2270: Kulturer, normer och bildning

Kritik av Islam har blivit populärt. Det kom ganska plötsligt. Tidigare var minsta antydan nog för att framkalla gnisslande tänder och verop. ”Måste kunna kritiseras” läser man i Expressens ledare.

En av många bidragsgivare till denna kritik är naturligtvis Yasri Khan, den ovillige handskakaren. Han framträdde i en intervju i DN som har blivit mycket kommenterad. Khan lyckas inte speciellt väl. Hans vägran att handhålla damerna kan inte komma undan att enkelt falla i ett feministiskt fack: Särartsfeminism, dock perverterad sådan. Kvinnan har alltså genom sin gudsgivna natur egenskapen att förmedla en särskilt intimitet som gör att mannen vid beröring upplever en besvärande och överväldigande intimitet. Vad jag kan förstå kan kvinnan aldrig arbeta bort detta. Och vad jag också kan förstå är att Khan inte ser det som ett utslag av sin egen attityd. Vi, som står utanför den omedelbara andevärlden, skulle nog kunna tala om att han representerar en form av kultur som skapar detta beteende. Själv ser Khan det här med betydligt större perspektiv: ”Jag tänker att vi har våra planer och Gud har sina. Guds visdom är större. Så även om jag är ledsen och besviken så måste jag som muslim tänka större.”

Man får anta att detta är större än allt annat eftersom det skall komma från Överpatriarken själv.

Khan har dessutom några fascinerande funderingar: ”Det pågår samtal om det här i hela Sverige och vi kan kanske komma fram till vad mångfald och jämställdhet innebär. Ska alla dricka alkohol, måste alla blondera sig, jag menar var går gränsen för hur olika vi kan vara?”

Tydligen kan han fortfarande inte skilja mellan det offentliga och privata, mellan stat och religion. Troligen är det så att hans kultur lägger ett krokben. Hur som helst kan hans bryderi bara gälla för politiker. Då har vi den intressanta frågan om alla politiker måste blondera sig. Jag skulle inte rekommendera ett sådant normöverskridande emedan det sannolikt skulle uppfattas som en stark högervridning i nationalistisk anda. Det är med andra ord inte sannolikt att Löfven skulle fälla kommentaren ”I Sverige är vi blonda.” Angående om alla politiker skall dricka alkohol kan man rekommendera att det utan vidare går för sig ”efter dagens dont”, men att detta inte på något sätt är bindande. Visserligen kan man höra talas om politiker som har tagit ”one for the road”, men det har i regel inte befrämjat deras karriär. Om Khan känner sig osäker i en rad andra normer kan vi säkert samfällt hjälpa honom på traven.

Man får vara glad när bildningen och bildkonsten dyker upp i politiken. Det var något av en överraskning att LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson är en så stor beundrare av Rafael att konstnären fick ta plats i hans majtal. Visserligen på ett brutalt sätt med åtskilligt svavelos men i alla fall: ”Det sas om den geniale konstnären Rafael: Hugg av honom händerna och han är en lika stor målare. Jag säger om nazistledaren Furugård: hugg av honom huvudet och han är en lika stor tänkare!”

Så skipas rättvisa i vissa vänsterled. På samma sätt som med Khan kan man tala om ”kultur”. Den relativistiska mångkulturen skulle kunna ha förståelse för båda. Och att det rör sig om beteenden som kan förklaras med sociala skäl. Thorwaldsson kan ha växt upp i en av samhället marginaliserad miljö och inte fått det stöd han borde. Då radikaliseras man lätt och hamnar i en bekymmersam våldsspiral.

Nåväl, alltid något, det där med Rafael. Citatet är som sagt kryddat med våld. Det som ”sas” härrör från G E Lessing som i sitt skådespel Emilia Galotti där en replik (med lätt ironisk innebörd) faller om Rafael inte hade varit en lika stor konstnär även om han hade varit född utan händer. ”Född”, alltså ej huggen.

03 raf

Publicerat i politik | 31 kommentarer

2269: yttrandefriheten, tidens stadiga gäst

Dagens mediehändelse var Nordfronts demonstration i Borlänge. Riktigt lyckat blev det inte eftersom medierna inte kunde rapportera några slagsmål eller upplopp. Men demonstrationen har säkert kunnat mottagas med glädje i vissa läger. Under en längre tid har de muslimska terroristerna och andra extrema yttringar dominerat mediebilden. I och med detta tåg kan man utan vidare hävda att de mörka krafterna inom extremhögern sveper fram som stormvindar. Nordfronts strategiska plan är, som det brukar vara med extremrörelser, att få uppmärksamhet. Och det har man lyckats med eftersom motdemonstranterna ser till att det blir en betydande mediehändelse. Å andra sidan är intresset synnerligen svalt för den hör sortens fenomen.

