Vilks.net

Den sluggerfest som medierna har riktat mot MP har stigit till formidabla nivåer. Jag vill hålla fast vid att det främst beror på usel mediehantering. I en kommentar skriver ”Krister”: ”Angående medietränade politiker så tror jag att folk är så trötta på dessa programmerade robotar att de skulle vinna stort på att vara otränade och vågade tala mer spontant utan att bry sig om att media märker ord och hugger på varje liten ’olycka’ som råkar slinka ur. Ta Trumps framgång som exempel.”

En medietränad politiker som låter som en programmerad robot är inte medietränad. Den som är tränad vet hur slipstenen skall dras. Det vet t ex nämnde Trump. Han har sin stil och tillåter sig att i populistisk anda komma med osannolika påståenden, inte bara någon gång utan konstant. Ingen tvekan om att han är karismatisk för många. Så kan man också göra ävenom en sådan stil inte skulle fungera i Sverige.

Den som får för sig att tala ”spontant” är praktiskt taget alltid förlorad. Först och främst måste man följa några grundläggande regler: Tempo och koncentration. Mediernas taktik är att överrumpla och få någon att tala utan förberedelse. Det ges ingen tid att tänka efter. Då är det alltför lätt för den otränade att tala från hjärtat och därmed lämna ett utmärkt rubrikmaterial. Visserligen är det möjligt att hålla sig undan men då får man detta över sig. Journalisterna jagar sitt byte då man vet att man befinner sig i totalt överläge. Det brukar dock vara bäst att ställa sig till förfogande och då måste man tänka på att ”koncentration”. Har man en svår uppgift att förklara bort någonting hjälper det inte med att komma med långa haranger. Korta och koncentrerade svar är nödvändiga. Annars blir det på det vanliga sättet att medierna plockar ut de meningar som man önskar och gör situationen ännu värre.

För MP:s del är det nog så att de blev överraskade att råka ut för den behandling de fick utstå. Medierna har tidigare visat stort överseende för MP:s löst sammansatta ideologi om allas lika värde, antirasism och mångkultur. Men antagligen är det så att MP gick miste om sitt förtroendemandat när de stödde regeringens nya flyktingpolitik. Medierna förlorade därmed en stor tillgång nämligen att försvara den svenska flyktingmodellen. Ganska plötsligt började journalisterna intressera sig för misstänkt extremism och när de fick upp spåret till MP fanns det en del intressanta personligheter. Normalt sett skulle det självklara försvaret vara att hävda att rannsakningar var ren och skär islamofobi men det biter inte längre eftersom majoritetsintresset i medierna hyser en annan uppfattning än tidigare.

Hade partiledningen från början erkänt sina misstag och gjort en fullständig avbön hade förmodligen krisens omfattning blivit mindre eftersom det då inte var nödvändigt att fortsätta ett drev mot en hårdnackad motståndare.

Partiet har inte förstått att deras identitet har blivit djupt osäker. Man inser detta när man läser språkrörens krisplan. Här uppmanas partimedlemmarna att inte vara rasister och behandla män och kvinnor på samma sätt. Tydligen dags att börja om från början.

Jaja, det ordnar sig säkert. Om ett par månader kommer förmodligen nya opinionssiffror: MP ökar. Då sitter någon annan i skottgluggen.

Kaplans och Miljöpartiets vidare äventyr är en studie i medielogik. Föga överraskande har medierna förenat sig i den skarpa kritiken mot Kaplan. Dessutom finns det tillräckligt mycket substans för att det inte går att vifta bort och göra Kaplan till ett oskyldigt offer. Ministrar har fallit på mycket mindre än det register han har gjort sig skyldig till. Som jag skrev i går är det ett läge som innebär att Kaplan och Miljöpartiet får finna sig i att inta en ödmjukt defensiv position. Men det verkar som om MP saknar mediecoacher. Man måste vara klar över att så länge man ifrågasätter mediernas domslut ångar de vidare, skoningslöst. Detta borde vara självklart för Romson och Fridolin men istället kommer de med nya och dyrköpta misstag i sin alltför pladdriga iver att tillbakavisa anklagelserna och visa ett helhjärtat stöd för sin fallne partikamrat. I ett sådant läge får man räkna med att Romsons uttalande där hon råkade kalla 9/11 för ”olycka” blir att spä på det problem man redan har. Saken handlar redan om relativisering och MP har redan en god benägenhet för den avdelningen. Det borde inte ha varit alltför svårt att inta en diplomatisk hållning där man medgav Kaplans misstag men samtidigt gav honom ett visst stöd. Nu har man lyckats med att hålla igång drevet ännu ett tag och dessutom fått med sig kvadrar av skadeglada hatare i de sociala medierna.

