3178: Varumärke och schack

Några intressanta kommentarer har dykt upp. En gäller tvisten mellan GW och fotografen Bingo Rimér. Den sistnämnde har gjort ett porträtt av GW på en tusenlapp. Bilden gjordes för musikhjälpen. GW är sitt eget varumärke och hävdar sin rätt till detta. Det förefaller som om GW kan ha rätt. Fotografen använder sig av sin bild som marknadsföring. Försvaret kommer förmodligen att hävda att det är ett självständigt verk. Inte alldeles lätt att avgöra. (SVT)

Den andra kommentaren handlar om konstens gränser, kommentatorn skriver: ”det väl så att konstvärlden inte betraktar t.ex. dressyr, konståkning, konstsim, backhoppning e.t.c. som konst, medan däremot dans och musik betraktas som konst. Jag är inte helt med på varför det är så, det verkar lite som godtycke i mina ögon.”

Förklaringen till de utvalda konstarterna är historisk. De ”sköna konsterna” skapades under 1600-talet och vilka som räknades dit kunde variera. Det är först ett stycke in på 1800-talet som de stabiliseras. Hos Kant, t ex, är retoriken och trädgårdskonsten med i hans uppräkning. Den definition man använder sig av är att sköna konster skall vara inriktade på ren estetik och inte domineras av praktiska mål. Exempelvis ingår i denna uppställning inte konsthantverket eftersom det har en praktisk nytta. Man särskiljer också en lägre form för estetik (dekoration, prydnad) från en högre vars inriktning är en upphöjd andlighet. En filosofisk orientering som inleddes av Kant och fullföljdes av de tyska 1800-talsfilosoferna.

Idag kan (inom bildkonsten) alla verksamheter vara konst. Men det kräver en konstnär som uppfattas som en sådan av konstvärlden.

Kommentatorn skriver vidare: ”Om vi tar en komponist som anser sina verk vara konst, t.ex. Aleksandr Manveljan, varför anser konstvärlden att han har fel? Och om Aleksandr Manveljan blev professionell konstnär likt Duchamp, skulle hans verk då plötsligt bli konst, trots att ingen förändring har skett av kompositionera i sig själva sedan den dag då de skapades?”

Jodå, om Manveljan insisterar på att ingå i bildkonsten och presentera sina verk inom ramen för denna är det naturligtvis möjligt. Men frågan blir vilken intention och diskurs som skall ligga till grund för en sådan hållning. Han har ju redan sin värld genom den publik som uppskattar schackproblemskompositioner. Vad skulle han tillföra konsten? Och vad skulle han vilja där? Om han blev professionell konstnär har vi förstås problemet med på vilket sätt han skulle bli det. En möjlighet vore att han anpassade sitt schackintresse till konstens behov. Han kunde göra kompositioner som anspelar på rasism, postkolonialism, genus, klimat osv. En annan sak är hur bra skulle bli. Även om det är lätt att bli konstnär och skapa konst är det desto svårare att uppnå kvalitativt erkännande.

När det gäller Duchamp är han i överlägsen grad konstnär. Som schackspelare räknades han under en tid som en av de bättre i Frankrike. Schack var dock en livslång passion och inspirationskälla för honom och han har också sagt att schackspelare är konstnärer – men det bekräftas inte av konstvärlden.  Hans verk och skapande kan förete strukturella likheter med schackspel.

Publicerat i konstteori, yttrandefrihet | 1 kommentar

3177: Att ta för sig i museisamlingarna

Helt ofrånkomligt, även 2020 blev kolonialpopens år. Ja, de engagerade har givetvis ingen som helst distans till ämnet och glömmer lätt att konsten är fiktion och alltid handlar om något annat än det som tycks framgå.

Aktivisterna har blivit talrikare. En av dem, Mwazulu Diyabanza från Kongo, utövar akten att ”hämta hem” objekt från museerna. Något som vunnit stor popularitet. För nämnde man blev det dock böter när han avlägsnade ett objekt från Louvren (artnet). Det där pågår så länge någon orkar och dessutom med viss framgång. Emellertid har Diyabanza ett intressant försvar för sin gärning: ”His acts, he says, cannot be considered theft because the objects are already stolen property.”

