2928: Vem man talar med och patriarkatet

Under det sistlidna dygnet har vi återigen fått ta del av den alltid lika spännande föreställningen: Vem får tala med vem? Alexander Bard hade i fjor samtalat med högerextremister. DN:s chefredaktör tog fram det röda kortet och menade att TV4 skulle säga upp bekantskapen med Bard. För barnens skull (Expressen). Bard är bekant som synnerligen frispråkig och i sitt svar till redaktören lades inga fingrar emellan. I det komplexa sällskapsspelet ”Vem får tala med vem?” är det inte givet vem som skall vara domare. Det kan röra sig om Den Allmänna Meningen, Den Politiska Korrektheten eller Den Liberala Frispråkigheten. Den som känner sig kallad att vara representant kan använda sin tyngd som övertygelse. Öppenheten har dock ökat en del och DN:s redaktör är inte längre någon som självklart kan avgöra de feltalandes öde. Karin Olsson på Expressen tycker att Bards odygdiga konversation med Kasselstrand inte talar till hans nackdel i sak. Och det är svårt att styra oönskade samtal och arrangemang. Stina Oscarson och Navid Modiri har ju redan felat svårt i den här branschen men med framgång.

En annan liten historia som förtjänar viss uppmärksamhet den akademiska forskningen och dess besatthet av patriarkatet. Sådana småsaker som sanning och objektivitet är enligt vissa forskare ett utslag av patriarkatet. Eller som författaren i fråga medger: Åtminstone är det en aspekt av alla de många som relativiseringsprincipen frikostigt kan tillåta. (ARW)

Publicerat i politik | 51 kommentarer

2927: Kvalitetskriterier i konsten

I Axess klagar Erik Thyselius på filmkritikens stora intresse för hudfärg, ”ett ovanligt vitt år”. Onekligen kan färgverksamheten vara lite tröttsam men man får komma ihåg att utövarna av denna sport är i takt med tiden. Det rör sig om aktuellt kvalitetskriterium inom kultursektorn. I konstvärlden är det samma sak, naturligtvis kombinerat med den ständiga följeslagaren ”avkoloniseringen”, ”utforskning av genus, postkolonialism och feminism”. ”Deras konst undersöker gränser i offentliga och privata rum samt hur dekolonialiseringprocesser och nationella manifesteringar framträder”. I detta paket ingår också marginella gruppers röster och glömda historier samt den alltid populära kritiken av makthierarkier. ”Makthierarkier” undantar alltid det man talar om, makthierarkierna i konsten. Det finns olika sätt att tillskansa sig makt och hudfärg och postkolonialism är just nu effektiva instrument för att klättra uppåt. Detta har pågått intensivt under det senaste decenniet och det tycks bli allt värre och framför allt förutsägbart.

Arrangörerna gör det önskade och kan visa upp icke-vit kvalitet och medföljande avkolonisering- och rasismkritik av autentiska röster. Kritikerna kan stämma in i kören och agera som amatörpolitiker. Sådan är den, den rådande konstkvaliteten.

Här är ett axplock på kvalitetsaktualiteter:

Umeå

Uppsala

Kunstkritikk

Publicerat i konstteori, om utställningar m m | 8 kommentarer

2926: Fem år av yttrandefrihet

Fem år sedan massakern på Charlie Hebdo. Sympatierna och uppslutningen var stor men tämligen omedelbart hördes de kritiska rösterna. Frågan är hur mycket av dessa invändningar (Spiked) som fortfarande är aktuella. Kanske har det ändrats något men knappast mycket.

Det blev också början på min exil i de hemliga bostäderna. Den rundvandringen inleddes efter Charlie Hebdo och var antagligen tänkt som tillfällig. Men efter den 14 februari i Köpenhamn blev det en permanent historia som alltså kan konstatera ett något dystert femårsjubileum. En vanlig fråga är om jag ångrar mig. Jag svarar alltid att jag inte gör det. Däremot är jag aktiv i rätten att som konstant mordhotad alltid kräva att få leva ett så normalt liv som möjligt. I sparbetingens tidevarv är det inte alltid någon självklarhet.

