2755: Några

Det har väl inte hänt något, paternosterverket fortsätter att mala. I varje fall kan jag presentera en porträttgrupp som jag utförde på beställning för en tid sedan. Den har nu fått sin inramning.

Publicerat i Projekt | 3 kommentarer

2754: Intressanta tider

Som sagt med den kommande biennalens ”May You Live in Interesting Times” så passande formulering kan man knappast annat än att hålla med. Undergångsstämningarna har fått ett kraftfullt genomslag och de gör gott för själen. Vi kan andas ut, slutet är nära, gören bättring. Och de politiska farorna lurar runt varje husknut. De extrema (som kan definieras efter tycke och smak) går fram med ljungande stormvindar. Och de utmärkta motsättningarna i åsikter som nästan alltid ändar upp i två läger som utlöser ständigt nya debatter: Engagera dig, ut med emotionerna och berusa dig med vilka åsikter som helst. Bättre kan det inte bli.

Konsten skall matcha allt detta och det är alltså Venedigbiennalens uppgift. Ser det bra ut? Ärligt talat är det alltför många kvoter som måste uppfyllas för att det skall bli någon frihet kvar att grunna på. Se bara på suckarna från Artnet om biennalen:

”What does that look like? Perhaps not all good. Though the gender-balanced selection is encouraging, and though there are enough non-white artists to stand up to allegations of tokenism, a Western perspective still dominates. With Europeans making up 30 percent of the list, and US artists accounting for another 20 percent, can the exhibition really deliver the multiple viewpoints it promises? What might be left out by the exclusion of historic artists? Whether “May You Live in Interesting Times” will prove to be representative of a truly pluralistic world view is an altogether interesting and important question—and time will only tell.”

Nåja, biennalen klarar nog censuren från FB vilket Göteborgs konsthall inte gjorde (GP)

Publicerat i Biennaler, yttrandefrihet | 4 kommentarer

2753: Bakom dådet

Signaturen Pöbeln nämner i kommentaren Orrenius artikel i DN. Den rör sig alltså om hur missnöje, konspirationsteorier och extrema politiska uppfattningar sprider sig och kan utlösa terrordåd. Bakgrunden till terrordådet i Nya Zeeland. Teorier om ”folkutbyte” finns också i vår del av världen säger Orrenius: ”Om teorin låter bekant så kan det vara för att den länge har torgförts mer eller mindre öppet av svenska och europeiska nationalistpolitiker. Idén om den muslimska invasionen, där muslimer ses som hotfulla samhällsförstörare, göds och vattnas varje dag på rasistiska och antimuslimska propagandasajter”.

Alldeles gripet ur luften är det ändå inte eftersom Islam är en politiskt betingad religion som ännu inte i någon större utsträckning har moderniserats. Hur diverse regimer tillämpar religionens möjligheter till våld gentemot de mänskliga rättigheterna är inga hemligheter. Inte heller spridningen och ambitionen att begränsa de friheter vi länge har ansett som självklara. Förståelsen för de religiösa (och politiska) kraven har i mångkulturens namn varit lite för generösa. Något som politikerna under de senaste åren har blivit något mera medvetna om. Men därifrån och till att skapa en alarmistisk konspirationsteori är det ett avsevärt steg.

Orrenius varnar sålunda för faran med att radikala ideologiska uttryck kan skapa terror. Det är en återkommande förklaring i samband med dåd av detta slag (Man kan notera att den inte brukar anföras som förklaringsmodell på islamistisk terror). Oisin Cantwell, t ex, skriver ungefär detsamma (Aftonbladet). Vi skall vara försiktiga med att formulera oss skarpt.

Man inser att det är svårt att förhindra kritik och i kritik kommer alltid extrem kritik att ingå. Förr eller senare kommer det alltid att dyka upp någon vettvilling som tar saken i egna händer.