Moraliskt sett kan han ha rätt men knappast juridiskt. Vad jag förstår är det brottsligt att stjäla stulet gods.

Publicerat i om utställningar m m, politik | 4 kommentarer

3176: Smittosamt

I den svenska pandemiutvecklingen har vi kommit fram till munskydden. Sålunda munskydd eller inte. Den svenska hållningen har varit avvisande men har nu mjuknat upp. Det är dock inte förbjudet och jag har observerat alltfler munskyddsbeväpnade i den offentliga allmänheten. Om det hjälper eller vad som hjälper är svårt att säga. Åtminstone kan man konstatera att Sverige avancerar på pandemilistan (Aftonbladet). Och i varje fall märks det i min egen omgivning. Flera bekanta har drabbats. Min egen smittomiljö är främst livvaktsstyrkan och även där har det konstaterats fall. Det rycker närmare men den orolige kan luta sig mot allvetaren Tegnell som försäkrar att det är farligare att gå över en gata. Liknelsen är kanske inte helt övertygande. Om vi hade en seriemördare i landet skulle det inte vara så farligt eftersom risken att råka ut för denne är minimal. Ja, det vore enklast och billigast att inte åtgärda saken eftersom det antal dödsfall som denne åstadkommer inte skulle påverka den statistiska dödligheten.

Munskydden ger möjligheter för konsten att göra ett litet inpass. Vermeer van Delft har anlitats:

Även Ladonien har utformat ett estetiskt tilltalande och välsittande munskydd. Anbefalles.
Publicerat i om utställningar m m | Lämna en kommentar

3175: Konsthögskolornas kris

Konsthögskolorna i Stockholm, Köpenhamn och Oslo befinner sig i kris. Rektorerna avgår och det klagas på motsättningar och svag demokrati (Kunstkritikk).

Förändringarnas vindar blåser då och då genom konsthögskolorna. Kring 1970 handlade det om politiseringen, den starka vänstervinden drog fram. Krin1990 var det postmodernismen som kunde annonsera konstens slutpunkt – allt var likvärdigt och konsten saknade gränser. Även detta gick över. Så har vi kring 2020. Där finner vi en kombination av politisering och postmodernism. De inblåsande vindarna söker representation och identitet; marginaliserade röster skall komma till tals i konsten under förutsättning att de marginaliserade berättar sina historier och inte något annat. Mot detta står en tradition som fortfarande vill se konsten som något annat än politisk medvetenhet. Den intressanta frågan är om något av dessa alternativ är radikala.

Publicerat i om utställningar m m, politik | Lämna en kommentar

3174: “Tvära kast” – en dagbok

I den aktuella litteraturutgivningen har dagboksformen fått utrymme. Sådana kan skrivas på olika sätt och ett sätt finner vi i Marianne Lindberg De Geers ”Tvära Kast”. Den är lättläst och medryckande. Man kan tycka att upplysningen om att författarinnan har tvättat fyra maskiner, manglat örngott och dammsugit lite här och där är av begränsat värde. Men trots allt inte, det dagliga livets väg till eventuella höjdpunkter uppfylls av allehanda som man försummar att observera. När man läser boken kommer man snart in i familjen De Geers rutiner. Det sovs länge på morgnarna. Detta beror i sin tur på sent sänggående och svårigheter att somna. Hon vaknar dock och stänger av telefonen för att ägna sig åt skrivandet.  Carl Johan (som alltså är husbonden) ger sig av på cykel till ateljén och läsaren får följa Mariannes vandringar på Södermalm. Med stegräknare. Hon shoppar gärna, ofta helt onödiga saker men lämnar också ständigt tillbaka en betydande del av det införskaffade. Hon möter sina barn och barnbarn, dricker kaffe av tvivelaktig kvalitet med bekanta, uppsöker kyrkogårdar och förfasas över dåligt skötta gravar. På kvällen blir det fotbollstittande, en något överraskande passion. Läsaren får veta att den enda bolltradition som författaren kan påtala är handbollsspel i Jönköping. Fast det var länge sedan. Efter att ha funnit denna dagordning förstår jag att om man skall kontakta Marianne bör man försöka nå henne efter hemkomsten från Södermalm men innan fotbollsmatcherna sätter igång.

