2955: Kan göra sig bättre som konst

Till den återkommande frågan om mode är konst kan fogas ännu en liten artikel i ämnet (Expressen) av Philip Warkander. Utgångspunkten är en utställning på Sven-Harrys Konstmuseum. I introduktionstexten nöjer man sig med att utställarna ”alla har gemensamt att deras design är tydligt influerat av konst. ” Warkander försöker sig på en moralisk motivering av mode som konst: ”Projektet kan ses som ett slags motstånd mot samtidens slit-och-släng-kultur och är i sin enkelhet både tankeväckande och estetiskt intressant. Kanske är detta också svaret på varför mode bör ses som konst: fortsätter vi att enbart betrakta mode som shopping går världen snart under.”

Konsten kan alltså rädda världen. Möjligen som ett mikrokomplement. Vi kan här tänka in politiken: Varför bör politik ses som konst? Jo, fortsätter vi att enbart betrakta politik som reality show och underhållning (med en klockartro på att det är på riktigt) går världen snart under. Den tanken är lika lovvärd och naturligtvis lika hopplös. 

Publicerat i konstteori, politik | 1 kommentar

2954: Nya yrken och handslagets obehag.

Universiteten tänker framåt och erbjuder helt nya yrken för nästa generation. Vad sägs om ”demokratiförsvarare”. I detta värv skall man kämpa för demokratin. Hur det skall gå till kan man undra men det gäller att uppskatta och upprätthålla. ”Trolljägare” är en sådan som avslöjar hatarna. En styv uppgift eftersom hatet har många sidor och frågan är hur de skall sorteras. ”Patriarkatkrossare” skall skaffa sig ”rätt verktyg” för att skapa en mer rättvis värld och hjälpa andra att växa. ”Unicornuppfödare” kan nog med fördel inrikta sig på att uppföda enhörningar. ”Inkluderingsingenjör” skall hjälpa till med att bryta normer. Man misstänker att det finns ett visst ideologiskt tänkande i vilka normer som skall överskridas. Med andra ord, framtiden hägrar. (kau)

Alldeles enkelt är det inte att få klart för sig vad som är nazistiskt. Även i Danmark har man fortsatt att utveckla möjligheterna för vad som skall räknas dit. Att handslag skulle få oss att omedelbart tänka på nazism har hittills undsluppit mig. (dr.dk)

Publicerat i politik | 2 kommentarer

2953: Den moderna satiren

Satirprogram har blivit alltmer överflödiga. Genren fylls ständigt på med verkligt underhållande reality shows. Jag rekommenderar en sådan på SR med en ingående behandling om vilka ord som kan användas och inte användas. Här får vi bland annat veta att n-ordet enbart för utnyttjas när det skrivs privat i en dator eftersom man har kommit fram till att än så länge kan en dator inte kränkas. Ordet ”hora” går emellertid tills vidare för sig.

Inte mycket sämre är en variation på Sölvesborg. Ja, hur skall man få igång en kampanj för att denna, tidigare så obetydliga, ort skall gå land och rike runt? Helst utan kostnad. Reklamkuppen förbereds: ”Borde man inte göra något med menskonsten?” ”Definitivt och då i kombination med att ta ner prideflaggan.” ”Det kan inte slå fel, det blir en anstormning som kommer att spridas från krönikörer och kränkta kulturpersonligheter till tv-soffor.” ”Och vi kan alltid räkna med anstormande miljöpolitiker”. Patrik Lundbergs krönika visar vägen (Expressen).

Publicerat i politik | 14 kommentarer

2952: Snarare det än det.

En väldig kalabalik blev det när SD ville låta riksdagen granska medierna. Medierna blev naturligtvis synnerligen aktiva och skrädde inte på orden, gått över en gräns, hot mot demokratin etc.  (Expressen, Expressen, Aftonbladet) Nå, själva saken är tämligen ointressant, den ledde självfallet inte till något och även om den hade gjort det hade inte heller det spelat någon roll. Det är ju bara så att högersidan har svagt mediestöd.

Som en del av opinionsbildningen är det intressantare. Genom mediernas utbrott kan SD peka på att det förhåller sig precis så som den har sagt. Plus den omfattande uppmärksamheten, alla talar om SD. Förmodligen är det opinionsmässigt fördelaktig för SD.

