2267: Forskningens dimensioner i ämnet mångkultur

Mångkultur är hett, inte minst för att den omedelbart väcker en rad besläktade favoriter till liv: rasism, invandring, etnicitet, religion, yttrandefrihet osv. Det betyder att konjunkturerna för forskning inom dessa områden är strålande. Konferenserna avlöser varandra. Orsaken till engagemanget hör förstås samman med att det finns en rad politiska problem som ger dynamiskt liv åt verksamheten. Dessa är inte de enklaste att lösa, inte ens för ambitiös forskning. Vår utsände kan rapportera att den nyligen avhållna konferensen i Padua inte bjöd på så mycket annat än att forskning i regel brukar söka sig till mindre problem som förmodligen inte väcker det allra största intresse. Vad man kan få med sig är en alltmer sinnrik begreppsapparat. Vår utsände nämnde bland annat att det hade diskuterats om ”borderline rasism”, ”platonsk islamofobi”, ”kognitiv intolerans”, ”diskursiv diskrimination”. Kanske inte helt färskt men det gäller att hålla sig uppdaterad.

Som jag förstår de här termerna föreligger ”borderline rasism” när någon egentligen inte misstror en etnisk grupp men trots det kan känna sig orolig när det dyker upp en representant. ”Platonsk islamofobi” är islamofobi på platser där det inte finns några muslimer. Kognitiv intolerans är kunskap och intelligens i förhållande till rasism, t ex ”låg intelligens hör samman med rasism”. ”Diskursiv diskrimination” är ett omfattande språkligt komplex som utgörs av att (1) utesluta någon från en given diskurs, (2) att ge en negativ presentation av Den Andre, (3) objektifiera Den Andre, (4) framkasta förslag som ger en oförmånlig icke-språklig behandling .

Under den rika floran av en ständigt utvidgad begreppsapparat finns naturligtvis några normer som inte enbart är till för forskningen utan likafullt för den aktiva politiken. I främsta ledet återfinner vi avvisandet av det traditionella kulturbegreppet. I boken (som jag tidigare skrev om), Multikulturalismens fælder behandlar antropologen Katja Kvaale den nu tämligen välkända ordningen:

”Aldrig mer skulle forskare komma undan med förklaringen ’De gör det på grund av deras kultur’. Kvaale är, rimligt nog, skeptisk och tillägger: ”Emellertid uppstår i samma ögonblick ett nytt problem: ’Jamen, varför gör de det då?’”

Två av inläggen tar upp forskning om våld mot invandrarkvinnor. Författarna till dessa inlägg (Yvonne Mørk, Sofie Danneskiold-Samsø, Bo Wagner Sørensen, Pernilla Ouis) menar sig finna belägg för att den kulturella bakgrunden har en betydande roll, något som kritiken avvisar. Den rådande inställningen är att förklaringarna antingen är allmänna ”mäns våld mot kvinnor är en generell företeelse” eller att man finner den i sociala förutsättningar genom samhällets bristande omsorg eller rasism. Även de intervjuade kvinnornas berättelser avvisas som exempel på att dels en västerländsk röst skapar diskursen och dels att kvinnorna försöker anpassa sig till vad de tror intervjuaren vill höra (detta för att man tänker sig att de vill närma sig det moderna samhället).

Den postmoderna kulturuppfattningen har än så länge övertaget men spänningen stiger. Kommer kulturrelativiseringen att hålla i sig?

Det här inlägget postades i politik. Bokmärk permalänken.