För en läsare från landsorten blir man snart indragen i ett galleri av kulturpersonligheter som rör sig i innerstan, författare, konstnärer och samhällsdebattörer. MLDG har åsikter och hon kan vara obarmhärtig i sina domslut. Men också lättrörd. Den kroppsliga skörheten och den knaggliga vägen mot det oundvikliga slutet är en del av vardagen. Illa hör hon och ibland får gångturerna ställas in när knäna inte gör sin tjänst. Men hon tar det med gott humör.

Pandemin isolerar paret men trots allt var det en viss befrielse för dem båda att slippa vinka på Vänsterpartiet förbimarscherande 1 Maj-tåg. Det är nämligen tradition att de båda skall stå i fönstret och oupphörligt vinka. Och det tar en stund innan tåget har gått förbi. Författarinnan är försiktig och blir uppbragt när trottoarerna på Södermalm fylls av en obetänksam trängsel. Då får hon, med risk för livet, gå ut i körbanan.

Konstnären MLDG har alltmer flyttat sig från bildkonst till författarskap. Hon skriver: ”efter mina två retrospektiva utställningar på Dunkers 2010 och Färgfabriken 2017 tog romanskrivandet över”. ”Jag hade fått de bästa åren med konsten … Nu är det slut med det. Under början av tjugohundratalet gick konstlivet i dvala, många gallerier stängde, intresset och försäljningen av svensk konst devalverades, debatterna och samtalen försvann och därmed även mitt eget konstintresse.”

Det ligger väl någonting i detta. Ett stycke in på 2000-talet blir konsten i allt större utsträckning en fråga om representation och rättvisa åt alla som eventuellt har varit marginaliserade. Litteraturen har inte drabbats på samma sätt.

Publicerat i Böcker | 11 kommentarer

3173: Konstens och dess samhällspåverkan

Ett av mina största intressen, vilket säkert är välkänt för mina läsare, är konstteori. För ett par dagar sedan skrev signaturen Erik:

”Sedan om konst. Konst i vid mening omfattar väl även populärkultur. Beatles utövade konstnärlig verksamhet. Varje film från Hollywood är ett filmkonstverk. I den meningen utövar konsten ett oerhört inflytande. Hur har inte Hollywood påverkat värderingar och världsåskådning i västerlandet? Det är möjligt att konst i en snävare och mer elitistiskt sammanhang inte påverkar världen. Men visst påverkar konst i form av populärkultur som film, foto och musik världen fruktansvärt mycket. Reklam är ju i någon mening konst syftande till att påverka våra konsumtionsmönster. Genom att med bilder och musik förmå oss att känslomässigt knyta an till och åtrå varor och tjänster påverkas vi dagligen av reklam. Och jag tycker att reklam faktiskt, vitt förstått, är att förstå som en typ av påverkande konst.”

När jag skriver om konstens närmast obefintliga påverkan på samhället avser jag bildkonsten. Och dessutom speciellt under de senaste decennierna då konsten fått en allt starkare politisk profil. Ser man tillbaka på modernismen kan man naturligtvis tala om en samhällelig påverkan genom form, ofta som symbol för livsstil. Men det sker då främst genom formestetiken.

Det är en helt annan sak med litteraturen. Det räcker med att nämna Gabriel D’Annunzio vars poetiska ådra fördes ut i hans sätt att leva (formidabel överdådighet) och hans interventioner i politiken (ockupationen av Fiume/Rijeka i Kroatien och utropandet av självständighet). Detta och dess fortsättning med ett bittert samarbete med Mussolini blev inte särskilt lyckat och lägger en påtaglig sordin bakom det glada utropet ”Fantasin till makten”.

