställning är väl avsaknaden av ett sådant. Betraktaren får skapa det som saknas. I stället för att undervisas i samtidens stränga moraliteter.

Men även om vi nog har någonting på gång i konstvärlden återstår det att skapa en tillräckligt övertygande diskurs till detta. Och hur det skall överskridas eftersom vi tycks hamna i oaser.

Politisk konst är inte borta. Det finns hur mycket som helst om man bara lämnar konstvärldens mycket begränsade urval av rättrådighet.

Publicerat i Konstkritik, om utställningar m m | 3 kommentarer

3304: När man borrar i den kärna som nyss inte fanns

Måleriet visar sig igen. I en tid när konstvärlden börjar tröttna på dekoloniserande och andra välmenande projekt har måleriet blivit möjligt. Man kan ana detta genom Artipelags utställning av Rolf Hansson. Hansson blev ett namn i 1980-talets målerivåg. Vid den tidpunkten var måleriet en uppgörelse med modernismen. Konstnärerna målade inte på riktigt (alltså med djupsinnig smärta & hjärta” utan som ett språk som kunde utövas med ironi. Det handlade om neoexpressionismen där ”neo” betyder att det inte är på riktigt. Men för de flesta målare var det ändå på riktigt även om det gällde att hålla god min. Måleriet saknade essens och kärna och var en social konstruktion. Men andra tider kom och nu kan vi konstatera att kärnan har återvänt som man kan se hos recensenterna i DN och SvD.

Det moderna konstbegreppet gav först konsten en andlig essens och kärna för att sedan avskaffa den, men den har sålunda återvänt. Dylika svängar kan konstvärlden svänga sig med.

Rolf Hansson är under alla omständigheter en bra och intressant målare men inte någon överskridande. Han har hittat en eklektisk blandning som ger honom en stark signatur men som är helt okontroversiellt. Så när som på hans andliga och existentiella krav som framförs i text till utställningen. Kritikerna verkar dock vara villiga att svälja den smeten. Det finns fler otidsenliga inslag och kritikerna fyller i det avseendet dagens obligatoriska översikt. Det manliga geniet tycks vara på väg tillbaka och kvinnorna saknas. I och för sig är det svårt att göra mycket åt det eftersom Hanssons referensramar av nödvändighet återspeglar konsthistorien. Mångfaldskravet bortfaller eftersom det torde vara extremt svårt att få med i det här sammanhanget.

Lite trevande av varjehanda är allt man kan säga om en ny riktning i konsten.

Publicerat i Konstkritik, konstteori, om utställningar m m | 5 kommentarer

3303: Misstroendet

Politiken är på väg till sommarlovet. Men i sista stund kan det ändå dyka upp en nyhet. Återigen är det dramat regeringskris som är på tapeten. Vänsterpartiet kan profilera sig och hamnar i ettnågot märkligt sällskap inför misstroendet mot regeringen. Svårt att tänka sig att det blir på annat än den vanliga berättelsen. Löfven avgår eller blir misstrodd. Sedan återvänder Löfven. Om det överhuvudtaget går så långt. Det blir nog inte mer än en liten positionering.

Konsten har långt kvar till liknande evenemang: Förtroendeomröstning kring den internationella samtidskonsten.

Aftonbladet

Publicerat i politik | 3 kommentarer

3302: Anpassningen

Om man skall bedöma situationen för den anpassade konsten menar jag att dess bästa tid är över. Kritiken kryper fram men en etablerad norm är uthållig eftersom den är rätt i tid och representerar något helt ofarligt som kan marknadsföras som radikalt.

Åsa Linderborg (Aftonbladet) skriver om problemen med att få med alla godhetspoänger i konstskapandet och Ivar Arpi drar åt samma håll.

Det är dock värt att komma ihåg att en markant norm är förutsättning för att överskrida den. Överskridandet skall inte heller vara för lätt. Men just nu finns det läge för oppositionen.

Publicerat i politik, yttrandefrihet | 3 kommentarer

3301: Överdriften

Inflationsrubriker är inte ovanliga och idag dök det upp en sådan i SvD. Den journalistiska artikeln om Mamma Andersson levererade påståendet: ”Hon är en av världens största nu levande konstnärer”. Pinsamt, inte minst för Mamma Andersson. Som det framgick av senaste svensktoppen håller hon plats 2533 i världen och kommer på plats 13 bland svenskarna. Som målare befinner hon sig omkring 500 platser under Andreas Eriksson. Men det skall sägas att Mamma Andersson har varit med länge, har hållit sig kvar i ett högt läge och har goda förutsättningar att behålla platsen som en av Sveriges största nu levande konstnärer.

Om man begränsar jämförelsen till enbart kvinnliga konstnärer inser man att det är ytterst svårt att vinna tilltro till SvD:s rubrik.

Publicerat i Konstkritik, konstteori | 3 kommentarer

3300: Podcast

Det som kan erbjudas idag är mitt deltagande i Patrik Stigssons podd “magiskt tänkande”. Vi talar om Beuys och konstens andlighet samt om zen som jag var starkt intresserad av under 1970-talet.

Publicerat i konstteori | Lämna en kommentar