Publicerat i yttrandefrihet | 26 kommentarer

2925: Förhandlingsmästaren delar med sig.

De politiska partierna har blivit skådespelarna i den dag och natt pågående pjäsen ”Nästan alla skall med”. Det intressanta är att samtliga partier kan få åtminstone en liten bit av kakan. Bland de regeringsstödjande partierna är Vänsterpartiet den yttersta länken som inte riktigt får vara med utan enbart får vara glad över att ändå ge sitt stöd. Det har ju visat sig att Löfven och Socialdemokraterna hyser en stor skräck för nyval. För att förhindra att en sådan katastrof utbryter har man trollmästaren själv, alltså Löfven. Även Jonas Sjöstedt har förstått hur slipstenen skall dras. Nu är det marknadshyror och arbetsrätten som får Sjöstedt att barskt uttala sig: ”Vi kommer att starta förberedelser för nyval” (Aftonbladet). Varken Löfven eller Sjöstedt vill ha nyval men det skulle kunna tvingas fram om Löfven gav kalla handen. Men det kommer han naturligtvis inte att göra. Standardlösningen är att meddela att ärendena kommer att utredas och först när det är gjort är det möjligt att ta ställning. Och då är det samtidigt dags för nästa val. Så kan man få en händelse att se ut som en riktig händelse men det handlar givetvis om att bli synlig med en synpunkt som retoriskt kan tilltala presumtiva röster.

Publicerat i politik | 8 kommentarer

2924: Konferens om terror och konst

Lördagen den 25 januari blir det en konferens om konst och terror på Christiansborg i Köpenhamn.

Facebook

H M Brix

I februari kommer det också att utges en bok i ämnet med bidrag från deltagare i konferensen.

Min del i detta projekt har varit att skriva om bildkonsten. Det var ett större arbete än jag först hade tänkt mig och många intressanta exempel har jag letat fram. Det som har dragit till sig mest konstaktivitet är Baader-Meinhof ligan och 9/11. I båda dessa fall har det diskuterats om terroristverksamheten i sig kan betraktas som konstverk. Det finns intressanta kopplingar mellan Baader-Meinhof och Situationismen. 9/11 kan ses (om man frångår den etiska aspekten) som ett sublimt modernistiskt verk, men självfallet omedvetet från upphovsmännens sida. En stor del av de verk som producerats ägnar sig åt mediering och visuellt språk. Jag har också tagit mig an musiken. Även här finns det en hel del intressanta inslag både inom den populära och den ”seriösa* genren.

Publicerat i Böcker, debatt, Föreläsningar | 2 kommentarer

2923: Reaktionärt och familjärt i konsten

När Thomas Engström (Aftonbladet) ger sig på det han kallar för den reaktionära kulturkritiken har han siktet inställt på filmer. I upptakten drar han dock på ordentligt och slår fast att ”Den reaktionära kulturkritiken gillar begriplighet: måleri som hyllar verkligheten med fotografisk plikttrogenhet, marschfasta versmått, et cetera.”

Den reaktionära kulturkritiken i måleriet skulle vara en samling älskare av fotorealistisk konst. Som dessutom gillar ”begriplighet”. Om det existerar en sådan kategori har jag svårt att tro att de t ex inte skulle vara förtjusta i sådant som impressionism eller väl valda delar av konsthistorien. Lika ofrånkomligt är att den extrema delen av den radikala kulturkritiken torde vara lika förtjust i begriplighet i form av givenpolitisk agenda och plakatkonst. Men det är ju uppenbart att opinionsbildarna inte bryr sig om detaljerna.

