2786: Biennalt och nationellt

Min recension av Venedigbiennalen har publicerats. Jag skriver för Opulens.

För övrigt är det en lämplig dag att ventilera det nationella som ännu några timmar härjar i grannlandet. Det må göras med en Astrup och RH som jag just har avslutat.

Publicerat i Biennaler, Projekt | Lämna en kommentar

2785: De vita, de röda och de svarta

Jag såg artikeln på Kunstkritikk samma dag som den publicerades. Jovars, var hört visan ett bra tag. Vita västerländska män och alla försummade kroppar osv. Konstkritikerna Mårten Arndtzén och Nils Forsberg kunde dömas ut som rasister av artikelförfattaren och konstnären Santiago Mostyn. Texten blev också uppläst på Venedigbiennalen i samarbete med Moderna Museet och Iaspis. Onyanserat naturligtvis, ingen av de tilltalade fick någon möjlighet att gå i svaromål. I sann populistisk anda kunde man genomföra lite välmenande hat under jubel från dem som hakat på den enda rätta värdegrunden. Och institutionerna hänger på.

Jag medger att det är rätt underhållande. Man bör gå till överdrift i konsten. Det riktigt roliga i kråksången är att Mostyn et consortes verkligen tror på sin mission. Den rasistiska teatern är ingen oäven underhållning för en vaken betraktare.

De drabbade kan dock inte undgå att känna sig orättfärdigt uthängda. Deras brott är att de har försvarat konstens rätt att vara mångtydig vilket givetvis är ett svårt fel när värdegrunden är lagd, utpekad och intensivt aktivistisk. Ja, även Sokrates höll ett försvarstal och så även Arndtzén (FB). I ett lite längre tidsförlopp lär det inte bli mycket kvar av flagellanterna. Men ännu en liten tid är det bolmörten som gäller.

Shoplifter, 2019, Hrafnhildur Arnardóttir, isländska paviljongen, Venedig
Publicerat i Biennaler, konstteori | 1 kommentar

2784: Utställning

Efter många svängar kan jag delta i en utställning om politisk konst. Den sker på betryggande avstånd från centrum, nämligen i konsthallen på det danska Læsø. (Kunsten.nu)

Publicerat i om utställningar m m, Projekt | 3 kommentarer

2783: Biennalklimat

Det händer att biennalens konstkritiker visar prov på mer än att bedöma konsten. DN:s Birgitta Rubin slår fast ett ovedersägligt bevis på klimatförändringen: ”Publiken fick dessutom konkreta känningar av klimathotet under förhandsvisningen i veckan, som var ovanligt kall och regnig för årstiden, med inställda performancer utomhus.” (DN)

Det slår mig att klimatförändringen kan spåras till 1984 när jag besökte biennalen. Det var ruskväder och Markusplatsen stod under vatten. Liksom i år begränsades klimatförändringen under pressvisningen till en dag men just detta kan ju vara ett särskilt symptom. Man bör onekligen se allvarligt på detta. Framöver riskerar åtskilliga performancer att bli inställda.

Detta är en solig dag på Venedigbiennalen dock fördunklad genom konstnären Lara Favarettos performance med dimma.
Publicerat i Biennaler, Samtidskonst | 8 kommentarer

2782: Vinnare i Venedig

Klimatet är hett, inte bara i diskussionerna i kommentarerna utan även på många andra håll. Konsten hakar naturligtvis på och från Venedigbiennalen kan det meddelas att guldlejonet för bästa paviljong erövrades av Litauen. Det är inte lätt att skapa ett konstverk om klimatproblematiken men kritikerna är eniga om att det litauiska bidraget, “Sun & Sea (Marina)”, (av teaterdirektör Rugil? Barzdžiukait?, skribenten Vaiva Grainyt?, och komponisten Lina Lapelyt?) lyckades. Det lär inte gå att använda detta i någon allmän kampanj vilket må sägas vara ett gott konstbetyg. Verket är en opera som utspelas på en badstrand (med importerad sand). De sjungna texterna handlar om alltings elände. Men underhållande. Jag tror inte att detta konstverk kommer att gå till historien men som en melodram från en sprängfylld biennal är det inte så illa.