5 svar på 2267: Forskningens dimensioner i ämnet mångkultur

  1. Molly skriver:

    Vem påverkar en människas värdegrund? Det är det späda barnets omgivning, i det flesta fallen dess föräldrar och familj. Redan på 1800-talet såg ryska psykologer att barn hade förmågan att imitera. Barnet kopierade sin kultur. Ett barn som fötts i en kultur där omgivningen ställer krav på ungens förmåga att så småningom klara sig själv, uppfostrar sina barn till individualister,som vi har som modell i vårt samhälle. I andra kulturer är man beroende av varandra, barn har en plikt att ta hand om föräldrarnas ålderdom. Vi hör hur ensamkommande “barn” som kommer till Sverige har en plikt att skicka pengar till familjen i hemlandet. Varför gör de detta? Därför att deras kultur gett dem den värdegrunden. I dessa kulturer finns sällan några pensioner eller socialbidrag. Varje individ är beroende av sin familj/släkt. för sin överlevnad.En ogift kvinna utan barn och familj har sällan något skyddsnät. Det är så verkligheten ser ut. Nya termer kan varken förklara eller åtgärda detta. I dessa länder har man i sina religioner byggt in regler om att ge fattiga barn och gamla som tigger, en regelbunden gåva. Så kan en “syndare” få förlåtelse för ogärningar man tycker sig ha gjort.

  2. Krister skriver:

    Vänsterfeministernas idé om att ”mäns våld mot kvinnor är en generell företeelse” innebär att de vägrar lyfta fram hedersvåldet, könsstympning och det allmänna förtrycket mot kvinnor som sker i muslimska invandrarfamiljer.
    Att hävda att problemet är generellt istället för inringat gör att lösningen rinner ut i sanden. Problemet förminskas i och med att området görs mycket större. Det blir för stort och urvattnat fokus där de flesta män och kvinnor (ickemuslimska) kommer att känna att det inte finns något problem.

    Det är ett stort svek mot framförallt invandrarkvinnor – och så kommer det från feministerna!

  3. sl skriver:

    Jag trodde “strukturell diskriminering” och “strukturell rasism” var en slags påhittade fel på vår egen kultur som det var den allena saliggörande vänsterns plikt att åtgärda med skattehöjningar på misshagliga subjekt.

    Man brukade tala om “kulturell fernissa”, men det var på en tid utan klanbaserade knivslagsmål med femtiotals inblandade utanför stadshotellet. Känns som länge sen.

    Nu kastar jag in en brandfackla; vi har uppenbarligen en kultur fylld av föraktligheter att modifiera med politiska åtgärder, medan strukturella övergrepp utförda av muslimska immigranter inte kan ses som kulturellt betingade; kan det bero på att de saknar kultur, och därmed dess fernissa?

    Det skulle förklara en hel del. Vi ska reformeras, de har ingenting att reformera? Oskrivna blad, som barn, kan därmed inte vara skyldiga. Vi är däremot alltid skyldiga.

  4. Från Graven skriver:

    Och allt genomsyrat av vänsterns nästan andäktiga beundran av islam.

  5. sl skriver:

    Andäktig beundran kan nog ifrågasättas. De flesta vänsterstofiler jag känner är fientliga till islamisk konservatism, men förmår inte dra gränsen, när de ska upp till beslut finns alltid någon förmildrande omständighet. Den famösa intervjun med Kahn i DN, där han sätter agendan, och intervjuaren bara lallar med utan tillstymmelse till egen tankeverksamhet, bär syn för sägen. Vänsterstofilerna uppträder som liberaler mot islam, men vänsterkonservativa mot svenskar. Den yngre vänsterextremismen, som fötts upp i teknikfientlighet, klädd i palestinasjal redan som barn, har aldrig upplevt socialdemokratins modernistiska bygge utan bara dess tillbakabildande under kvinnoförbundets fasta ledning, de känner alltså inte de socialdemokratiska lokförarnas historia och tillförsikt inför framtiden. Manshatarvänstern är inte vänster i traditionell mening, de kan gå sida vid sida med islamister, därför att bägge är reaktionärer.

    Rakryggad manlig vänster i traditionell mening iklädd keps var framstegsoptimistisk, israelvänlig och progressiv. Modern slafsvänster i palestinasjal är kvinnodominerad, rädd för framtiden, reaktionär, går i armkrok med islamister och upptäcker inte misstaget förrän den dinglar i galgen. Traditionell vänster gjorde rätt för sig, modern slafsvänster tycker att gratis är gott. Traditionell vänster var lokförare, sin tids spetskompetens, modern vänster är fripassagerare och ur stånd att följa logiska resonemang. Vänsterns tillbakagång sker synkront med övergången från traditionell modernistisk vänster till nutida antimodern vänster.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.