Det går att jämföra med hur missnöje och hat kan florera i konsten. En utställning blir kontroversiell och det uppstår en våg av missnöje. Så var det t ex i en utställning i Falkenberg 1997. Någon dag efter öppningen satte vandaliseringen i gång och drabbade även till synes oförargliga verk. När det handlar om konst är tröskeln till fysisk aktivitet tämligen låg och på det hela taget är det inte till någon nackdel för konsten. I terrorsammanhang är det samma mekanism men med mycket lägre tröskel vilket inte hindrar att någon galning kan känna sig kallad. Det är inte mycket att göra åt saken, vi kan inte utan vidare utrota yttrandefriheten. ed Men

Publicerat i politik | 73 kommentarer

2752: En kritikers ambitioner

Ett sätt att bedriva konstkritik är att kritikern menar att det aktuella verket är lätt att göra och att kritikern själv, utan svårighet, kan åstadkomma ett sådant verk:

”För att det här är en bok jag själv kunde ha skrivit, om jag varit lat. Jag älskar den här sortens böcker, sådana som överraskar gång på gång med vildsinta brunstrop och hialös leklust. Jag är van att läsa dem, och jag tror mig veta hur man gör för att skriva dem. Det är det som är problemet.”

Så uttalar sig kritikern och författaren Martina Montelius (Expressen). Boken, The Hill, är skriven av norrmannen Matias Faldbakken. Den har genomgående fått många och goda recensioner. Faldbakken är konstnär och författare. Mest etablerad som konstnär med en imponerande ranking 862 på artfacts. Men han har också givit ut ett antal böcker som rönt stort intresse.

Det skulle vara ganska märkligt om en konstnär som skriver konstkritik skulle hävda att denne, utan större ansträngning, skulle kunna skapa ett verk på samma nivå. Man skulle gärna vilja se ett sådant. Och det är väl problemet med Montelius utspel. Får vi se en sådan bok? Det får vi nog inte.

Publicerat i Böcker | 2 kommentarer

2751: De obekväma i samtal

På sistone kan man skåda en ny fåra i åsiktskorridoren: Intervjuer med obekväma personer. Navid Modiri har gjort sig bemärkt och nu har även Stina Oscarsson kommit igång med en serie samtal. I SvD är bland andra Chang Frick föremål för hennes intresse (även undertecknad skall så småningom dyka upp). Artiklarna är låsta men det finns intressanta kommentarer. Förutsättningen för ett intresse är naturligtvis att några solida skribenter går i taket. Så t ex Johannes Klenell (Arbetet). Tanken med samtalen är att intervjuaren inte skall agera som representant för Det Gällande Rätta utan överlämna sig åt ett mera öppet samtal. Och en tilltro att läsaren är kapabel att själv ta ställning. Torbjörn Elensky skriver om detta (SvD). Låst artikel, men han har också skrivit om saken på FB.

Publicerat i politik | 5 kommentarer

2750: Insekts- och svampkonst

Paret Caldeborgs konstprojekt för insekter och svampar har väckt ett intresse. En nitisk artikel i Expressen har lockat många populistiska reaktioner. Några särskilt bra försvar har inte levererats, se t ex den rätt förvirrade kommentaren som Hanna Johansson har fått ihop (Expressen).

Jag har svårt att projektet särskilt upplyftande, åtminstone efter projektbeskrivningen att döma. Det skall handla om människans miljöförstöring och tydligen värna om insekter och annat vilka skall få ta del av konstens välsignelse. Men det är naturligtvis omöjligt att göra konst för insekter och svampar. Vad det kan bli är hur konstnärer föreställer sig hur en insektkonst skulle kunna se ut. Och det kan sedan betraktas av den vanliga publiken. Den formgivningen och det konceptet kan alltid bli till något.

Emellertid är den vådliga uppmärksamheten överdriven. Konstprojekt tilldelas relativt stora summor och det är ytterst sällan någon intresserar sig för dessa skattepengar. När ett enstaka projekt blir föremål för reaktioner kan man vända på det hela och säga att äntligen blir det lite diskussion om vad konst är och skall vara för något. Det kan säkert vara värt en miljon med tanke på alla de miljoner som strömmar till konstprojekt som ingen bryr sig om.

Publicerat i om utställningar m m | Lämna en kommentar

2749: Dissens

Nödvändig är dissidenten. Flemming Rose skriver om betydelsen av den avvikande meningen i Berlingske. Artikeln är låst men inledningen ger en fingervisning. När det råder konsensus ser alla samma sak och undviker en kritisk och förnyande inställning.