Men det är svårt att inte falla för saftiga lockbeten.

Publicerat i politik | 29 kommentarer

2951. Den konstnärliga frihetens bekymmer

Som bekant, skall man få en uppfattning om var konstvärldens elitstyrkor befinner sig går man till det senaste numret av e-flux journal. Tydligen var det dags för redaktören och konstnären Anton Vidokle att lufta konstnärens oberoende i en text som han skrev 2012:

“An artist today aspires to a certain kind of sovereignty, to the freedom to work as one pleases. Unlike artists, say, before the French Revolution, who worked merely to satisfy a commission from the church or the aristocracy, or to serve public taste and critics, artists today understand themselves as being not only capable of deciding what kind of practice they want to have, what subject matter is important to them, what form it may take, and so forth; they also understand themselves as fundamentally free to follow their own personal interests or to respond to urgent events in the world around them. And this fundamental freedom is understood as a basic condition of any work of art, as the pillar that the content and form of any artwork rests upon.”

Det later fint men det är klart att det finns reservationer. Konstvärlden förutsätter en viss ideologiskt baserad värdegrund. Dessutom säger den här texten inget om kvalitet. Är det frågan om ett dåligt eller marginaliserat konstverk (vilket konstvärlden suveränt avgör) är det inte mycket vits med friheten. Lagen sätter också vissa gränser men är inte avgörande. Rätt hanterat kan konsten i de flesta fall klara sig väl vid lagbrott.

I dagarna har ett verk av Pyotr Pavlensky blivit mycket uppmärksammat, såväl i vanlig press som i konsttidskrifterna (Aftonbladet, Artnet). Pavlensky har kommit över en video som visar den franske borgmästarkandidaten Benjamin Griveaux masturberande. Det fick Griveux att dra tillbaka sin kandidatur. Visserligen kan detta verk sägas vara konst som påverkar samhället men priset är högt eftersom utöver den politiska handlingen är det svårt att finna någon estetik. Möjligen kan man tala om en negativ sådan eftersom det är bryter mot den allmänna moralen. Inte ens politiska motståndare skulle vilja genomföra en sådan åtgärd. Andra verk har också fått stor uppmärksamhet: Som sympatiyttring för Pussy Riot sydde han igen sin mun, han spikade fast sin pung på Röda Torget, satte eld på dörren till den ryska säkerhetstjänsten och har dessutom skurit av sig sin ena örsnibb. Det har kostat böter och fängelse och han har fått asyl i Frankrike. Någon stark position har han inte i konstvärlden, aktionerna är för bisarra. Det är inte troligt att den uppfattningen i någon väsentlig del kommer att förändras.

Publicerat i konstteori, om utställningar m m, politik | 16 kommentarer

2950. Konst och yttrandefrihet

En intressant diskussion kring konsten och yttrandefriheten finns i den norska tidskriften Billedkunst. Redaktören Kjetil Røed skriver i en artikel:

”Ifølge den britiske journalisten og forfatteren Nesrine Malik, som vi nylig så forelese på Litteraturhuset i Oslo, brukes ytringsfriheten som dekke for å opprettholde makthierarkier og hegemoniske posisjoner som undertrykker grupper og individer, ved å henvise til nettopp PK.”

I detta yttrande finns en välkänd dubbelhet. Å ena sidan kan det väcka indignation när en marginaliserad grupp drabbas av kritik eller satir, under förutsättning att utövaren representerar den vita hegemonin. Å den andra sidan kan den som kommer med ett sådant inlägg drabbas genom att makthierarkin ser detta som olämpligt och onödigt.

Det blir en fråga om ideologi och identitetspolitik. Den som sitter på ett starkt PK-mandat vinner naturligtvis.

En annan sak, som också hänger samman med detta är kritiken mot en text som har skrivits av konstkritikern Lars Elton. Elton har beskyllts för att ha påstått att konstnären Germain Ngoma fick ett konstpris för sin hudfärgs skull. En närmare läsning av texten visar att Elton har följt PK. Men det räcker med en den minsta insinuation för att saken skall gå igång. I det här fallet tog texten bort men återpubliceras i Billedkunst.

