Kritik av Islam har blivit populärt. Det kom ganska plötsligt. Tidigare var minsta antydan nog för att framkalla gnisslande tänder och verop. ”Måste kunna kritiseras” läser man i Expressens ledare.
En av många bidragsgivare till denna kritik är naturligtvis Yasri Khan, den ovillige handskakaren. Han framträdde i en intervju i DN som har blivit mycket kommenterad. Khan lyckas inte speciellt väl. Hans vägran att handhålla damerna kan inte komma undan att enkelt falla i ett feministiskt fack: Särartsfeminism, dock perverterad sådan. Kvinnan har alltså genom sin gudsgivna natur egenskapen att förmedla en särskilt intimitet som gör att mannen vid beröring upplever en besvärande och överväldigande intimitet. Vad jag kan förstå kan kvinnan aldrig arbeta bort detta. Och vad jag också kan förstå är att Khan inte ser det som ett utslag av sin egen attityd. Vi, som står utanför den omedelbara andevärlden, skulle nog kunna tala om att han representerar en form av kultur som skapar detta beteende. Själv ser Khan det här med betydligt större perspektiv: ”Jag tänker att vi har våra planer och Gud har sina. Guds visdom är större. Så även om jag är ledsen och besviken så måste jag som muslim tänka större.”
Man får anta att detta är större än allt annat eftersom det skall komma från Överpatriarken själv.
Khan har dessutom några fascinerande funderingar: ”Det pågår samtal om det här i hela Sverige och vi kan kanske komma fram till vad mångfald och jämställdhet innebär. Ska alla dricka alkohol, måste alla blondera sig, jag menar var går gränsen för hur olika vi kan vara?”
Tydligen kan han fortfarande inte skilja mellan det offentliga och privata, mellan stat och religion. Troligen är det så att hans kultur lägger ett krokben. Hur som helst kan hans bryderi bara gälla för politiker. Då har vi den intressanta frågan om alla politiker måste blondera sig. Jag skulle inte rekommendera ett sådant normöverskridande emedan det sannolikt skulle uppfattas som en stark högervridning i nationalistisk anda. Det är med andra ord inte sannolikt att Löfven skulle fälla kommentaren ”I Sverige är vi blonda.” Angående om alla politiker skall dricka alkohol kan man rekommendera att det utan vidare går för sig ”efter dagens dont”, men att detta inte på något sätt är bindande. Visserligen kan man höra talas om politiker som har tagit ”one for the road”, men det har i regel inte befrämjat deras karriär. Om Khan känner sig osäker i en rad andra normer kan vi säkert samfällt hjälpa honom på traven.
Man får vara glad när bildningen och bildkonsten dyker upp i politiken. Det var något av en överraskning att LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson är en så stor beundrare av Rafael att konstnären fick ta plats i hans majtal. Visserligen på ett brutalt sätt med åtskilligt svavelos men i alla fall: ”Det sas om den geniale konstnären Rafael: Hugg av honom händerna och han är en lika stor målare. Jag säger om nazistledaren Furugård: hugg av honom huvudet och han är en lika stor tänkare!”
Så skipas rättvisa i vissa vänsterled. På samma sätt som med Khan kan man tala om ”kultur”. Den relativistiska mångkulturen skulle kunna ha förståelse för båda. Och att det rör sig om beteenden som kan förklaras med sociala skäl. Thorwaldsson kan ha växt upp i en av samhället marginaliserad miljö och inte fått det stöd han borde. Då radikaliseras man lätt och hamnar i en bekymmersam våldsspiral.
Nåväl, alltid något, det där med Rafael. Citatet är som sagt kryddat med våld. Det som ”sas” härrör från G E Lessing som i sitt skådespel Emilia Galotti där en replik (med lätt ironisk innebörd) faller om Rafael inte hade varit en lika stor konstnär även om han hade varit född utan händer. ”Född”, alltså ej huggen.
