2819: Konstklimatet och klimatkonsten

Metoo förlorade snabbt stinget i konstvärlden. Det postkoloniala harvar på men har blivit en återkommande elegisk visa som man bör ha med utan att den längre kan bidra med något särskilt intressant. Det verkar som om Klimatet kan få lite uppgång. I varje fall är curatorn för Serpentine Galleries Lucia Pietroiusti optimistisk (artnet). Hon ligger bakom det prisvinnande litauiska bidraget på årets Venedigbiennal – en installation/performance med badstrand, badgäster och sånger om världens elände, inte minst klimatet. Optimismen om att konsten kan göra skillnad är en seg historia. Vi vet ju alltför väl att insatserna stannar vid symboliska markeringar för en begränsad publik. Konsten har dåliga förutsättningar ty antingen blir det alltför krångligt eller så blir det enkelspårig propaganda.

Den gamla devisen om vad konsten bör bidra med håller väl än: En ny rysning eller, som vi säkert kommer ihåg: Våld, grymhet och orättvisa.

Om man verkligen ville göra något borde man gå in för klimatförnekarna och driva det positivt. Det skulle ställa till med lite rabalder och just rabalder är det enda sättet för konsten att i någon liten mån nå utanför sina egna kretsar. Som det är nu har konstvärlden alltmer inriktat sig på att göra det rätta trots att all erfarenhet säger att konsten bör framhålla det som är fel (dvs. bryta med konventionerna) – för att det skall bli rätt.

Publicerat i om utställningar m m, politik | 3 kommentarer

2818: Små saker att ägna sig åt.

Klimatpaniken får bedömas som en hygglig nyhet. Utan tvekan har den skapat en rad högst intressanta fenomen som olika sorter skam och en välgörande känsla av undergång i hopplöshetens tecken. Klimat-Greta har varit ett medievinnande inslag på en formidabel nivå, betydligt intressantare än Al Gore. Vi skall komma ihåg att vi ännu är kvar i det postmoderna: språket är huvudsaken, långt verkligare än något annat. Svagheten är att det går lite för långsamt enär vår tids nyhetsflöde kräver en strid ström av upptrappningar och sensationella händelser.

En särskild avdelningen är alla mikroinsatser som den enskilde eller det lokala kan engagera sig i. Fenomenet har fått en viss betydelse i radikala kretsar. När man inte kan skapa någon förändring genom revolution eller något i den stilen kan man istället inrikta sig på små saker som helt saknar betydelse. ”Visa motstånd”, som det brukar heta i konstsammanhang. Man behöver bara visa att man inte följer de vanliga ordningarna utan att för den skulle ställa till någon större oreda.

Klimatinsatserna för den enskilde framträder starkast inom handeln. Vi har möjligheterna att t ex välja mellan ett klimattvättpulver eller ett vanligt. Valet är intrikat eftersom det också kan finnas en tillfredsställelse att välja den onda sidan och på så sätt visa motstånd mot det rekommenderade valet. Flygskammen tillhör också de små insatserna men mest på det psykologiska planet alldenstund det kan sluta med svår ångest för den i själen svage. Antagligen är det mest mode i detta och framgent kommer man nog att fortsatt stämma in i den italienska eurovisionsschlagern från 1958: ”Volare”.

Publicerat i politik | 36 kommentarer

2817: Ideologiskt gnisslande

Det har onekligen visat sig att mångkultur som politiskt projekt inte har varit någon större framgång. Det har snarast varit en uppvisning i relativisering av värdegrunderna. Men kulturernas flöden fungerar utan inblandning. Att skilja på dessa två aspekter har visat sig svårt. Det beror naturligtvis på att det är ideologiska tankegångar bakom åtskilliga inlägg i den här alltmer tröttsamma debatten.

Se blott på detta knippe av skilda meningar i frågan:

Expressen

Aftonbladet

GP

Klimatfrågan är självfallet en utmärkt utgångspunkt för en mera avancerad systemkritik eller elegier över människans fåfänglighet och undergång.

Expressen

Hakelius

Publicerat i politik | 4 kommentarer

2816: Strama tyglar i konstvärlden

Leipzigs årliga utställning fick ställas in. Det berodde på att konstnären Axel Krause hade visat sympatier som inte sammanfaller med konstvärldens värdegrund. Det är ingenting som förekommer i hans konstverk, hans målningar har vissa likheter med Edward Hopper och ofta surrealistiska inslag. Men det som var avgörande var en publicering på Facebook:

”Krause had posted on Facebook that he was opposed to Chancellor Angela Merkel’s refugee policies. He described the influx of migrants in Germany as ‘illegal mass immigration’ and the AfD as a ‘welcome corrective in an ailing political landscape’.” (The Art Newspaper)

Krause skulle då inte få vara med men eftersom man fruktade att hela arrangemanget skulle komma att handla om censureringen beslöt man att ställa in.