Vad som är svårt att diskutera är att representationen är en konstnärlig kvalitet. Germain Ngoma är inte på något sätt en ovärdig mottagare av priset men eftersom det finns gott om konstnärer som kan prestera tillräckligt bra konst infinner sig frågan om vilken roll representationen spelar.

Publicerat i konstteori, yttrandefrihet | Lämna en kommentar

2949: Som om vi deltog

Vi har ju alltid Facebook. Jag skall erkänna att jag är en flitig besökare. Trots att det är mycket att bläddra förbi får jag ganska snabbt en uppfattning om vad som är på gång i form av diskussioner och hänvisningar till artiklar. Min vänlista är mycket bred därför blir informationen ordentligt polariserad. Kampen mellan de politiska lägren pågår alltid och båda sidor står inte främmande för att kasta in gamla artiklar för att stärka sin och de medhållandes kampvilja. Åsiktsbekräftelser i sådana fall brukar inte innebära att de som skriver ”bra där” har läst artikeln eller har lagt märke till att den är gammal.

Antagligen ger den en god bild av den nya politiska demokratin. Med sociala medier förverkligades ett steg i demokratiseringen. Fler röster och luftandet av åsikter. Kraven är inte stora, det enda som behövs är en uppkoppling och en åsikt. Men det är lång kvar. Det är ändå en minoritet som är igång. Dess härjningar och frisinnade utspel blir istället i sig problematisk. Framförda åsikter skall hålla sig inom rekommenderade gränser vilket Facebook sköter med algoritmer.

Hur det än blir är det en del av nutidens vardag så annorlunda mot den tid då intressenter på sin höjd skrev insändare i lokalpressen.

Professor Frederik Stjernfelt skriver om företeelsen i Weekendavisen.

Publicerat i politik | 4 kommentarer

2948: Kommitténs epilog

Lars Vilks-kommittén bildades i Danmark 2011, ett initiativ av författaren Helle Merete Brix och konstnären Uwe Max Jensen. Kommittén, som hade n bred politisk förankring, ville göra det möjligt för mig att hålla föreläsningar och delta i seminarier och konferenser. Helle Merete Brix var den tog sig an det omfattande arbetet att arrangera mötena. Efter terrorattacken i Köpenhamn 2015 avgick flera av kommitténs medlemmar men det blev ändå en fortsättning under Brix ledning. Hon avgick 2016 och då valdes nya kommittémedlemmar in. Mikael Jalving som varit med från början arrangerade kommitténs sista konferens i mars 2017. Kommittén hade instiftat ett yttrandefrihetspris vilket hade tilldelats Charlie Hebdo (2014), Passion for Freedom (2016) och Adonis (2017).

Den senare kommitténs sammansättning hade inte den tidigare politiska bredden. Det var inte helt lyckat eftersom det därigenom framstod som verksamheten främst var islamkritisk. Jag själv menade att kommittén hade spelat ut sin roll och att det enklaste sättet att lösa upp den var att lägga ned verksamheten. Formellt sätt kunde Lars Vilks-kommittén inte avslutas emedan det inte fanns några stadgar eller andra formaliteter. Verksamheten hade bedrivits genom några få personers arbeten och alltid i samförstånd med mig vilket också gällde valet av pristagare

I den senare kommittén (2016) hade Rasmus Paludan blivit invald. Paludan var då en tämligen anonym person men det ändrade sig när han bildade det extrema partiet Stram Kurs och begynte sina provokativa antiislamdemonstrationer på olika platser i Danmark. Det framkom att han satt i kommittén och medierna frågade om hans roll där. Mitt svar var att kommittén var nedlagd vilket bekräftades av Mikael Jalving i februari 2019.

Några av de övriga medlemmarna (Uwe Max Jensen, som radikaliserats högerut och lierat sig med Rasmus Paludan och Stram Kurs) menar båda att kommittén fortsatt existerar och deklarerade för ett par dagar sedan att man utsett en medlem av partiet Stram Kurs till mottagare av yttrandefrihetspriset. Eftersom jag betraktar Lars Vilks-kommittén som nedlagd vill jag självfallet inte ha något med den här saken att göra och jag finner helt orimligt att den använder mitt namn för en politisk aktion som man alltså försöker genomföra på egen hand. Genom att publicera sig på FB och gå ut i pressen har man lyckats få en viss spridning på denna bedrägliga information.