Det finns ett mer eller mindre automatiskt spel mellan konsensus och dissensus. Är det för mycket konflikter gäller det att upprätta konsensus. Konsensus kan lätt bli överväldigande och som sagt oemottaglig för kritik. Genom att konsensus råder kan invändningar avvisas som extrema och olämpliga. Eftersom inget tillstånd är problemfritt kan konsensus leda till en skev bild av verkligheten. Då för man börja glänta på åsiktskorridoren, först under protester sedan under motvilligt erkännande av en vidare åsiktsbildning.

Konsten har varit känd som notorisk dissensus och det är därför problematiskt att det nu har skapats ett tillstånd av en konsensus utan motsägelser.

När alla tänker rätt blir det alltid fel.

Publicerat i debatt, politik | Lämna en kommentar

2748: Snart årets konsthändelse

Det drar ihop sig till årets största konsthändelse, Biennalen i Venedig. Biennalen, med titeln ”May You Live in Interesting Times” och Ralph Rugoff som curator, kommer knappast att rubba några av de återkommande cirklar vi har fått vänja oss vid: Dagens konst följer etablerade normer. Men det blir ändå intressant och jag kommer själv att följa den med intresse. Mest av allt är det en uppvisning av konstvärlden som vartannat år fylkas i Venedig. Introduktionsdagarna kommer att, som alltid, fyllas med fester och nätverksbyggande.

Som konsthändelse är det självklart att den följer uppdragna riktlinjer. De politiska orosmolnen måste ofrånkomligen kommenteras. Det kan man göra med arrangörens formulering samtidigt som man kan förklara att konsten inte kan göra så mycket åt sakernas tillstånd. För det är ju så att de flesta i konstvärlden har insett att konst som politisk aktivism inte har någon effekt:

«May You Live in Interesting Times will no doubt include artworks that reflect upon precarious aspects of existence today, including different threats to key traditions, institutions and relationships of the “post-war order.” But let us acknowledge at the outset that art does not exercise its forces in the domain of politics. Art cannot stem the rise of nationalist movements and authoritarian governments in different parts of the world, for instance, nor can it alleviate the tragic fate of displaced peoples across the globe (whose numbers now represent almost one percent of the world’s entire population).»

Curatorns tema är “Fake news”. Han framhåller att konsten äger en komplexitet som gör den till ett alternativ för framställningar. Han har säkert rätt i det men det är klart att hindret är att den brukar vara svårläst och oklar (vilket är dess styrka: den bör inte säga något bestämt men indikera att det finns något att beakta med omsorg). I varje fall är det inte lätt för en curator att komma med något nytt, Rugoff prövar med formatet. Det blir två utställningar av utställningen (och ett relativt litet antal konstnärer, 79 st med 50 % könsfördelning) och med samma konstnärer. Dock kommer de att visa olika slags verk för att framhäva den konstnärliga kreativitetens mångfald. Ingen större ansträngning torde behövas för detta eftersom dagens konst baseras mer på idéer och projekt än på specifik form. Rugoff säger också att det blir en del måleri. De ständiga deklarationerna om måleriets död kan kanske kallas för fake news men det är ett faktum att måleriets andel på de stora utställningarna efter hand har reducerats till ca 5 %. Nu blir det kanske några procent uppåt.

En utställning på den här nivån skall innehålla två ofrånkomliga aspekter. Dels att den har en allmän nyhet (att den tar sig an världens elände), och där blir, visserligen obestämt, det alltså fake news. Dels att den har en intern kvalitet och då kan det möjligtvis vara tillräckligt med hans dubbla utställningskoncept. Vad som sedan återstår är de enskilda prestationerna och med 79 konstnärer kommer det alltid att dyka upp något som kritikerna kan enas om som höjdpunkter.

Det går inte att komma ifrån att man på goda grunder kan tala om att utställningen bygger på samtidskonstens konsensus. Avvikelser som skulle störa ordningen är inte önskvärda.