Plötsligt blev Krause radikal i konsten…

Axel Krause: Sensommar 2011
Publicerat i om utställningar m m, politik | 4 kommentarer

2815: Moraliteter i konstvärlden

De kränktas kör har snart ljudit under flera decennier och volymen har inte minskats. Tvärtom, känsligheten har nått magnifika höjder. Victor Arnautoffs muralmålning i George Washington High School I San Francisco har blivit föremål för en intressant behandling. Till en kostnad av mer än en halv miljon dollar har det beslutats att målningen skall tas bort. Konstnären avsikt är välkänd, en kritisk bild av USA. Men kontexter betyder ingenting för de lättkränkta som blott behöver se något som verkar svårt för att högljutt vrida sig i plågor. Hysterin har föranlett högst rimliga protester.

Om det nu skulle vara nödvändigt att åtgärda saken borde det finnas enklare sätt än att satsa en halv miljon dollar på kränkningskontot. Man kan t ex hänga ett tygstycke över den tills upphetsningen har lagt sig. Men det är möjligt att det handlar om att målningen över huvud taget finns. (artnet)

Olafur Eliasson är en av tidens storheter i konstvärlden. Han har alltmer sökt sig till aktivism och nu blir det fullt klimatkoncept i Tate Modern. En svår genre i den symboliska avdelningen. Men mest intressant är Eliassons uttalande om vår tids högre moral. Ja, det torde främst gälla konstvärlden och dess protester mot sponsorer som inte förtjänat sina förmögenheter på ”rätt sätt”. Men i alla fall tänker han sig att i varje fall några i konstvärlden har stigit lite högre:

“What is more important is how we navigate the future with our newly acquired higher moral standards.” (artnet)

Publicerat i om utställningar m m, politik | Lämna en kommentar

2814: Vår ständiga teater

Ofrånkomligt att framväxten av den politiska teatern tillhör vår tids fenomen. Teatern är relationell och sålunda interaktiv. Den terapeutiska funktionen är naturligtvis välgörande genom ständiga möjligheter till utlevelse. Och inlevelse.

Almedalen bjöd inte på särskilt många stora dramatiska höjdpunkter men något blev det. T ex gick Ebba Busch Thor över en gräns. Det kallas för gränsöverskridande och i konsten är det eftertraktat. Dock skall det göras på rätt sätt. Först skall det bli fel för att sedan bli rätt. Men det betyder inte att om det från början är fel att det senare kommer att bli rätt. Jag antar att detsamma gäller i politiken.

NMR är en nödvändighet för att den rätta Almedalsstämningen skall infinna sig. Kan man inte profilera sig på annat sätt kan man tillgripa indignation inför NMR. Självfallet ingår förbud mot NMR i denna profilering från högsta ort. Enklast kan man möta de avogas bittra klagan genom att tillsätta en kommitté. Ett operamässigt inspel, jag tänker omedelbart på en sjungande liten församling ”quartetto kommiteum”. Men det lär stanna vid ansatsen på alla sätt (SvT)

Inte kommer man ifrån Åkesson, understundom kallad Lord Byron från Sölvesborg. En stor skara står alltid beredd att omedelbart reagera på något uttalande som skulle kunna uppfattas som besvärande ultranationalistiskt. Den här gången gick det lite för fort eftersom Åkesson talade genom citat av Vilhelm Moberg. Det litterära intresset var naturligtvis inte Åkessons primära avsikt men i alla fall kom det lite bildning in i den politiska teatern som sedan kunde slå sig lös i en veritabel huggsexa där det ena gav det andra. Barberaren i Sevilla lever än. (SvD)

Att tala genom citat är försåtligt enär man aldrig kan veta om det är det ena eller det andra som gäller. Eller som titeln på en av Svante Nordins böcker ”Förlåt jag blott citerar”.

Publicerat i politik | 6 kommentarer

2813: “Vit kultur”, numera en ständig repris

Ständigt ett ältande om ”vit kulturs överlägsenhet”. I en artikel som utgår från klassisk musik kan man t ex ta del av följande:

”Western classical music is not about culture. It’s about whiteness. It’s a combination of European traditions which serve the specious belief that whiteness has a culture—one that is superior to all others. Its main purpose is to be a cultural anchor for the myth of white supremacy. In that regard, people of color can never truly be pioneers of Western classical music. The best we can be are exotic guests: entertainment for the white audiences and an example of how Western classical music is more elite than the cultures of people of color.”