Sn.dk

Publicerat i Föreläsningar, politik | 9 kommentarer

2947: Dagens standardkonst

Bonniers konsthall visar en utställning om landskapsmåleri. Det är en blandning av gammalt och nytt. Man kan förstå att en sådan utställning måste ges en postmodern touch. Det äldre landskapsmåleriet får en snabb kritik i presentationstexten:

”Av natur skapades således kultur. Människa och miljö särskildes och måleriet bidrog till att befästa gränsen. Landskapet blev en kuliss mot vilken människans konstnärliga skådespel utspelades.”

Ja, det var väl inte så bra. Och det är bara att fortsätta med en numera tidstypisk undergångsvision:

”Representerad i utställningen är framförallt vår omedelbara miljö. Men klimatkatastrofen är global och så även utställningen.”

”Det är vi, ynkliga eftersläntrare, uppkomna bara de senaste mikrosekunderna i världsålderns tidskala, som har upprättat ett system vars ödeläggelse vi nu ser de förödande effekterna av. Utan oss skulle jorden repa sig i sinom tid. För att rädda oss själva och våra medvarelser kommer vi att behöva se över prioriteringarna i vårt nuvarande system, där ekonomisk tillväxt överskuggar allt annat som växer. En gång i tiden var lagen behjälplig i att driva fram industrins expansion. Många tycker att vi nu vet tillräckligt för att lagstadga i motsatt riktning.”

Kan konsten göra något åt detta? Det skulle vara att välja estetisk utformning av sådana tankar. Utställningen ger i sig inga pekpinnar förutom presentationstexten.

Med det sagt kvarstår utställningen som är både sevärd och intressant. Det är möjligt att se den mot bakgrund av ett antal olika kontexter.

För övrigt är klimatet något som har fått lite större utrymme i konsten. Det är ett svårt ämne eftersom det blir mer politik än estetik. Fortfarande är den dominerande trenden postkolonialism och dekolonisation. Detta kännetecknar dagens standardkonst. Det är alltså innehållet som ger bestämningen, estetiseringsmomentet, dvs. det som blir över efter innehållet, spelar en obetydlig roll. I första hand inte för konstnärerna men det är diskursen som anger betydelse och kvalitet.

Inför konstkritikersamfundet konferens i augusti i Växjö vill man avhandla ämnen som:

• Art, populism and nationalism

• Teaching art in times of crisis

• Climate and art: the Anthropocene

• Heritage and democracy

• The infrastructure of art: the role of institutions in a sustainable art world

• Education and criticism: art as communication

Det är alltså vad som gäller, alltså standarduppställningen för vad konsten skall kretsa kring.

Målningar av C F Hill, Julia Beck och Sara-Vide Ericson
Publicerat i om utställningar m m | 5 kommentarer

2946: Allt är möjligt som filosoferna brukar säga

Man skall inte underskatta statsministerns kreativa förmåga. Idag fann han en brilliant förklaring på (de gåtfulla och onämnbara) ungdomsgängens brottslighet. Ingen hade fattat att det beror på fem år gamla skattesänkningar. Så får det sägas att alla inte är övertygade men det är klart att hans politiska motståndare måste passa på tillfället att bedriva opinion (Expressen).

Även om statsministerns verklighetsbild bättre skulle göra sig gällande inom konstkritiken har han en fjärdedel av väljarna bakom sig. Han har visserligen förlorat några procent sedan valet men eftersom han med sitt uttalande antyder skattehöjningar kommer förmodligen fler väljare att sluta upp i leden. Höga skatter torde vara något som Sverige lyckats skapa på egen hand.

Angående SAS-filmen som också idag tilldrar sig stor uppmärksamhet har man kunnat se listor lite varstans på vad Skandinavien har producerat. Inte för att saken handlar om det, men även om det redan är bestämt att särskilt Sverige inte har lämnat några väsentliga bidrag kan jag ändå tillfoga några specifika konstinsatser.

Danmark har Guldåldern (måleri, skulptur och Kierkegaard) under första delen av 1800-talet.

Sekelskiftesmåleriet i Norden ”Nordiskt ljus”, något som väckte stor uppmärksamhet när det samlades till en utställning i början på 1980-talet.

Norge har Munch, den helt oslagbara gestalten i den Skandinaviska kulturen.

Publicerat i politik | 24 kommentarer