Elittrupperna i samtidskonsten kan både sägas vara en liten grupp och en stor. Liten på så sätt att de är en numerärt obetydlig del av konstvärlden men stor genom att det rör sig om tiotusentals agenter. I de riktigt framskjutna lagerna kan den insatte spåra nätverken och närheten mellan många av de inblandade. Nästa års Venedigbiennal har just fått sin curator utsedd, italienskan Cecilia Alemani, verksam i New York. Hon är maka till den vida kände curatorn Massimiliano Gioni, han också italienare som är verksam i New York. Han ledde Venedigbiennalen 2013. Ingen skugga skall falla över Alemani, man kan vara säker på att hon kan sin sak. Men lite märkligt är det trots allt och man kan nog utgå ifrån att Italien gärna gynnar sina egna i nationell stolthet.

Publicerat i aktuellt i konstvärlden, om utställningar m m | 2 kommentarer

2922: Leif Eriksson, konstnär

Idag var det Leif Erikssons (1939-2019) begravning.

Jag och Leif samarbetade under många år. Vi gjorde utställningar och andra arrangemang tillsammans. Liksom jag blev Leif konceptkonstnär under senare delen av 1970-talet. Vid den tiden var konjunkturerna för konceptkonst inte de bästa men efter hand kom tiden i takt med oss båda. Leif blev känd genom sitt projekt om Max Walter Svanbergs fiffel med grafik. Hela den historien kan läsas här.

Hans specialitet var konstnärsböcker (”Artist’s Books”). Inte böcker om konstnärer utan böcker som i sig är egna och konceptuella konstverk. Hans förlag Wedgepress & Cheese gav ut både egna och andras böcker och ägde också en stor samling ”Artist’s Books”. En betydande del av denna finns numera på Ystads konstmuseum.

En av höjdpunkterna i hans konstproduktion var nytrycket av Sveriges mest berömda frimärken Tre Skilling Banco Gul (The Yellow Error). Presentationen av projektet skedde genom stora utskick av brev alla frankerade med endast Tre Skilling Banco Gul-frimärket. Det gick bra ett tag men postcentralerna upptäckte den ovanliga frankeringen. Dock inte samtidigt. Jag var behjälplig med att posta brev utanför Malmöområdet där det ännu en liten tid fungerade. Polisanmälan följde men förundersökningen lades ner sedan man konstaterat att det omöjligen kunde vara fråga om bedrägeri. En bedragare skulle knappast försöka lura postverket med en tre skilling banco gul…

Leif är borta från det fysiska livet men som konstnär kommer han att fortsätta att verka. Jag tror inte att han kommer att glömmas bort.

Jag och Leif med konstnärböcker 1979
Leif återinviger Nimis efter branden 1985.
Leif Eriksson tillsammans med Sture Johannesson (1935-2018). Herrarna var inte särdeles kontanta med varandra. Förmodligen var Sture irriterad över Leif som provkatöruppkomling i den malmöitiska regionen. Vid det här tillfället i Lund när Torsten Weimarck disputerade 1979 råkade de hamna bredvid varandra.
Publicerat i om utställningar m m | 4 kommentarer

2921: Nedslagen skulptur blir mer konst

Zlatanstatyn har väckt en del uppmärksamhet och jag har skrivit en artikel om saken i SDS. Artikeln är låst. Hur som helst är vandaliseringen något som förändrar verket. Naturligtvis och ofrånkomligen i destruktiv anda men samtidigt konstruktivt. Skulptören Peter Linde utför arbeten i klassisk stil och ser enbart negativt på händelserna. Emellertid har våldsverkarna skapat ett stort intresse kring skulpturen som i sig är tämligen ointressant. Den processuella förstörelsen har skapat en helt annan formvärld och man kan inte undgå att den har blivit modernistiskt expressiv (se t ex Aftonbladet). Eftersom ett konstverk är beroende av vilka historier och händelser som kan förknippas med det blir Zlatanstatyn betydligt bättre genom vandalernas våldsamma kreativitet.

