2267: Forskningens dimensioner i ämnet mångkultur

Postat den 2016 29 april av Lars Vilks

Mångkultur är hett, inte minst för att den omedelbart väcker en rad besläktade favoriter till liv: rasism, invandring, etnicitet, religion, yttrandefrihet osv. Det betyder att konjunkturerna för forskning inom dessa områden är strålande. Konferenserna avlöser varandra. Orsaken till engagemanget hör förstås samman med att det finns en rad politiska problem som ger dynamiskt liv åt verksamheten. Dessa är inte de enklaste att lösa, inte ens för ambitiös forskning. Vår utsände kan rapportera att den nyligen avhållna konferensen i Padua inte bjöd på så mycket annat än att forskning i regel brukar söka sig till mindre problem som förmodligen inte väcker det allra största intresse. Vad man kan få med sig är en alltmer sinnrik begreppsapparat. Vår utsände nämnde bland annat att det hade diskuterats om ”borderline rasism”, ”platonsk islamofobi”, ”kognitiv intolerans”, ”diskursiv diskrimination”. Kanske inte helt färskt men det gäller att hålla sig uppdaterad.

Som jag förstår de här termerna föreligger ”borderline rasism” när någon egentligen inte misstror en etnisk grupp men trots det kan känna sig orolig när det dyker upp en representant. ”Platonsk islamofobi” är islamofobi på platser där det inte finns några muslimer. Kognitiv intolerans är kunskap och intelligens i förhållande till rasism, t ex ”låg intelligens hör samman med rasism”. ”Diskursiv diskrimination” är ett omfattande språkligt komplex som utgörs av att (1) utesluta någon från en given diskurs, (2) att ge en negativ presentation av Den Andre, (3) objektifiera Den Andre, (4) framkasta förslag som ger en oförmånlig icke-språklig behandling .

Under den rika floran av en ständigt utvidgad begreppsapparat finns naturligtvis några normer som inte enbart är till för forskningen utan likafullt för den aktiva politiken. I främsta ledet återfinner vi avvisandet av det traditionella kulturbegreppet. I boken (som jag tidigare skrev om), Multikulturalismens fælder behandlar antropologen Katja Kvaale den nu tämligen välkända ordningen:

”Aldrig mer skulle forskare komma undan med förklaringen ’De gör det på grund av deras kultur’. Kvaale är, rimligt nog, skeptisk och tillägger: ”Emellertid uppstår i samma ögonblick ett nytt problem: ’Jamen, varför gör de det då?’”

Två av inläggen tar upp forskning om våld mot invandrarkvinnor. Författarna till dessa inlägg (Yvonne Mørk, Sofie Danneskiold-Samsø, Bo Wagner Sørensen, Pernilla Ouis) menar sig finna belägg för att den kulturella bakgrunden har en betydande roll, något som kritiken avvisar. Den rådande inställningen är att förklaringarna antingen är allmänna ”mäns våld mot kvinnor är en generell företeelse” eller att man finner den i sociala förutsättningar genom samhällets bristande omsorg eller rasism. Även de intervjuade kvinnornas berättelser avvisas som exempel på att dels en västerländsk röst skapar diskursen och dels att kvinnorna försöker anpassa sig till vad de tror intervjuaren vill höra (detta för att man tänker sig att de vill närma sig det moderna samhället).

Den postmoderna kulturuppfattningen har än så länge övertaget men spänningen stiger. Kommer kulturrelativiseringen att hålla i sig?

Publicerat i politik | 5 kommentarer

2266: Den stora politiska operan Mångkulturen

Postat den 2016 26 april av Lars Vilks

Hur går det med det storslagna projektet Mångkulturen? Som jag ser det tycks det inte inkassera några betydande framgångar. Jag har konsekvent avvisat mångkulturprojektet. Strängt taget bör man inte göra det eftersom man då lätt får beteckningen ”rasist”. Men projektet är dömt att misslyckas ty man får komma ihåg att det är ett politiskt projekt baserat på problemet med invandring och främlingsfientlighet. Teoretiskt sett kan dessa ömmande frågor lösas genom att man utropar mångkultur. Hur dessa kulturer skall konstrueras är naturligtvis ett formidabelt problem. Eftersom det skapas i den postkoloniala andan betingas det av de vitas skuld och därför kan man omedelbart stryka allt om ”vit kultur” och enbart se detta som upphovet till hela problemet. En svårighet har varit att vinna ett brett folkligt stöd medan det politiska stödet har varit en stabil enhet. Varför man ej, trots enorma kampanjer och givmilda utbetalningar, har fått med sig folket kan förstås med den enkla formeln att de etniska svenskarna är rasister.