Frieze

The Art Newspaper

La Biennale

Publicerat i Biennaler | 1 kommentar

2747: Myter och intervju

”Myten om”, ”är en myt,”mytbegreppet har drabbats av svår inflation och är mest ett sätt att uttrycka sitt ogillande om ett eller annat. I grund och botten är alla framställningar myter eftersom de just är framställningar av något, en berättelse som har ordnats för att framhålla något. Antingen att det är skarpt vinklat eller att man försöker vara så realistisk som möjligt. Mytbegreppet har tidigare varit reserverat för uppenbara felaktigheter och odokumenterade tillägg. Men inte längre.

Patrik Lundberg vill inte att det skall finnas någon politiskt uppfostrande vinkling i barnlitteraturen (Expressen). Särskilt irriterad är han på litteraturvetaren Anders Johansson som han passar på att raljera över. Själva sakfrågan når han inte riktigt fram till. Att det finns ett normrekommenderande inslag i barnlitteraturen torde vara självklart men det är svårt att säga i vilken omfattning och om vi i våra dagar ser en ökning.

En helt annan sak. Här är en intervju som Hege Storhaug för Human Rights Service. Det finns bild på mina Keith Haring-strumpor, bland annat.

Publicerat i politik | 59 kommentarer

2746: Identitet och gränser i konsten

Signaturen Per gjorde mig uppmräksam om en intervju i DN med den omtalade konstnären Linnea Sjöberg. Hennes arbetssätt innehåller en del konstteoretiska klassiker på temat vad som är konst och var gränsen går mellan konst och liv. Många har gett sig på det här och utgångspunkten är naturligtvis Duchamp och hans readymades. Konsekvensen av det infann sig på 1960-talet: Allting kan vara konst och konst är det som uppfattas som sådan.

Nu säger Sjöberg: ”När det jag gör blir accepterat inom konstbranschen, när det till slut görs till konst, då slutar jag.” Emellertid är det svårt att föreställa sig något som konstbranschen och/eller konstnären själv (som är en i branschen och som bär med sig kunskapen om vad som är möjligt) inte skulle acceptera som konst. Möjligen är Sjöberg inne på att konstbranschen skulle acceptera det hon gör som bra konst, en något osäkrare historia men i det här fallet har det inte varit något större problem. När en konstnär försöker göra sådant som eventuellt inte skulle ses som konst är det betydligt svårare när man är etablerad, känd eller relativt känd, har gallerist, ställer ut på bra ställen.

Det kan ju också vara så att Sjöberg talar om ett arbetssätt, att hon genomför olika idéer och undviker att väcka konstvärldens uppmärksamhet. När uppmärksamheten inte kan undvikas är det dags att redovisa. Men det är en snårig avvägning eftersom konstnären själv inte kan vara omedveten om vart det barkar och inte heller omgivningen som säkert består av en del branschfolk.

En intressant dyker i alla fall upp igen. Kan en konstnär göra ett verk som inte är konst? Svårt, om det inte rör sig om något som uppenbart faller utanför, t ex att vidta någon praktisk åtgärd som att laga en stol eller lägga ett nytt golv.

Sjöberg agerar också genom att skapa nya identiteter. Sådant finns det många exempel på och ett är Orlan som ständigt har opererat till nya skepnader. Operationerna är en form av performance och kan följas av den intresserade konstpubliken.

Den gamla frågan om ett konstverk kan återvända till att bli icke-konst är väl inte direkt aktuell här. I Sjöbergs fall handlar det väl om att en del av hennes projekt inte leder till något egentligt konstverk utan stannar på halva vägen. Jag kom i alla fall att tänka på Dr Rey som tog hand om van Gogh sedan han drabbats av en självförvållad öronskada. Van Gogh porträtterade honom och skänkte honom målningen. Han var inte förtjust i den och såg den förmodligen inte som ett konstverk. Men den kom till användning genom att han täppte till ett hål i hönshuset. Några är senare infann sig konstintressenter som hade hört om att Dr Rey hade porträtterats. Man kan förstå att Dr Rey inte ledde köparen till hönshuset utan bad denne återkomma (sedan han snyggat till den). Konsthandlaren Vollard förvärvade den och sedermera hamnade den på Eremitaget i St. Petersburg. En vacker resa från konst till icke-konst och sedan konst igen.

Från hönshus till slott, Vincent van Gogh, Dr Rey 1888
Publicerat i konstteori | 1 kommentar