Publicerat i Biennaler | 2 kommentarer

Tillbaka

Ja, så är konstresan till Venedig avslutad. Dags att fundera och skriva.

Måne över Canal Grande i Vendig (but it was only a paper moon).
Publicerat i Samtidskonst | Lämna en kommentar

Några dagar

Det blir några dagars uppehåll i skrivandet. Stadd på konstresa.

Publicerat i Samtidskonst | 2 kommentarer

2780: Symboliskt

Apropå fenomenet Greta och Klimatet skriver (Aftonbladet) Sven Anders Johansson om den symboliska frågan.  Greta blir en omdiskuterad symbol för klimathotet. Men det leder inte till några direkta konsekvenser utöver att Greta diskuteras och uppmärksammas: ”Nu är hon där, nu träffar hon etc.” Men det verkar som om det händer något och inte minst kan de som hejar på henne nöja sig med det. Symbolhandlingar är till för att skapa opinion vilket i sin tur skulle kunna leda till reella handlingar. I regel är det långt dit.

Saken äger ett särskilt intresse för konsten som är en uttalad symbolhandling. Dess realitet är att vara symbolisk eftersom det, enligt spelets regler, alltid handlar om något som slutar med ”kanske”. Med det ökande politiska engagemanget i konsten har den symboliska frågan blivit besvärlig. Det känns inte bra att konsten (med dess ambitioner som alternativ väg till rättvisa och avskaffandet av hierarkier etc.) blir en uppvisning där den politiska faktorn spelar en mindre roll.

Nåja, de symboliska handlingarna har blivit allt viktigare. Även om det inte händer så mycket kan vi ju alltid debattera.

Publicerat i konstteori, politik | 129 kommentarer

2780: Ett litterärt genombrott och Makten

De problematiska förortsområdena är tydligen något som har överdrivits. Enligt vad Kajsa Ekis Ekman skriver i en bokrecension pågår något helt annat därstädes: Ett översvallande intresse för poesi och demokratirörelser. Lite dödsskjutningar finns förstås också med men det enda större problemet tycks vara att medierna inte har uppmärksammat det litterära genombrottet i no go zonerna (Aftonbladet).

Amelie Björck (Aftonbladet) jublar över en alldeles korrekt uppvisning på Nationalmuseum. Hon skriver: ”Målerihistorien är verkligen som gjord för en kritisk granskning: ingen annan konstarts kanon visar så pinsamt övertydligt att det är makten som beställer Historien. Här träder den fram som ett pärlband av poserande rika, respektive uppfläkta fattiga kroppar (människor och djur). Hög tid att dekonstruera ’the male gaze’. Det är ju annars så lätt att bara njuta av skönheten och skickligheten i salarna.”

Jodå målerihistorien kan visa upp makthavarnas önskade beställningar. Men man får ha en viss reservation när måleriet blev en del av det moderna konstbegreppet och då konstnären i egenskap av geni kunde söka sina egna vägar. Och ge sig på makten. Modernismens måleri är knappast ett bra exempel på hur makten beställer Historien. Dock, i våra dagar, när konstnärerna i stor utsträckning har blivit solidariska med makten, kan resultatet peka i samma riktning som på målarnas tid.

Inte minst kan man fundera på den framställning som Björck är så belåten med. Är det inte just makten som skriver historien och kritikern som bekräftar detsamma?

Publicerat i om utställningar m m, politik | 19 kommentarer

2779: Behövligt

Politiken har blivit helt beroende av nynazisterna som med en enkel retorisk övergång kan dras samman med de högerextrema vilka kan återfinnas i de orkaner av ondsinta högerkrafter som stormar fram över hela världen och inte minst i Sverige.

Förutsättningen är dock att nynazisterna fortsätter att visa sig och att de får sin fortsatta livsluft genom medieintresset som dock kräver tillräckligt våldsamma motdemonstrationer. Lök på laxen är att tillägga Greta på bild, en verklig kändis ger föreställningen lite mera färg. Detta småputtriga scenario kunde luftas i dagens förstamajtal – med lämplig vinkling: Vi måste stå upp för…

Publicerat i politik | 3 kommentarer