”Konst i vid mening” kan omfatta det mesta. Så är det äldre konstbegreppet funtat: Ni vet att det där med att det är en konst att gå på lina eller att baka en pizza. Men avser man vad som ingår i det moderna konstbegreppet blir det mindre. Populärkultur, liksom reklam kan ingå men då måste konstvärlden bekräfta det. Det händer ibland att dylika produkter kommer med på utställningar men de intar generellt sett en blygsam plats. Man bör komma ihåg att man aldrig kan avgöra om ett objekt är ett konstverk eller ej (men man kan oftast misstänka att så är fallet). Vi vet ju sedan gammalt att Duchamps pissoar är exakt lik en fungerande icke-konst sådan. Men konstvärlden har bekräftat just ett exemplar. Den principen gäller numera för alla verk.

Publicerat i konstteori | 5 kommentarer

3172: Stort genomslag

Den svenska myndigheten fick ett stort genomslag med sitt till medborgarna massutskickade sms. Visserligen har recensionerna av detta exempel på regeringens visade handlingskraft fått en del negativa recensioner men som ett senkommet bidrag till Conceptual Art håller det hög klass. Inte minst i dessa tider då konsten inte har särskilt mycket att bjuda på. (Expressen)

Vad betyder verket? En möjlig tolkning är att det rör sig om en uppmaning till medborgarna: ”Skärp dig!” En uppmaning som aldrig kan bli missvisande. Men det kan också röra sig om just ingenting, en sentida uppföljning av att ”media is the message”.

Tankarna går tämligen självklart till konceptkonstnären On Kawara (1933 – 2014) som 1979 fick nöja sig med betydligt enklare teknik och begränsade upplagor (jfr regeringens upplaga: 22 miljoner). Hans telegramserie ”I AM STILL ALIVE” från 1979-80 utgör i varje fall en pionjärinsats i utskickets konsthistoria. ”Telegram” var ett kommunikationsmedel som levererades personligen: Ett ombud anländer med frasen: ”Det är telegram till xx”. Tjänsten avvecklades 2002. Ca 9 000 telegram sändes årligen.

On Kawara: “I AM STILL ALIVE”, 1979
Publicerat i om utställningar m m, politik | 3 kommentarer

3171: Konst och samtal i Stockholm

Jag tillbringade några dagar i Stockholm, medverkade i några intervjuer och hann med att se en del konst även om många museer är stängda eller har begränsat sina besöksmöjligheter.

På Galleri C F Hill fanns Martina Müntzings omtalade målning ”Farväl till en utsikt” som parafrasiskt avbildar konstnären och hennes bortgångne man. Ett sorgearbete som på intet sätt skall begränsas till enbart det. Müntzings underfundiga realism har väckt alltmer intresse och utgör en välbehövlig injektion i det alltför homogena konstlandskapet.

Här nedan kan man lyssna på mitt samtal med Christopher Jarnvall:

Publicerat i om utställningar m m, politik | Lämna en kommentar

3170: I teatersalongen

Ett poetiskt terroristdrama kombinerat med överarbetad aktivism. Så ser Rasmus Dahlstedt på Unga Klaras uppsättning av Johannes Anyurus prisbelönta roman ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar”. Ett intressant bidrag till rondellhundens äventyr.

Publicerat i Böcker, Konstkritik | 3 kommentarer

3169: Fakta, endast fakta

Det är mycket åsikter nu. Sådana har stor betydelse eftersom de ofta kan vara medryckande och sålunda känsloupplyftande. Det finns också annat som saluförs. Greta Thunbergs inhopp i DN puffade för fakta. Inga åsikter här utan enbart fakta. Ett sådant påstående har naturligtvis en del övrigt att önska och Sven Anders Johansson skriver en intressant artikel om saken (Aftonbladet).

Ytterligare en sak bör framhållas: kunskap. Kunskap är inte fakta sådana tillkommer först genom ett omdöme: Må detta vara en så säker kunskap att vi må kalla den fakta. Man når alltså aldrig helt fram till den helt säkra ordningen och disharmonin mellan kunskap och omdöme är ett gammalt problem. Tack vare Kants slit med saken har vi fått konsten. Disharmonin mellan kunskap och omdöme kunde harmoniseras genom estetiken där kunskap och omdöme kunde samsas utan konflikt. Uppgiften att framställa denna hårdvaluta gavs åt konsten. Som man brukar säga idag: Det gick sådär.

Publicerat i konstteori, politik | 2 kommentarer