Ett alltför pikant inslag dök upp i TV4 genom en framtidsman i MP Yasri Khan. Ingen mediecoach där heller, tydligen tror han och partiet att det bara är att säga sitt hjärtas mening i offentligheten. Efter att ha uttalat sitt fulla stöd för Kaplan och den orättvisa behandling han har fått visade det sig att han inte kunde skaka hand med kvinnor. En sådan sedvänja kan väl tolereras på basis av privatpersoner men en ambitiös MP-politiker, som säger sig vilja göra upp med normer och patriarkaliska strukturer hamnar i en besynnerlig situation. Han kommer inte undan frågan om varför han håller fast vid ett sådant beteende. Hans svar är att det blir för intimt att röra vid en kvinnas hand. Hans bästa möjlighet hade antagligen varit att köra den vanligtvis säkra identitetspolitiken: Det är en sedvänja som är en del av min kulturella tillhörighet och är inte menad att på något sätt vara nedsättande eller avståndstagande. Det kunde ha gått vägen även om konjunkturerna för närvarande inte är de bästa ens för sådant som, inte för så länge sedan, mötte stor förståelse. Nu blev det bara riktigt fånigt och svårt att förena med MP som ett progressivt parti.

Man kan tycka synd om hudflängningen av MP men strängt taget får de skylla sig själv för sin dryga bekvämlighet. Medieträning måste vara elementär för politiker i framskjutna positioner.

Kaplans fall ger onekligen anledning till att studera mediedrevets mekanismer. Medierna är inte obenägna att fälla en sådan tolvtaggare som en minister utgör. Kaplan visade sig vara ett villigt byte eftersom han inte följde reglerna. Man skall inte säga emot. Kaplan var stursk och vägrade envetet att tillstå att han hade gjort något större fel. Det är medierna som avgör vad som är större fel. Han hade haft vissa möjligheter om han omedelbart hade krupit till korset (ursäkta skämtet) och gett sig själv skarp kritik. Att han hade varit obetänksam och att han inte varit klar över vilka konsekvenser ett olämpligt sällskap kan ha för en man i hans position. Men Kaplan valde att ta strid och försöka övertyga medierna om att han i stort sett hade handlat rätt. Därmed dansade han på avgrundens rand och det behövdes inte mycket mer än ett par svarta rubriker om något han hade haft för sig för tämligen länge sedan. Man får också komma ihåg att han vid den här tidpunkten var utpekad och mediesolkad på ett sådant sätt att han inte längre kunde komma till tals i någon bostadspolitik. Omgivningen, alla så när som hans heroiska partikamrater och en del andra på den kanten, drog sig undan och bekräftade kritiken. Om Kaplan får man också tillägga att han har presterat en rad märkliga påståenden som han sedan försökt att förklara bort. En minister med en så hög felsägningsprocent får räkna med att få sin trovärdighet kantstött. Och en ökad misstanke om att han kn sitta inne med en dold agenda.

Det är möjligt att Kaplan överskattade sin maktposition. Att han var oantastlig enär den som ger sig på honom omedelbart skulle stämplas som islamofob och rasist. Men man sitter inte lika säkert som tidigare bakom den bastionen. Den alltmer galopperande inflationseffekten i tillropet ”islamofob” gör att det snart är dags för en valörskiftning, ett nyspråksord. Snart nog kommer islamofob att kunna betyda en sådan som ständigt åberopar islamofobi.