Politikernas löften om nya jobb har jag alltid imponerats av. Löftena rör sig inte om några smärre siffror utan det handlar konstant om 100 000 och uppåt. Det förefaller orimligt och vad jag har förstått brukar det inte bli så mycket av det. Men man lär så länge man lever. Vad jag inte har tänkt på är hur ett arbete definieras. Tino Sanandaji har läst en rapport om regerings jobbpolitik och där finner man definitionen:
”En person räknas som sysselsatt om denna har lönearbetat minst 1 timme under referensveckan eller hade ett arbete som han eller hon var frånvarande från. Personer som är frånvarande från jobbet på grund av sjukdom eller föräldraledigheter räknas alltså som sysselsatta”
Med en timme per vecka kombinerat med den intressanta möjligheten att ha ett arbete som man är frånvarande från kan jag långt bättre förstå den astronomiska sifferlogiken.
Alltför länge har det valsat, en favorit i den politiska retoriken. Inte någon attraktiv estetik utan snarare ett sätt att komma undan, enligt den utbredda taktiken: ”Att luras utan att ljuga”. Det handlar om begreppet ”utmaning”. Vad detta betyder som nyord har blivit alltmer bekant. Ann-Charlotte Marteus (Expressen) har till slut givit ordet ett medieansikte. Som var och en räknat ut sedan länge betyder ”utmaning” att man har ett problem som man inte har den ringaste aning om hur det skall lösas.
I konstvärlden har vi fått veta att det dansk-norska konstnärsparet Elmgreen och Dragset har utsetts till att curatera Istanbulbiennalen nästa år. En bland de mera framträdande biennalerna. Att använda sig av konstnärer sker då och då. Berlinbiennalen har prövat två gånger, Årets Manifesta i Zürich satsar på det. Lite trend är det kanske och förhoppningen är att konstnärerna skall komma med något som bryter den vanliga samtidskonstordningen. Elmgreen och Dragset curaterade den nordiska paviljongen på Venedigbiennalen 2009. Då lyckades de väl. De är känna för att komma med oväntade uppslag och det skall bli intressant att se vad de kommer att hitta på. Inriktningen är dock synnerligen ambitiös:
“In light of the current global geopolitical situation, in which we’re experiencing a new rise of nationalism, it will be important for us to curate a biennial based on collaborative efforts and processes. Collaboration is something that feels natural to us, since we have been working together as an artist duo for more than twenty years. A biennial can be a platform for dialogue, and a format in which diverse opinions, perspectives, and communities can coexist.”
Hur man skall hantera dialog och perspektiv i ämnet flyktingpolitik och nationalism återstår att se. Konstvärlden ställningstagande är sedan länge klart och jag har svårt att se att något skulle kunna rubba detta. Och om det är orubbligt kan det bli mycket annat än en intern manifestation. Om nu inte Elgreen och Dragset åstadkommer ett mirakel.
Slutligen kan jag inte låta bli att ondgöra mig över opera. Efter 150 år blev det premiär för Ambroise Thomas opera Hamlet. Thomas mest kända opera är Mignon (1866) som sätts upp tämligen regelbundet. Men nu har även Hamlet fått en smula renässans. För den konsthistoriska intresserade kan man nämna att Henri Matisse 1887 gick för att bevista en föreställning av Mignon när brand utbröt. Många omkom men Matisse lyckades med svårigheter att ta sig ut. Och fick stärka sig med en konjak innan han omtumlad återvände hem.
Nå, Hamlet har satts upp på Göteborgsoperan. Den har två slut, ett någorlunda lyckligt och ett tragiskt. Det senare är för den engelska publiken (när verket uppfördes där). I Göteborg varvas de två upplagorna och publiken kan alltså välja. Så långt är allt gott och väl. Men så tillkommer det välkända scenograftraumat. ”Det måste aktualiseras och moderniseras”. Scenografen har uppenbarligen utgått från att Hamlet utspelas i Danmark och att Hamlet har en replik om att något är ruttet i Danmark. Så blir det en liten lektion i Danmarksbashing som svenskarna älskar att utdela, det förlorade landet som i en del ögon har blivit fascistiskt. Eftersom operan är ett relationsdrama blir passformen inte fullt lyckad och det är något som recensenterna har upptäckt. Lyckligtvis vill jag tillägga eftersom konventionen att nutidsorientera ofta blir besvärande simpel. GP SR