Den forskning som bedrevs inom ramen för projektet kunde gång på gång visa att så var fallet. Och det framkom att den svenska rasismen var gigantisk, den omfattade alla vita och spred sig även till ett antal förrädare med annan hudfärg. Den strukturella rasismen blev den slutgiltiga lösningen på det teoretiska problemet. Nackdelen var att rasistbegreppet urholkades. Visserligen kunde man länge hålla det vid liv genom att hota och verkställa utpekanden när någon kritiserade den absolut sanna religionen. Den hade ju t o m bevisats genom beställd forskning som dessutom ingår i de åtgärdspaket som universiteten ålades att genomföra för att förverkliga mångkulturen. Denna skulle, försäkrades det, bidra till att insikten att mångfald genererar utveckling, högre kvalitet, mera reflektion, kreativ miljö i forskningen m. m. Man skall komma ihåg att det inte är tal om internationalisering, den hade man redan, utan att det rör sig om det politiska projektet mångkultur som skall råda bot på rasismen och skapa evig lycka åt alla och envar. En tjusig tanke som resulterade i att det bedrevs mycket forskning som ständigt bevisade närvaron av den förargliga strukturella rasismen.

Skälet till att jag skriver några rader om mångkulturen är att jag tagit del av en dansk samlingsvolym Multikulturalismens fælder. Recension i Berlingske. Jag har under en tid kunnat följa den danska debatten och lärt känna en rad intressanta personligheter genom mitt deltagande i Fri Debat. Fri Debat är inriktad på att framför allt diskutera yttrandefriheten.

En sådan bok är ännu inte tänkbar i Sverige. Särskilt inte med tanke på att författarna respekterade akademiker och debattörer. Sammanfattningsvis kan den sägas vara en kritik av antirasismens stereotyper och dess blomstrande retorik. Det är t ex inte nödvändigt för mångkulturens antirasister att bemöta kritik. Det räcker med påståendet att en text kan öka främlingsfientligheten, vara exkluderande utifrån ett vitt perspektiv eller rentav dölja en mörk agenda.

Under alla omständigheter är boken ett mycket läsvärt underlag för vidare diskussion i det alltmer trassliga ämnet mångkultur.

03multi

Publicerat i politik, yttrandefrihet | 229 kommentarer

2265: Inte censur bara ”varsam”

Postat den 2016 24 april av Lars Vilks

Ulrika Stahre har tagit sig en funderare på Makode Lindes utställning och kring kränkthet och censur (Aftonbladet). Hon berättar att hon tidigare har varit emot utställningens omsusade titel ”Negerkungens återkomst” men att hon nu har ändrat sig. Med viss möda kan hon tänka sig att Linde har återtagit ordet med en positiv innebörd – eller kanske ironisk.

Samtidigt deklarerar hon sitt avståndstagande från en löpande kränkthetskultur och feghet. De händelser som dykt upp på Kulturhuset (utöver Linde, Tintin, att jag inte fick komma på Odells vernissage). Lite enkel slutsats menar jag. Chefen har helt uppenbart valt en populistiskt inkluderande strategi, alltså att man långtgående skall skydda vem det vara månde mot att möjligen bli kränkt eller rädd. Sysslar man med konst blir en sådan inställning förödande eftersom konst baseras ofta på sin kontext och personer med oförmåga eller ointresse för denna kommer därför att på ett olyckligt sätt styra begivenheterna. Det var just detta som föranledde uppgörelsen mellan Marianne Lindberg De Geer och big boss Fredriksson. Och i detta ämne följer Stahre villigt Fredrikssons hållning. Man kan aldrig veta om det finns någon känslig som känner sig exkluderad.

Därefter är Stahre redo att torgföra det goda med att ändra i originaltexter. Det givna exemplet är den pjäs av Horváths som sändes i radioteatern. Ordet ”neger” fick bytas ut mot ”de i kolonierna”. Det tycker Stahre låter bra. Och logiken är att om det låter bra kan man utan vidare ändra. Detta för att skydda sådana individer som inte kan förstå att stycket är skrivet i en annan tid med andra förutsättningar. Det blir tydligen för svårt att kräva en smula historisk kontext. För att vi inte skall tro att Stahre talar om censur förtydligar hon: ”Att varsamt modernisera en pjäs eller en bok är inte samma sak som att censurera. Kanske kan vi i framtiden få slippa n-ordet.”

Med andra ord, censurera kan man, blott man är ”varsam”. Så brukar man väl motivera censurering.

Publicerat i om utställningar m m, yttrandefrihet | 44 kommentarer