Rentav blir det ett skulpturprojekt som tar steget in i samtidskonsten sedan det har utvecklats en rad teorier om vilka som ligger bakom. Per Svensson menar t ex i DN: “I Malmö sågades natten till söndagen en staty gjuten i klassisk kitschform bokstavligen jäms med fotknölarna. Den har nu förts bort i svart liksäck, offer för ett kulturkrig. Det är dock inte alldeles självklart att gärningspersonerna är militanta modernister och estetiska extremister, fyllda av hat mot heroiserande bronsstatyer. Det mesta pekar snarare på att de delar Louise Erixons övertygelser att bra konst ska manifestera ”samhörighet”. (Låst artikel men fin bild). Flera bud och alltså inte bara besvikna fotbollsentusiaster, Lindes skulptur blir då en möjlig undersökning av kulturpolitik och rasism.

Publicerat i konstteori, om utställningar m m | 4 kommentarer

2920: Tämligen välkänt men outsägligt

Som det redan påpassligt framkommit i kommentarerna har Assar Lindbäck skrivit en debattartikel om invandring och integration (DN). Artikeln är låst men den kan läsas på Tino Sanandajis FB.

Det som kommer fram är inga överraskningar utan något som länge har varit känt ehuru förnekat. Lindbäck skriver: “Den första faktorn är immigrationens storlek. Den andra faktorn är invandrargruppens sammansättning. Den tredje faktorn är mottagarlandets förmåga att ta emot invandrarna på ett meningsfullt sätt. Tyvärr är dessa faktorer långt ifrån gynnsamma för Sveriges del.
Vi börjar med den första faktorn. Under det senaste decenniet har invandringen till vårt land varit – och är fortfarande – exceptionellt hög i ett historiskt perspektiv.”

Mycket tid har förlorats genom överoptimistiska kalkyler istället för att bemöta problemen.

Publicerat i politik | 24 kommentarer

2919: Dagens debattbränsle

Den amerikanska likvideringen av en betydande iransk skurkgeneral har engagerat idag. Man inser snart att händelsen är en av dessa ständigt inkommande spelbrickor som används i det grundmurade ideologiska ställningskriget. Tämligen få individer torde ha några större sympatier för generalen men i valet mellan honom och Trump blir det ändå generalen som får försvaras om man tillhör den antitrumpska ligan. Naturligtvis bör generaler med ett makabert register av skändligheter ställas inför rätta. Men eftersom det finns diktaturer gäller andra spelregler. Osv.

Filosofen Torbjörn Tännsjö brukar dyka upp med en del rätt märkliga idéer. Idag har han fått uppmärksamhet för sitt förslag att inte könsdiskrimera idrotten. Detta har föranlett syrliga kommentarer lite över allt. Hans förslag får nog sägas vara orimligt men inte på de premisser som de flesta (tydligen utan att ha läst hans DN-artikel) har anammat. Han skriver:

”Låt kvinnor tävla mot män med samma fysiska villkor i gemensamma klasser.

Hur är det då med idrotten? Den utgör en näst intill offentlig inrättning med sina organisationer, ekonomiskt sammanflätade med statsmakten. Där tas könsdiskrimineringen för given. Tanken är väl att skydda det ”svagare” könet genom en förment neutral diskriminering. Resultatet blir ändå orättvist. Kvinnor tillåts inte tävla med och besegra män på lika fysiska villkor.

Det går att konstruera klasser inom idrotter som gör det möjligt för individer att mötas, utan avseende på kön. Man får dela in på grunder som är direkt relevanta för prestationsförmågan (längd, vikt, muskelmassa, halt av testosteron i blodet och så vidare).”

Logiskt korrekt tänkt men idrotten skulle förvandlas till ett laboratorium för mätningar av varje tävlande individs prestanda och sedan kommittéer som skall avgöra klassificeringarna. En tävling i sig som skulle tilldra sig minst lika stort intresse som själva utövandet.

Publicerat i politik | 10 kommentarer