Onekligen blir det svårt att manövrera eftersom kritik mot vit kultur är legio i den kulturen. Samtidigt som den är framgångsrik. Om man kastar en snabb blick på bildkonsten kan man konstatera hur den har slagit genom i hela världen. Konstens som exempel på vit kulturs primära position är inte enbart en maktposition utan även en form för emancipation som inte har någon annan motsvarighet. Konsten som icke-auktoritär och överskridande är svårt att komma ifrån. Som artikelförfattaren skriver är han på insidan av denna kultur och ser sig som outsider-insider. Det är ingen ovanlig hållning och mycket av konstens överskridande baseras på sådana individer.

Publicerat i konstteori, politik | 62 kommentarer

2812: Tal & reform

Almedalen bjuder varje år på den spännande tävlingen ”partiledarna talar”. Utöver att talen noggrant betygssätt brukar de innehålla en del förslag och uppmaningar som skall göra världen bättre. Man kan utan vidare säga att det handlar om traditionell estetik, en smaksak som dock skall följa vissa regler för att bli acceptabel. Idag var Annie Lööf som lade ut texten. Hon vände sig till glesbygdsbefolkningen med ett löfte om stöd samt att man inte bör kalla invandrarkvinnor för påskkärringar. För dem som ivrar efter en sammanfattning och poänggivning finner den hos Lena Melin i Aftonbladet.

Men politiker kan inte enbart hålla tal och lova guld och gröna skogar. Samtidigt bör en politiker värja sig mot förändringar. Ett beundransvärt sätt att hantera denna balansgång har vi i höjandet av maxstraffen. Strängare straff alltså. Därmed har politikern gjort något. En helt annan sak är att domstolarna fortsätter att döma efter den lägre skalan. Skulle man döma efter den högre skulle det bli alltför kostsamt för samhällets fångvård. Några pengar ingick nämligen inte i reformen.

Publicerat i politik | 3 kommentarer

2811: En symbolhandling känns alltid bra

Idag deklarerar Åsa Linderborg att hon inte längre kallar sig för vänster. I den ständiga inflationspölen är vänster ett samlingsnamn på lite av varje ”vänsterut”. Istället ger hon sig beteckningen socialist. Det är en bra titel för man skall ju vara något och socialt är tryggheten själv. Man tror på mänskligheten och samtidigt vet man att det aldrig blir något av det. En politisk romantik, en symbolposition.

I konstvärlden har en del kritiker menat att årets Whitneybiennal inte var tillräckligt radikal. ”Radikal” konst betyder numera och ofta att den inte är tillräckligt politiskt aktivistisk. Kritiken riktas mot afro-amerikaner och konstnären Xaviera Simmons (theartnewspaper) svara på ett inte helt oväntat sätt: Det är de vita konstnärerna som inte tar sitt ansvar. Hela saken ligger naturligtvis på det symboliska planet eftersom det endast rör sig om interna duster. Och även i det interna är greppen välkända, vem som är skurk, vem som är offer och vem som inte uppmärksammas nog. Riktigt radikal konst lär vi få vänta på tills de här skenfäktningarna är över.

Publicerat i Biennaler, politik | 20 kommentarer

2810: Dagens vindar

Är det dags att radikalt ompröva migrationspolitiken? Det anser Kenan Malik som menar att Europa och USA har förlorat sin moraliska kompass; av humanitära skäl bör gränserna öppnas (Expressen). Tydligen oavsett vilka skäl som föreligger. Det är klart att det går att åberopa det bevingade ”allas lika värde” men det är knappast någon vettig människa som inte inser att det inte gäller. Alla människor har naturligtvis inte samma värde, det är en pragmatisk konklusion. I varje fall är en gränsöppning förenat med flera problem. Det är en kostnad och en kulturfråga som måste gå genom det demokratiska systemet. I Sverige har opinionen varit positivt inställd till en relativt hög invandring, den har efter hand blivit något mer restriktiv. Och åtskilliga politiker vill se Sverige som ett föregångsland i frågan men det har inte väckt någon större entusiasm i andra länder. Frågan är om Maliks förhoppningar har någon framtid för sig. Sett ur kapitalistisk synvinkel är det mest en symbolfråga eftersom det är staten som får bära kostnaderna och därmed försvagas och göra sig ännu mer beroende av kapitalet.

Kan alla politiska händelser vinklas upp i vänster-höger perspektiv. Jag tänkte att rökförbudet skulle klara sig men det verkar inte så. Martin Aagård skriver att han är emot rökförbudet (Aftonbladet) men ser också att han har anhängare på högersidan. Men med en svindlande vändning lyckas han i sin prosadikt få det till en territoriell och som kronan på detta verk får han också in tiggarna som skall drivas bort från trottoarerna. Biopolitik eller klasspolitik, det är bara att välja.

Publicerat i politik | 3 kommentarer