Demonstrationen öppnar också den alltid pågående frågan om yttrandefriheten. Rätt många röster menar att Nordfront inte skall tillåtas demonstrera. Och då kommer den svåra frågan om vilka åsikter som skall få torgföras offentligt. Skall det t ex vara tillåtet med en demonstration där man för fram budskapet att göra revolution?

Aftonbladet visar upp sin återkommande affisch för den 1 maj. Uppdraget att framställa en sådan ges till olika personer. I år var det konst och designduon Kort Stubin. Det ingår också att leverantören skall ta ställning till något (detta ”något” har sina förstås sina begränsningar). Årets upplaga är lite för mycket pekpinne. Det intressanta är att Kort Stubins ställningstagande är ”att värnandet av yttrandefrihet har gått så långt att hets mot folkgrupp inte längre behandlas som ett lagbrott.” Det låter intressant tyvärr får man inte veta hur de har kommit fram till det.

Som konst är dessa affischer lite väl upplagda för att uppnå någon intressant komplexitet. Men det går, vilket Carl Johan De Geer visade för några år sedan. Redaktören var inte nöjd men De Geer gav sig inte. (Aftonbladet)

Publicerat i yttrandefrihet | 4 kommentarer

2268: Makode Lindes utställning fortsätter

Den modernistiska linjen i konsten aktiverade en bestämd situation för betraktaren: Smaken. ”Är detta estetiskt tilltalande?” Eller i en vidare mening: ”Är detta estetiskt möjligt (för någon att uppskatta eller motivera)?” En negativ reaktion kunde formuleras som ”detta är inte konst”

Kriterierna är något annorlunda idag (i samtidskonsten). Ett av dagens bekymmer är frågan om konsten är politiskt korrekt. Är den inte helt och hållet det kan den på lite högre nivå betecknas som ”problematisk”. På lägre nivåer kan frågeställningen förenklas till t ex ”Rasistisk.”

Makode Linde fick onekligen in en fullträff med sin utställning på Kulturhuset. Utställningen som uppenbarligen handlar om rasism har varit alltför stark för några i personalen. Dessa personer agerar nu eftersom de anser att deras bekymmer inte har behandlats på rätt sätt av ledningen. Vi får veta att:

”Vi är inte lättkränkta. Lättkränkt är ett ord som vita människor lägger på oss som försvarsstrategi för att få fortsätta legitimera rasism. Om de hade handlat om sexuella trakasserier hade man inte sett förbi och negligerat på samma sätt.
Men så fort det handlar om rasifierade som markerar att vi inte längre accepterar att vi ska stå i skottlinjen och vara måltavlor för rasistiska strukturer eller rasistiska ord, väcker det ett sådant motstånd.”

”Utställningen, som är rasistisk, gynnar arbetsgivaren genom ekonomisk vinst och missgynnar behovsanställd personal som inte kan anmäla sig på flertal pass eftersom arbetsgivaren hotar anställda med att man måste avlösa på utställningen. Dessa uppgifter har vi underlag som bekräftar.”

”Kulturhuset/stadsteatern är en statlig institution som skall vara tillgänglig för alla oavsett ålder, kön, hudfärg och religion. Kulturhusets/stadsteaterns VD Benny Fredriksson har uttryckt att Kulturhuset/stadsteatern har som policy att inte uppfattas som en instans som ska legitimera exempelvis rasistiska uttryck. Trots detta har Benny Fredriksson valt att installera en rasistisk utställning i ett av Kulturhusets/stadsteaterns gallerier.”

Trots allt verkar det som om de klagande är lättkränkta. Hade de inte varit det – tonen i brevet tyder starkt på djup affekt – hade de kunnat tala om på vilket sätt utställningen skulle vara rasistisk. De påstår alltså att Makode Linde har gjort en rasistisk utställning istället för att konstatera att de, med betraktarens roll i ett verk, själva skapar en rasistisk utställning. Sådana utfall gynnar dock konsten och ger också intressanta perspektiv på rasist- och kränkthetskultur. Men det kunde vara en idé att utbilda personalen i konstkunnande där man kunde lära ut att konsten inte alltid är fyrkantig: Det som synes vara kan vara något helt annat.

DO är självfallet inkopplad och bland undertecknarna till klagobrevet finner man, föga förvånande Fokus afrofobi. Hemsidan har många guldkorn.

Publicerat i om utställningar m m | 3 kommentarer